Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det enda stället där jag kände mig glad”

Salim säger att han kunde spela fotboll innan han började spela organiserat. Men att taktik och organisation är någonting han behövt lära sig.
Foto: GABRIEL RÅDSTRÖM / NERIKES ALLEHANDA
Salim med sin lillasyster Amina och mamma Tarig.
Foto: GABRIEL RÅDSTRÖM / NERIKES ALLEHANDA

Åtta år gammal trodde Salim Ali Mohamed att han sett sin familj för sista gången. 

Då attackerades hans hemby i Somalia och strax därefter påbörjades en resa som skulle ta honom till Sverige och Örebro. 

Med hjälp av fotbollen blev han en del av sitt nya hemland – nu är Salim 17 år och hans mamma och syskon kan komma på hans matcher. 

– Fotbollsplanen var det enda stället där jag kände mig glad. Där jag inte behövde tänka på något annat, när jag började sakna mamma då gick jag alltid till fotbollsplanen, säger Salim. 

Kriget i Somalia beläget på Afrikas horn har pågått i över 30 år. En kväll 2011 blev konflikten så påtaglig den kunde bli för den då åttaåriga Salim Ali Mohamed som vid tidpunkten bodde med sin mamma, sin styvpappa och sina två småsyskon. Salims biologiska pappa gick bort när Salim var fem år gammal.

– Det kom in en maskerad man som dödade min styvpappa. Jag såg allt och jag skrek. Mannen jagade mig men jag gömde mig. På morgonen var allt förstört och jag trodde att alla var döda, säger Salim Ali Mohamed.

När Salim satt och grät vid det som brukade vara hans hem kom en annan familj fram. De skulle precis som resten av byn fly. Familjen tog med sig Salim till Kenya.

– De sa att de skulle hjälpa mig tills jag hittade min familj. Men ingen hittade dem, så jag tänkte att nu är jag föräldralös. Nu får jag ta hand om mig själv. 

Salim stannade hos familjen i Kenya. Han kallar dem för en familj men ändå inte. Ibland sov han hos dem och ibland sov han utomhus. Pengarna räckte inte till och i stället fick han år 2016 hjälp med att ta sig till Sverige där han har en moster. 

– Jag har bott på olika hem för ensamkommande barn. Till slut hamnade jag på ett boende i Örebro, säger Salim. 

”Hade mardrömmar på boendet”

För Salim är fotbollen bland det viktigaste som finns. Han kom i kontakt med fotbollsklubben Karlsund med hjälp av en personal på boendet. Där träffade han fotbollstränaren Janne Olsson som tränade pojkar 03. De båda klickade med varandra.

– Jag ville inte bo på boendet för jag kände mig ensam och jag hade mardrömmar. Janne och hans fru Pethra tog hand om mig. Jag fick flytta in hos dem. De har alltid stöttat mig. Janne tog in mig i fotbollen och han litade på mig och trodde på mig. Pethra har varit som en extramamma. Hon har stöttat mig, kollat på mina matcher, lagat mat till mig efter träningarna. Hon har varit väldigt noggrann med allt sånt. 

Han fortsätter:

– Förut när jag spelade fotboll med mina kompisar så var det alltid så att föräldrarna ringde dem och sa att nu måste du komma hem och äta. Men jag hade aldrig någon som ringde och sa att det var dags att äta. Jag bodde ju på ett boende innan Janne och Pethra kom in och blev min extrafamilj. 

Janne har blivit som en extrapappa för Salim.
Foto: GABRIEL RÅDSTRÖM / NERIKES ALLEHANDA

Janne Olsson berättar om hur det gick till när han och hans fru Pethra Olsson Wreder öppnade upp sitt hem. 

– Jag och en annan ledare skjutsade Salim till och från träningarna. Han var ny i Örebro och hittade inte så bra. Men till slut när vi åkte på cuper och lämnade och hämtade sa jag att du kan sova hemma hos mig de här gångerna. Sen blev han kvar. Han träffade min fru och hon älskar ungdomar, speciellt honom. Det var helt naturligt, säger Janne Olsson. 

De gick ifrån att bo ensamma till att ha en ny tonåring i hemmet. 

– Våra barn hade ju flyttat hemifrån sen många år. Vi var ensamma och tyckte att det var ett ganska skönt liv. Men så fick vi en tonåring. Vi har haft jätteroligt. 

