Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Elitsatsningen ska helst börja vid – åtta års ålder”

Brommapojkarnas tränare och sportchef för A-laget, Peter Kisfaludy.
Foto: Bildbyrån
Ett av BP:s många ungdomslag under en match i mars 2015. Näst längst till höger Dejan Kulusevski.
Foto: JOHAN BERNSTRÖM / BILDBYRÅN
Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

Många ser honom som landets bästa ungdomstränare.

Andra menar att han är besatt av resultat – och att det enda som räknas för honom är segrar.

Nu släpper Peter Kisfaludy boken ”Att skapa en vinnare” som innehåller flera provocerande utspel: ”Elitsatsningen ska helst börja redan vid åtta års ålder.”

Men tränaren och ledaren i Brommapojkarna har också betalat ett högt personligt pris i jakten på framgångar.

Peter Kisfaludy, 54, blev något av rubrikernas man i november 2004 när han fick sparken som sportchef i AIK – samma år som laget åkte ur allsvenskan. 

Hans sista bidrag till storklubben var att presentera Rikard Norling som ny huvudtränare. För honom gick det sedan bättre. 

Utflykten till Solna får dock ses som en parentes i Kisfaludys fotbollsliv, både resultatmässigt och geografiskt. Okej, tiden som sportchef i Café Opera (fotbollslaget) i Djursholm är också ett fotbollsmässigt stickspår.

Hans yrkesmässiga bostadsadress är nämligen Gulddragargränd 100 i Vällingby i västra Stockholm. Eller rätt och slätt Grimsta IP – Kisfaludys eget drömmarnas fält.

Det är här han, sedan han började inom ungdomsfotbollen som 14-åring 1980, skördat stora framgångar i en ständig jakt på segrar i Brommapojkarna. Eller BP för enkelhetens skull.

Denna strävan sammanfattas i boken ”Att skapa en vinnare”, som Kisfaludy skrivit tillsammans med journalisten Niclas Andersson, och som nu släpps.

”Att skapa en vinnare” finns ute nu.

Rena benknäckarstilen från Kisfaludy

Kisfaludy laddar med skarp ammunition redan från början.

”Jag är en extrem vinnarskalle. Jag älskar att vinna. Det är det roligaste som finns”, skriver han.

Och om titeln kan uppfattas som en rejäl glidtackling mot rådande samhällston, blir det något av en verbal benknäckarstil från Kisfaludy på sina ställen i boken.

Eller vad sägs om:

”Elitsatsningen ska helst börja redan vid åtta års ålder.”

”Redan vid 12-13 års ålder kan jag peka ut vilka 90 procent som inte längre kan bli fotbollsproffs.”

”Att tävla och att lära sig att förlora är en självklar del av ett barns uppväxt.”

”Jag är – under vissa omständigheter – för toppningar och selektering.”

Curlande föräldrar är säkert nära till blodstörtning när de läser ovanstående.

Kisfaludy: ”Skapar inte bara vinnare på planen”

Något Kisfaludy är beredd att ta. 

Därför får han frågan:

Titeln ”Att skapa vinnare” har en inbyggd provokation. Håller du med?

– Att vara med i ett akademilag i Sverige 2020 är nästan en infekterad sak. Man går mot strömmen då; helst ska man bara spela för att det är kul tills man är 15 år. Men vi skapar inte bara vinnare på fotbollsplanen, utan även vinnare vid sidan av. Vi utbildar inte bara bra fotbollsspelare, vi utbildar bra människor också, säger Kisfaludy.

Selektering och elitsatsningar har länge krupit nedåt i åldrarna – inte bara i BP utan också i andra klubbar runt Stockholm som AIK, Hammarby och Djurgården. 

SportExpressen granskade fenomenet i en serie artiklar för två år sedan, som bland annat landade i två frågeställningar: Hur ska svensk fotboll producera så bra spelare som möjligt? Vem väljs ut och vem slås ut?

Landslagsstjärnan Dejan Kulusevski är en av flera som uttalar sig om Peter Kisfaludy i ”Att skapa en vinnare”.

BP – en talangfabrik storklubbar köar till 

Samtidigt är BP en talangfabrik som Europas klubbar står i kö till. När förbundskapten Janne Andersson numera tar ut sina landslag finns ofta flera före detta BP-spelare med i truppen.

Albin Ekdal, Ludwig Augustinsson, Kristoffer Nordfeldt, John Guidetti och Dejan Kulusevski har alla börjat som knattespelare i Brommapojkarna. Den senaste är Carl Starfelt, född 1995.

