Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det var gubbar som tittade snett på oss”

Foto: Florence Oppenheim
Foto: PRIVAT
Foto: PRIVAT
Foto: JONTE WENTZEL
Foto: BERNT BORÅS / EXP
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Foto: LEIF GUSTAFSSON
1 / 7

På en dansbana en vårkväll i Borås 1966 startar en epok i svensk fotboll.

Det här är berättelsen om byn Öxabäck i Västergötland med 300 invånare.

Om fotbollslaget som blev bäst Sverige. Om pionjärerna som fick läktare att rasa – och männen att tappa hakan.
– Ordet förlora fanns inte i våra huvuden, säger May Lindgren, 73, en av pionjärerna.

Öxabäck, fem mil söder om Borås, var fram till 1966 som vilken annan svensk liten by. Där fanns ett stort företag, några mindre affärer, korvkiosk, bensinmack och en fotbollsplan.

Men snart skulle ett fotbollslag placera Öxabäck på Europakartan.

Kerstin Johnson (då Andersson) bodde på en bondgård strax utanför byn. Hon hade nio syskon. Sex var bröder och alla spelade fotboll.

– Det gjorde jag med. Så fort vi fick lite tid över var vi ute och hade kul, säger Kerstin Johnson.

I augusti fyller hon 78 år och bor fortfarande kvar i Öxabäck.

När Kerstin Johnson slutade skolan började hon att jobba i byns syfabrik. Här arbetade nästan 80 personer, mest kvinnor.

Jobbade på syfabriken

Hon sydde sjukhuskläder till landstinget – det var Kerstins första jobb.

– Vi pratade ibland på jobbet att vi skulle starta ett fotbollslag, säger Kerstin Johnson.

En kväll våren 1966 åkte Kerstin till Borås för att dansa med kompisarna Maj-Britt Oscarsson (då Håkansson) och Anna-Greta Olsson (då Skoglund).

– På dansen träffade vi Kerstin Larsson som bodde en grannbyn Älekulla. Den kvällen bestämde vi fyra att vi skulle starta ett lag även för oss, säger Kerstin Johnson.

Resten är som man säger ren historia.

En sannsaga där sammanhållningen och drivkraften att bli bättre blev lagets styrka. Öxabäck förändrade även männens syn på att kvinnor inte skulle kunna spela fotboll.

– Ingen tog oss på allvar. Men vi ville göra något annat på fritiden. Men då förstod vi inte hur stort det skulle bli, berättar Kerstin Johnson. Vi samlade ihop tjejerna som jobbade på syfabriken och började spela matcher.

Från plojmatcher till SM-guld

Öxabäck gick från att spela plojmatcher mot gubbar och pojklag i trakten till SM-guld. 

Från hemmamatcher på Hagavallen till spel på Råsunda, Tyskland och England.

De beställde matchtröjor. Kortbyxorna fick de sy själva i fabriken.

Allt var möjligt när Öxabäck spelade fotboll. Det nya damlaget annonserade i tidningen efter motståndare – och fick napp.

Det blev 4–0 mot Horred i den första matchen.

Öxabäcks IF vann nästan alla matcher.

– Vi spelade mot pojklag och herrlag. Vi mötte allt som kom i vår väg. Och vi ville vara vinna. Vi tränade hårt och blev bara bättre och bättre, säger May Lindgren (då Gunnarsson).

Hon växte upp i jämtländska Jormvattnet utanför Gäddede, men flyttade i mitten på 1960-talet med familjen till Kinna, någon mil utanför Öxabäck.

– Mina föräldrar fick jobb där. Det var ont om arbetstillfällen där vi bodde, säger May Lindgren.

Hon tillhörde eliten på skidåkning men hade nästan aldrig rört en fotboll när hon flyttade drygt 80 mil söderut.

– Jag var lättränad och började spela i laget 1967. Jag hade myror i benen och hade svårt att sitta still. Så fotbollen var perfekt för mig att göra av med energi, säger May Lindgren.

Öxabäck fortsatte att vinna matcher – och nu började även tidningar skriva om det duktiga damlaget från Västergötland.

Klubbens satsning innebar att andra damlag etablerade sig och nu fanns det underlag för en rikstäckande egen serie.

– Kerstin Larsson som var med och startade laget ringde till Västergötlands fotbollförbund. Det var hon som låg bakom att vi fick en egen serie, säger Kerstin Johnson.

Premiär i maj 1968

Den 12 maj 1968 spelades de första matcherna i den nya serien som innehöll nio lag.

Öxabäck vann mot Hyssna med 13-0 på bortaplan. Kerstin Johnson, som hade fått både hårdhet, teknik och ett utpräglat målsinne efter alla matcher mot syskonen hemma på bondgården, gjorde fyra mål.

Öxabäck förlorade ingen match under debutsäsongen.

– Ordet förlora fanns inte i våra huvuden. Vi tränade också hårt. Det gav resultat. Vi pratade bara om ”när vi vinner”, inte ”om vi vinner”, säger May Lindgren som spelade på mittfältet.

1972 spelades det första riksmästerskapet i fotboll, året efter blev det officiellt svenskt mästerskap.

Öxabäck slog Sandåkern från Umeå i finalen 1972 och Rättvik i SM-finalen året efter. Då höll inte ens läktaren.

Det kom så mycket folk till Hedslunds idrottsplats att ståplatsläktaren rasade samman. 

Men inte Öxabäcks spel. 3–0 gav det första SM-guldet.

