Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Han ryckte visselpipan från mig och jag fick gå”

Så var VM-stjärnorna som barn
Amanda Lanelius. Foto: Privat.
Foto: Mikkel Bigandt

Amanda Lanelius, 15, skulle döma sin första fotbollsmatch någonsin. 

En match hon sent ska glömma. 

Föräldrar som skrek, en tränare som sa att hon var blind och visselpipan fick hon inte behålla. 

– Det var jobbigt. Det kändes som att jag hade skämt ut mig för jättemycket människor. Det var ju pinsamt. Jag klarade inte av att vara där, säger hon. 

Amanda Landelius, 15 skulle döma sin första fotbollsmatch någonsin. En match i en av de yngre ungdomsserierna i Östergötlands Fotbollsförbund.

Ett uppdrag Amanda tackade ja till bara någon dag före matchen. Förfrågan kom från en annan klubbs ledare, och inte inte från den klubb hon själv verkar i. 

Men det blev ingen rolig match för 15-årige Amanda. 

Amanda, 15: ”Var lite nervöst”

Klubben har i vanliga fall föreningsdomare som kostar några hundra kronor. Enligt Amanda var det för dyrt för ledaren i det andra laget då det tas ur lagkassan. Och därför frågade de henne. 

Hon fick betalt i kexchoklad och dricka i kiosken i stället för pengar. 

– Det var lite nervöst. Det hade kommit nya regler för sjumannamatcher. Jag fick lära mig reglerna precis innan matchen. Och jag är ju inte utbildad, säger Amanda. 

”Känner sig jävligt dålig”

Amanda hade spelat fotboll i sju år och är i dag aktiv för sitt lag i en U16/U19-serie samt i en seniorserie.

Ute på planen skulle det inte bli någon rolig upplevelse för den unga domaren som gjorde sin första match. Lagen spelar utan resultat i utbildningssyfte. Men på sidan av planen och från tränarnas håll var det högljutt – speciell från de vuxna. 

– Det var väldigt många som klagade. Ingen tyckte att jag gjorde rätt alls. Man känner sig jävligt dålig när vuxna står och skriker, säger Amanda 

Tog visselpipan 

Amanda berättar om en situation som fick gästande ledare och föräldrar att reagera kraftigt. Det var vid ett inlägg där bollen studsade upp på kroppen på en spelare där många tyckte det var hands, men Amanda valde att inte blåsa för det. Och i situationen efter blev det mål. 

– Jag blåste för mål. Då blev det väldigt högljutt och en av tränarna klev in på planen och skrek att jag borde sluta som domare. Och att jag inte skulle dömt mål utan blåst för hands. Han sa också att jag var blind. Det var inte kul att höra, säger hon. 

Det var en annan speciell situation som skulle prägla Amandas första match som domare. I mitten av andra halvlek kallade en av de vuxna som skötte linjeflaggan till sig Amanda.

– En av tränarna gick rätt in i matchen i andra halvlek och sa att det andra laget inte ville ha mig som domare. Då tog han visselpipan av mig och jag fick gå från matchen. Han tyckte inte att jag gjorde rätt och då tyckte de det var bättre att jag gick därifrån, säger Amanda. 

”Har fått mycket stöttning”

Hur kändes det? 

– Det var jobbigt. Det kändes som att jag hade skämt ut mig för jättemåmga människor. Det var ju pinsamt. Jag klarade inte av att vara där. Jag gick därifrån och satte mig i bilen och väntade. 

Matchen spelades färdigt utan Amanda med en förälder som fick döma klart matchen – och Amanda tänker ofta tillbaka på situationen. Men hon tänker fortsätta att döma fotboll igen trots det som hände. 

– Det kändes då som att jag hade skämt ut mig och det var många som kommenterade. Jag har fått mycket stöttning och peppning av andra domare och folk i min närhet. Nu kommer jag ta domarutbildning och börja döma igen. Varför ska jag sluta döma bara för att han tyckte att jag gjorde fel?, säger hon.