Drömde om att spela organiserad fotboll

Salim fortsatte att spela fotboll. Han fick kompisar, började i skolan och lärde sig flytande svenska. Han hade fått ett nytt hem och en av hans drömmar var uppfyllda, att få spela organiserad fotboll. 

– Drömlaget har alltid varit Manchester United men det viktigaste har varit att få spela organiserad fotboll. Jag hade aldrig haft fotbollsskor innan jag kom till Sverige. Jag ville spela i ett riktigt lag, det var en dröm, säger Salim. 

Men 2018 hände någonting som Salim knappt vågat drömma om. Han fick veta att familjen han trodde var borta var vid liv. Hans mosters man hade kommit i kontakt med Salims mamma, Tarig, och även hon fick hjälp att komma till Kenya. 

Salim berättar att hans mamma trott att han var död. Hon hade berättat för hans småsyskon om att de en gång hade en storebror.

– Förra året fick mamma godkänt att komma hit till Sverige. Den 23:e juli var första gången jag träffade mamma på nio år. Det var blandade känslor, jag trodde inte det var verkligt. Sen har jag tre syskon. Två kom jag ihåg men den tredje på sex år visste jag inte om. Men nu bor vi alla tillsammans. 

Janne, Pethra och Salim hade tidigare diskuterat om och i så fall hur de skulle försöka hitta Salims familj. Janne minns mycket väl när Salim berättade att en släkting hittat hans mamma. 

– När han fick reda på det här beskedet så sprang han fyra kilometer från där han fått beskedet hem och han kom in i hallen och skrek. Vi undrade vad som hänt och när han berättade att de hittat hans mamma då brast det för oss allihop, säger Janne Olsson. 

”Min mamma har alltid vetat att jag gillar fotboll”

Nu bor Salim, hans mamma och syskon i en egen lägenhet i Örebro. Hans småsyskon har börjat i grundskolan, hans mamma studerar svenska och Salim själv går på gymnasiet. Janne och Pethra är fortsatt en stor del av hans- men även familjens liv. 

–  Pethra nötte jättemycket svenska med hans tre syskon i början och de skrev och räknade. De lärde sig jättefort, de kom i gång med språket innan det började skolan. Så vi har ganska mycket kontakt. Salim träffar vi flera gånger i veckan. Det är ju mycket med fotbollen. Jag brukar åka och titta på honom och jag tror att han vill att jag gör det också, säger Janne. 

Salim har lämnat Karlsund för spel i Örebro SK:s U19-lag och nu är det inte bara Janne och Pethra som kommer och kollar. 

– Min mamma har alltid vetat att jag gillar fotboll. Jag gick alltid runt med en ballongboll men det här är första säsongen hon kan komma och kolla på mina matcher. Det känns riktigt kul. Jag frågade alltid Janne: ”Tror du att mina föräldrar hade varit stolta om de sett allt jag gjort med mitt liv?” Nu kan jag känna den stoltheten, att jag har en mamma som kollar på mig, säger Salim. 

Janne har sett Salims utveckling och han hoppas att han får fortsätta att leva sin fotbollsdröm. 

– Jag såg på en gång att det var en fantastisk talang. Han var oorganiserad och sprang överallt på planen men han hade en grym känsla. 

Han fortsätter:

– Han kom in i det ganska fort och han är en ganska stor ledare på planen. Han har någonting extra. 

Hoppas kunna återvända till Somalia

Salim säger att det har varit en lång resa men fotbollen är det som varit konstant i hans liv. Tryggheten som många gånger saknats på annat håll. 

– Fotbollsplanen var det enda stället där jag kände mig glad. Där jag inte behövde tänka på något annat, när jag började sakna mamma då gick jag alltid till fotbollsplanen. I Kenya var det inte alltid så att man fick mat. Familjen jag bodde hos hade inte heller pengar. Då fick man spela på gatorna för pengar till mat. Stå och tricksa för turister för en slant. Fotbollen har alltid hjälpt mig.

Har du någon förhoppning om att kunna återvända till Somalia någon gång?

– Jag tror inte att det kommer hända med allt som finns där. Men jag hade velat åka tillbaka någon gång för att se hur det är där nu. Men vi får se. 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.