I ”Att skapa vinnare” konstaterar Kisfaludy:

”Det finns i det svenska samhället i dag en ängslighet, ett skuldbeläggande och en fy-fy-mentalitet inför att låta barn tävla. Att vilja vinna är inte okej – och att förlora anses av nån anledning som nåt jättefarligt, som våra barn och ungdomar till varje pris måste skyddas ifrån.”

– När man kommer till akademin i BP är det ett speciellt klientel av killar som samlas där. De är vinnarskallar allihop, de vill någonting med sin fotboll. De vill träna mycket. Och de vill träna ordentligt, förklarar Kisfaludy.

– Jag vill inte lära dem att vara dåliga förlorare, men viljan att vinna ska vara starkare än rädslan att förlora.

Hur mycket skit har du fått genom åren?

– Ju äldre jag har blivit desto mer har det lugnat ner sig. Och ju mer framgång man har desto fler avundsjuka människor finns det. Det får man vara beredd på i dagens Sverige.

Samtidigt menar Kisfaludy i sin bok:

”Fotboll ska vara inkluderande för alla. Alldeles oavsett spelkvalitet, färdigheter eller ekonomi. Alla som vill ska kunna vara delaktiga och ha sin självklara och trygga plats i ett fotbollslag. På sin nivå.

Det är väldigt viktigt att vara rädd även om de lågmälda och svaga individerna, som kanske inte hörs eller syns så mycket, och inte armbågar sig fram – men som gärna vill vara med ändå. Fotbollen måste även kunna finnas för dem.”

Kisfaludy har också förlorat – i privatlivet

Fotbollslivet har kostat på för Kisfaludy. De många segrarna på fotbollsplanen har inneburit att annat har fått stå tillbaka. Privat har han förlorat – flera gånger.

I ”Att skapa vinnare” skriver han:

”Jag har fått allt av fotbollen. Resor, stimulans, ett yrke, en försörjning, en passion, vänner för livet. 

Men den har också kostat mig mycket. Semestrar, privatliv, tre spräckta förlovningar och massor av tid med barnen. Jag kan tycka synd om dem som jag har utsatt för det. Inte minst Viktor och William (Kisfaludys söner, reds. anmärkning).”

– Det har varit tufft, det har varit extremt tufft. Att träna akademilag tar oerhört mycket tid. De tränar tre-fyra gånger i veckan på kvällstid. Sedan är det matcher på helgerna och så tillkommer turneringar i Sverige och utomlands. 

– Familjen har fått sitta emellan. Det är klart att jag i efterhand förstått att jag försakat mycket. Jag skulle ha lagt mer tid på mina barn.


UTDRAG UR ”ATT SKAPA EN VINNARE”

En del debattörer brukar då och då undra varför det är så bråttom

att börja tävla – och att lära ut detaljer på avancerad nivå till barn. ”Det där lär de sig ändå, förr eller senare”, säger de här personerna, med nonchalanta axelryckningar.

Det som dessa människor nästan alltid har gemensamt är att de saknar egen erfarenhet av, eller insikt i, fotboll på nån kvalitativ nivå. De tycker att fotboll ”bara är en rolig grej” (eller kanske tråkig, vad vet jag), och de förstår inte att även olika former av idrott kräver en genomtänkt utbildning, och att utbildning är kul!

Ingen skulle få för sig att säga om skolan: ”Äh, det är väl inte så viktigt att hålla på och lära sexåringar att läsa, hur de ska göra det kommer de ändå själva på till slut.”

Men när det gäller fotboll anses detta angreppssätt som nåt fint och sympatiskt.

Det finns i det svenska samhället i dag en ängslighet, ett skuld- beläggande och en fy-fy-mentalitet inför att låta barn tävla. Att vilja vinna är inte okej – och att förlora anses av nån anledning som nåt jättefarligt, som våra barn och ungdomar till varje pris måste skyddas ifrån.

Jag vet inte, men ... har nån av alla dessa bättre vetande vuxna, som påstår sig vilja våra barns bästa och högljutt företräder dem i alla diskussioner av den här typen, verkligen nån gång nånsin frågat barnen själva hur de vill ha det?

Jag har tränat och utbildat tusentals barn i fotboll genom åren. Jag har också hanterat massvis av barn i skolan. Dessutom har jag uppfostrat två egna söner där hemma.

Min erfarenhet är att barn tävlar, hela tiden. För att stilla sin nyfikenhet, för att de blir glada av det, för att de helt enkelt inte kan hejda sig och låta bli.

Lejonungar brottas, fågelungar flyger omkring och leker, fiskyngel hoppar omkring i bäcken och små människobarn skrattar så att de kiknar när man kryper ikapp med dem. Inte vet jag, men jag antar att avkommor till maskar och sniglar också mäter krafterna med varann, på nåt sätt.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.