Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Nu är det väldigt mycket skitsnack”

Jimmy Durmaz och Klara Svensson träffades inne på Friends arena i slutet av sommaren 2019.
Jimmy Durmaz. Foto: Julia Navrén
Klara Svensson och Jimmy Durmaz. Foto: Julia Navrén
Jimmy Durmaz håller ett tal dagen eter matchen mot Tyskland under VM 2018.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Han blev utsatt för hat och hot under VM 2018, och blev senare en ambassadör i frågor mot mobbning och rasism. 

I en stor intervju med Klara Svensson berättar Jimmy Durmaz, 30, om utanförskap, att bli utsatt för diskriminering - och om hur nära han var att sluta med fotbollen redan som tonåring. 

– Det var tufft med fotbollen på olika sätt, jag fick inte spela, allt var jobbigt, säger Durmaz. 

I en serie intervjuer möter den före detta boxningsstjärnan Klara Svensson fem idrottsstjärnor som är stora förebilder för barn i Sverige – för samtal om livet, skador, utanförskap och glädje till idrotten. 

Klara har tidigare mött Henrik Larsson och Anna Holmlund

Här kommer del 3: Jimmy Durmaz. 

”Domstolsbeslutet var viktigt för samhället. Det visar på att dumma saker, oavsett hur stora eller små de är, får konsekvenser.”

Somliga människor får bära bördan och bli en allmänhetens klagomur. De får stå i skottlinjen för samhällets fula ansikte. 

Fotbollsstjärnan Jimmy Durmaz är en av dem. 

Sommaren 2018, efter att ha orsakat en frispark som ledde till en Tysklands segermål under fotbolls-VM, blev denna syndabock Durmaz. 

Han fick utstå hat och hot, vilket senare ledde till att en 17-åring fälldes för olaga hot i rätten.   

Alla borde kanske byta skor med Jimmy någon gång, för att få ett uns förståelse av de reaktioner han möttes av efter att domaren blåst av matchen.

Jag minns att jag satt med min telefon och uppdaterade hans kommentarsfält på Instagram. Det var som att följa en löpande epidemi, ett slags virus som smittade av sig och multiplicerades i nya och ännu mer obehagliga former.

Men mycket av historien om Jimmy Durmaz börjar där och då. Det är tydligt att det är han själv som nu skriver fortsättningen på berättelsen om killen med tatueringarna och det stora svarta skägget, killen som kom till att ha en betydande roll i att förändra idrotts-Sverige.

Jimmy Durmaz under en landslagssamling. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Det första fotbollskapitlet skrivs redan vid tre års ålder, när Jimmy får följa med sin pappa Simon till hans fotbollsträning i Örebro. Det är där Jimmy blir förälskad i fotboll.

I skolan försökte han smita ut fem minuter innan rasten började för att springa ut till grusplanen till de äldre för att bli vald att få vara med och spela.

– Det var skrapsår överallt, byxorna var sönder, man fick hål och utskällning när man kom hem, säger Jimmy Durmaz och skrattar. 

Jimmy Durmaz och Klara Svensson. Foto: Julia Navrén

Vi ses på ett ekande tomt Friends arena. När den här intervjun görs är det fortfarande sommar, trots det är det svinkallt. Jag huttrar stelt men börjar snabbt slappna av när jag möter en leende Jimmy som kommer gåendes med en fotboll under armen. 

”Shit, jag får inte göra det här?”

Han är glad, och vi skrattar åt att vi borde ta en boxningsmatch eftersom jag hunnit luska ut att han genom åren tränat en del thaiboxning vid sidan av fotbollen. 

Tyckte du om skolan? 

– Nja, det var ju fotboll jag älskade och ville hålla på med, samtidigt som mamma och pappa tjatade på att jag skulle kämpa i skolan också. Så skolan skötte jag samtidigt, annars hade man fått utskällning hemma.

Du och jag är ganska olika. Jag är blåögd, blond och uppvuxen i en skyddad verkstad. Du är född i Sverige med invandrarbakgrund, har bruna ögon och mörkt hår. Kan du minnas att du upplevde att du var annorlunda? Att det fanns ett utanförskap?

– Ah, jag förstår vad du menar. I mitt lag så var vi många invandrare, det blev lite kontraster när man kom upp i åldern runt 14-15, när man skulle göra grejer och sånt. Då kände man liksom: shit, jag får inte göra det här? Det fanns ett motstånd helt enkelt till det man ville göra. Man blev ifrågasatt och var tvungen att bevisa tio gånger mer. Det var alltid kämpigt, vad man än skulle göra.