Mästarlaget Öxabäck hade också flera spelare med när Sverige spelade sin första officiella landskamp mot Finland på Mariehamns IP i augusti 1973. 
Där fanns May Lindgren, Ebba Andersson och Inger Arnesson. Kerstin Johnson var också given i laget, men hon tvingades vara hemma när ett knä krånglande.

Öxabäck vann sju raka seriesegrar efter starten 1968. Lagets spelade blev kändisar - och sporten växte lavinartat.

28 lag spelade i serie 1970 Västergötland. Andra distrikt hängde med i utvecklingen.

Öxabäck var ett lag som charmande, utmanade, provade nya vågade vägar och som fick läktare att rasa samman.

 – Det var inte särskilt svårt att få spelare att komma till oss heller, säger Kerstin Johnson.

Öxabäck var etta på bollen mest hela tiden.

Men det skulle komma andra tider.

SM-guld 1972, lagkaptenen Ebba Andersson hissas.Foto: SÖREN KARLSON
Nytt guld 1975 för Ebba Andersson & Co.Foto: JAN COLLSIÖÖ/DN
Träning i Öxabäck 1968.Foto: BENGT RAGNARSSON

1999 var allt över

Efter SM-guldet 1988, med spelare i laget som Lena Videkull, Anneli Andelen och Marie Karlsson, gick det sakta utför.

 1995 slutade Öxabäck på åttonde plats i damallsvenskan – det var också första gången klubben hamnade på den undre halvan av en serie.

Tre år senare åkte Öxabäck ur och även division 1 året efter.

1999 var sagan över.

– Det fanns inte pengar längre. Det blev för dyra resor, vi fick inte heller ihop de pengar vi behövde. Det var också betydligt färre åskådare på matcherna. Där tappade vi mycket av våra intäkter, säger Kerstin Johnson.

Ekonomin hade under 1990-talet stadigt försämras – den konkurshotade klubben hade skulder på 400 000. Trots ett historiskt starkt varumärke har det inte inletts någon ny satsning på Öxabäck damlag i fotboll.

– Numera är det bara jag och två andra spelare som var med från starten som bor kvar i Öxabäck, säger Kerstin Johnson.

Annat var det förr i tiden när spelarna bodde i byn och i trakterna runtom.

2020 har Öxabäcks IF bara ett lag i seriespel.

Armend Halilaj är tränare för herrlaget som spelar i division 6.

– Vi har två bra planer och spelar hemmamatcherna på Hagavallen. Vi har många duktiga spelare och fina förutsättningar att spela fotboll.

Hur är det att vara med i en klubb som Öxabäck som varit så framgångsrik?

– Jag har bara fått det berättat för mig att Öxabäck var ett storlag tidigare, men så mycket mer vet jag inte. Men visst har jag hört av ortsborna att de fortfarande tycker det är väldigt stort att damlaget var bäst en gång i tiden, säger Armend Halilaj.

Den numera berömda syfabriken Kerstin Johnson och några av hennes lagkompisar arbetade är numera en antikaffär.

Kerstin tog över syfabriken

Kerstin Johnson och hennes man Thor köpte huset 1987, men i dag ägs antikaffären av sonen Christian. Nu har Kerstin gjort om källaren till ett museum om damlaget.

 – Det är många som kommer hit och tittar, jag är stolt över det vi gjorde, säger Kerstin Johnson.

I museet finns allt från kläder, dokument, bildmaterial och tidningsurklipp.

– Jag har fått låna priserna vi vann och har satt upp bilder på väggen. Vi har även lite kläder kvar, säger Kerstin Johnson. Hon ångrar att hon inte sparat mer prylar från storhetstiden.

– Det var väl ingen som trodde att det skulle bli så stort som det blev.

May Lindgren bor numera i Frölunda strax utanför Göteborg.– Jag är jättestolt över det vi gjorde. Vi fick vara med om så mycket. Jag fick ju också spela i den första landskampen. Bara en sån sak.

Hon har bara positiva bilder från tiden med Öxabäck.

– Visst var det gubbar som tittade snett på oss tjejer när vi spelade fotboll och någon präst som inte gillade att vi spelade matcher på söndagar. Men det spelade ingen roll. Vi bara körde på. Jag kallar oss gärna för pionjärer, för det var det vi var, säger May Lindgren.

Öxabäck vann sex SM-guld och sex cupguld

Namn: Öxabäcks IF.

Ort: Kinna.

Landskap: Västergötland

Grundat: 1931. (Damsektionen för fotboll startade 1966).

Klubbfärger: Gul och svart.

Övrigt: Klubben bildades av att några arbetare på syfabriken Gefa AB började spela fotboll tillsammans.

Damfotbollen i Öxabäcks IF: SM-guld: 1973, 1975, 1978, 1983, 1987, 1988.

Svenska cupmästare: 1985, 1986, 1987, 1988, 1989, 1991.

Motståndare 2020: Öxabäck har ingen damverksamhet längre

Det här hände också 1973

Leksands IF blev svenska mästare i ishockey för herrar.

Ronnie Peterson vann sin första formel 1-tävling.

 

Billie Jean King från USA vann Wimbledon i tennis.

 

 

Ishockeyspelaren Peter Forsberg och skidskytten Anna Carin Zidek föds.

 

Annemarie Moser-Pröll från Österrike vann den totala alpina världscupen.

 

Gisslandramat på Kreditbanken vid Norrmalmstorg slutade med att rånaren greps.

 

Kung Gustaf VI Adolf dog och efterträddes av sin sonson Carl XVI Gustaf.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.