Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han brinner för HK Eskil: ”Har världens bästa liv”

”Hasse Leo” brinner för handboll. 

Och i synnerhet för klubben HK Eskil. 

Där har han på ett eller annat sätt verkat i över 40 år. 

Han har tilldelats priser i staden för sitt engagemang, han har lånat klubben sina egna pengar när konkurs var nära och är fortfarande på alla hemmamatcher trots sin hjärtinfarkt. 

– Jag har världens bästa liv, säger ”Hasse Leo” med en stolthet i rösten bara minuter efter vi träffas. 

Varför har du världens bästa liv? 

– Jag har varit på USM-slutspel (Ungdoms SM) nu i helgen i Uppsala och kollat på HK Eskils pojkar 04, svarar han. 

Kaffet serveras inne på kansliet i HK Eskils fikarum. Även småkakor finns framme på bordet och sedan kliver den färgstarke ”Hasse Leo” in i rummet. Hatten på, finklädd och med hans käpp går han långsamt in i rummet. 

Hans Göran ”Hasse Leo” Leonardsson föddes den 12:e mars 1951. Han grundade HK Eskil tillsammans med några kompisar som bröt sig ut från Eskilstuna Guif 1971. 

– Vi hade ett kompisgäng födda 1951 som hängde ihop. Vi spelade fotboll ihop, spelade handboll ihop och festade ihop. Och när vi blev seniorer så platsade inte vi i Eskilstuna Guif. Och vi ville hänga ihop. Då startade vi HK Eskil år 1971. Det var många som sa att vi inte skulle klara av det, men än i dag lever vi, säger han. 

”Hasse Leo” berättar om när han och hans kompisar grundade klubben. Foto: Rasmus Karlsson

Sedan dess har han varit föreningen trogen. ”Hasse Leo” har suttit i styrelsen flertalet gånger, han har arbetat som kanslist och varit tränare för både senior- och ungdomslag. Han är på plats i princip varenda hemmamatch föreningen spelar, på så väl dam-, herr och ungdomsmatcher. Han har sett över 1000 matcher med klubben och tutan på permobilen går varm varje match. Det finns inget bättre för honom än när Handbollsklubben Eskil vinner berättar han. 

– Man måste ha eldsjälar i föreningen. Och jag är på så många matcher jag bara kan. När HK Eskil spelar på hemmaplan är jag mer eller mindre på alla, berättar han. 

Hasse Leo framhåller vikten av att verkligen brinna för det man gör och att lägga ner många timmar på det. Han pratar också om en speciell policy han brukar gå efter. 

– När vi har en ny handbollsskola till exempel – då lär jag känna grabbarna. Om jag ser någon på stan så säger jag: ”Tja, Kalle! Vad duktig du var sist.” Ungdomar behöver bli bekräftade. Så lär jag mig också alla namn på alla nya i klubben.

Nere på hallens golv trivs ”Hasse Leo” och i hallen ser han nästan alla HK Eskils hemmamatcher. Foto: Rasmus Karlsson

I början av 2000-talet hände någonting som förändrade ”Hasse Leos” liv. 

Han drabbades nämligen av en stroke.

I och med det har han än i dag väldigt svårt att gå och sitter nu i permobil. Men det stoppar honom inte. I dag kan han sakta men säkert gå med sin käpp som verktyg. Men permobilen är guld värd berättar han. Och trots stroken jobbade han vidare på kansliet fram till sommaren 2018 när han gick i pension. 

– Jag levde ett osunt liv. Jag söp och var stressad. Jag hade ett stressigt liv. Det hade bland annat med handbollen att göra. Det kunde vara så att man jobbade till 22-23 en fredag. Tog hem tvätten och tvättade matchkläderna hemma och på helgen var det tidiga matcher. 

Vart var du när stroken inträffade? 

– Naturligtvis var det på kansliet. Jag hade varit hemma och ätit lunch. Och som tur var jobbade min dotter den dagen också. Jag bara ramlade ihop över datorn. Då åkte jag till slut till lasarettet. Först tänkte jag bara att det var lugnt. Men när vi var där visade sig att det var en stroke. Jag låg inne tio veckor på sjukhuset. 

– Doktorn sa att jag aldrig skulle komma upp från rullstolen. Då tänkte jag: ”Nu jävlar.” Då kom det positivt tänkande. Och nu kan jag ändå gå, säger han. 

Permobilen är dekorerad med två registreringsskyltar. Framtill är det ”MR ESKIL” som gäller och baktill är det ”THE BOSS” och det är ungefär så han beskrivs som person av folk på kansliet.

Diskussion med vaktmästaren i hallen som kom förbi. Foto: Rasmus Karlsson
Baksidan på permobilen. Foto: Privat

Inför varje hemmamatch brukar ”Hasse Leo” åka runt med sin permobil tillsammans med sin personliga assistent och sätta upp affischer – allt för att locka så mycket publik som möjligt. 

– Det är väl inte så konstigt. Vi åker runt hela stan och sätter upp affischer. Det kanske tar två timmar att sätta upp alla. Det är ingen som uppmanar mig att göra det, utan jag gör det av egen vilja för att locka publiken till våra matcher, säger han. 

För några år sedan stod klubben på ruinens brant och hade det tufft med ekonomin, då gick ”Hasse Leo” själv in med sina egna pengar och räddade klubben. I dagsläget är ekonomin i balans.

– Vi hade en riktig kris i början på 2000-talet. Jag lånade ut 150 000 kronor till föreningen och pengarna har jag fått tillbaka med ränta. Jag redogjorde med mina barn och de sa: ”Det här är din stora grej farsan, klubben håller på att dö.” Det var antingen konkurs eller det här, säger ”Hasse Leo.”

Diplomet ”Hasse Leo” tilldelades 2004. Foto: Rasmus Karlsson

År 2004 – ett år efter han fått sin stroke – vann ”Hasse Leo” dessutom en ”Eskilsstatyett” från ”Eskilskommittén” som varje år sedan 1988 delar ut statyetter till personer för de insatser de gjort för Eskilstuna. Motiveringen löd: 

”Han var med och startade HK Eskil år 1971 och har sedan dess ägnat föreningen enormt med tid, kraft och energi. Mycket tack vare honom har Eskil utvecklats till en av de bästa ungdomsföreningarna, både organisatoriskt och resultatmässigt.”

Hasse Leo kunde inte själv närvara när den delades ut. Och man kan kanske gissa vart han var då. Jodå. På handbollsmatch. 

Det är stort. Det är jättehedrande. Tyvärr var jag inte hemma när statyetten delades ut. För då var jag på handboll i Lund. Våra 89:or var där i slutspel nämligen, säger han.