Vilka fördelar har jag suttit på som du inte haft? Som jag inte fattar själv?

– Det kan jag inte svara på, det är jättesvårt att svara på… Helt omöjligt. Vad jag kan svara på är vad jag själv fick genomgå. Vad som hjälpt mig där är att jag blivit mycket starkare, skapat ett självförtroende. Det går inte att rubba på mitt självförtroende, oavsett vem som säger något. Det enda jag tar åt mig av är om min familj skulle säga något. Jag har fått kämpa mer än alla andra och det är det som har tagit mig dit jag är i dag, så på ett sätt är man kanske tacksam.

Under din uppväxt... Fanns det någon period där det riktigt ”got to you”? 

Jimmy tystnar och kollar ner med blicken.

– Aa… Jag var nära att sluta spela fotboll när jag var 16 år, jättenära att sluta spela fotboll.

Han fortsätter: 

– Jag skulle börja gymnasiet. Det var tufft allmänt, det var tufft med fotbollen på olika sätt, jag fick inte spela, allt var jobbigt. Att ta sig till träning eller att vara på träning.

– Man är 16 år och fortfarande ett barn, att inte vara älskad av tränarna oavsett om man gjorde något bra... Jag kunde ju fotboll när jag var 16. Man blev sågad för att man gjorde en dribbling och gjorde något bra. Då stoppade de upp hela träningen och skällde ut en för att jag inte passade, det var smågrejer hela tiden.

– Då var det: Ska jag fortsätta eller är det skolan som gäller? Som tur var så har jag haft en fantastisk familj som stöttat mig genom allt där och då var det de som pushade att jag skulle fortsätta. Göra det jag älskar, för jag älskade ju fotbollen fortfarande. Jag bet ihop och då sa jag till mig själv att jag ska motbevisa för alla, jag ska lyckas oavsett vem som säger nej till mig. Det är fortfarande så än i dag när någon säger nej till mig på en fotbollsplan, det brinner till.

En ny tränare och mentor, samt föräldrarnas stöd, blev avgörande. Jimmy fortsatte med fotbollen. 

– Han såg något i mig som gjorde att jag sitter här i dag, säger Durmaz. 

Durmaz under en välgörenhetsmatch i Stockholm.Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jimmy Durmaz är engagerad i ett antal olika projekt med syfte att förändra kulturer och bidra till positivt bemötande. Bland annat ”Locker Room Talk”, som jobbar för att ändra tonen i omklädningsrummet. 

Durmaz tycker att det i dag är skillnad i ”snacket” jämfört med tidigare. Klimatet är hårdare nu. 

– Jag drar alltid en parallell i min jämförelse till min lillebror som är elva år yngre. När jag klev in i deras omklädningsrum så bara: jäklar vad hårt det är.

– Det var inte så när vi var unga, då var det bara fotboll. Nu är det snack om allt möjligt och väldigt mycket skitsnack.

Vad tror du den förändringen beror på?

– Jag vet inte, jag tror på något sätt att det är så de ser upp till fotbollsspelare, att det är så man beter sig i herromklädningsrum, men det är helt fel tänk. Samhället generellt ser väl ut som så att det är mycket hårdare nu än vad det var för 10-20 år sedan.

I boxningen finns det en tydlig hierarki, när man kommer in som ny i en klubb måste man förtjäna sin plats. Är det svårt som fotbollsspelare, när man är inte har hög status, att vara den som tycker till och tar den rollen?

– När du inte har den där statusen som en lagkapten, eller är den populära killen i laget, så tror jag att vissa kan hålla mycket inom sig och inte vågar ta den där striden. De känner att de inte är viktiga nog för att de andra ska lyssna. Där är ett jättestort fel som måste ändras, jag vet själv att jag inte var en som pratade i omklädningsrummet när jag var yngre, även i mina klubblag och så.

– Men ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag har så har jag vågat släppa på det mer och mer och göra min röst hörd.

Kan du irritera dig på att andra killar med samma eller högre status inte tar den kampen? Blir man frustrerad på det?

– Nej, det kan jag inte, det är inget ens jag tänkt på, alla har sin egen grej de vill göra och alla väljer vad de vill göra.

Det måste vara svårt när någon går över en viss gräns när man är vänner i ett omklädningsrum? Var ska man markera liksom?

– När man är i en grupp pratas det inte så mycket, men jag vet att det är många som kommer och frågar vad vi gör och vad de kan göra för att hjälpa till. Då pratar jag, jag är inte den som går fram och säger: ”kom här, gör så här”.

– Vill någon så vet de att man kan komma till mig och prata om det, vem det än är. Det är många som kommer fram på flygplatser eller på gatan och pratar. Det är kul att höra, det är så jag fungerar, jag vill inte vara på för mycket. Jag gör min grej och vill de hänga på och vara längst fram så är de välkomna.

Jimmy Durmaz håller ett tal tagen efter matchen mot Tyskland. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: YE PINGFAN / STELLA PICTURES/XINHUA/AVALON.RED B950

Förra sommarens händelser ledde som sagt till att en 17-åring blev dömd för olaga hot. Men hur påverkade situationen Jimmy Durmaz? 

– Det har hängt på med rasism hela tiden som jag sa innan, men att få den mängden inom den tiden… Det tar. Alla vill vara älskade, ingen vill vara hatad. Det är klart att det tar hårt, men inget kan rubba mig. Efter att det hände så är det bara att gå vidare, hur man kan göra för att göra det positivt. 

– Incidenten som hände, det blev något bra tillslut. Man får lärdomar, man vet hur man kan hantera en sån grej. Sen har jag fått möjlighet att jobba med fantastiska personer som Speakup Sweden, Locker Room Talk, Friends. Kärleken och stödet jag fick då var fantastiskt.

Du har ju blivit lite av en förebild. Kan det vara jobbigt på ett privat plan att leva upp till den bilden och vara så reko? 

– De som känner mig vet att jag är så här. Jag försöker vara mig själv, säger han och skrattar till. 

– Jag hoppas att jag är en reko kille. Till 99% är jag samma människa. Det är bara på fotbollsplanen som jag är annorlunda. Du vet själv när du kliver upp i ringen, man blir någon annan.

Är det något som missas att prata om i den här debatten om diskriminering? Finns det något som folk inte fattar?

– Det man ska upplysa om är att det finns ett stort problem. Jag tror att många väntar tills det händer något innan man agerar, i stället för att förebygga att det ska hända. Det är därför vi jobbar med detta.

Hur tycker du att svenska idrottsledare jobbar med diskriminering och rasism?

– Jag vet inte, jag är inte så insatt. Jag är bara insatt i det jobbet jag gör. Men vi pratar med förbundet och de gör ett bra jobb nu och de försöker hänga på, det är tufft. Det är ingen liten plan man ska täcka. Det krävs väldigt mycket hårt arbete.

Du visade även ditt stöd för damlandslaget genom att skänka din EM-bonus?

– Det är något som har vuxit inom mig, framför allt med damfotbollen, att alla ska ha samma förutsättningar. Det riktas inte bara mot damlandslaget utan mer generellt mot damfotboll, att lägga mer resurser där. 

– Jag kände att det här är det jag kan bidra med just nu, sen kanske jag göra något mycket större i en snar framtid. Jag läste en intervju med en damspelare, det var det som växte fram i mig att vilja hjälpa till, för att våra flickor som ska komma upp i damlandslaget. Så att de kan känna sig jämställda som fotbollsspelare och som människa, att ha samma rättigheter som alla andra har.

Jimmy Durmazhar gjort 49 landskamper för Sverige. Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

”Det är där min låga ligger”

Jimmy Durmaz har varit med och bidragit till att öppna upp dörren till det stängda omklädningsrummet, och släppt in nytt syre till debatten om vilket språk och vilken jargong som ska existera innanför väggarna. Det krävs en stark röst och mycket mod, kanske blir man orädd när man befunnit sig i skottelden och klivit ur den sårad men starkare.

Vi blir tyvärr allt för ofta påminda om att Jimmys jobb mot rasism och diskriminering behövs, framför allt inom toppfotboll. Nu vet vi att den bördan ska hanteras gemensamt, den skall ingen bära ensam.

Jimmy Durmaz: 

– Jag har pratat med folk och vänner som har fått utstå mycket mer än vad jag har fått utstå. Det är där jag känner att jag har en röst som är stor och kan bli hörd. Kan jag hjälpa andra till att få sin röst hörd genom mig, det är där min låga ligger inom mig, att kämpa för det.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.