Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det är lätt att gå på myten om sig själv

Klara Svensson och Mikaela Laurén inför deras haussade match 2016.
Foto: ANDREAS SANDSTRÖM / BILDBYRÅN

Rivaliteten var tydlig. Och den delade publiken i två läger. 

Boxningsmatchen mellan Mikaela Laurén och Klara Svensson målades upp som den ultimata fajten. 

Nu tittar Föreningslivs gästkrönikör tillbaka på PR-succén - och hur barn- och ungdomsidrotten ska förhålla sig till rivalitet.

Jag sitter och stirrar in i Mikaela Lauréns ögon, våra ansikten är så nära varandra att jag kan höra henne andas.

Hon blänger surt tillbaka på mig, utan att röra en min.

Det är bara några dagar kvar tills vi två ska mötas i ringen på Hovet. Här sitter vi nu, minut efter ytterligare krystad minut och leker arga leken i direktsänd tv från SVT:s morgonsoffa. 

Arga leken var kanske inte journalistiskt guld, men det var just det vi var då, arga på varandra.

Ser man tillbaka på allt flera år senare så blev detta ett skolexempel för sann rivalitet. 

Vi hänförs av konflikter

Googlar man på innebörden av ordet rivalitet kommer benämningar som maktkamp och avundsjuka, tätt följt av svartsjuka.

Inom idrott är rivalitet en grundläggande faktor för själva kärnan, någon ska vinna och någon ska förlora.

Men det finns en tydlig skillnad mellan att vara konkurrent och rival. Det är väldigt få rivaler som är goda vänner, skulle de vara det hade de klassats som konkurrenter eller medtävlande.

I landet lagom är det än mer exotiskt med personliga konflikter och rivalitet inom idrott. Vi säger oftast inte vad vi tycker, vi är förståndiga och visar på tålamod, disciplin och arbetsmoral.

Mediaträning ger journalister svaret - ”Det vill jag inte kommentera” på snåriga frågor som kan väcka rubriker.

Kanske är det därför så många svenskar minns Susanne Gunnarsson och Agneta Andersson, vars meningsskiljaktigheter och konflikt blev stora rubriker samtidigt som de vann OS-medaljer som par i kanot.

Vi känner väl till den laddade ”beefen” mellan Stefan Holm och Patrik Sjöberg i frågan om vem som var bäst på att hoppa högst.

Det säger något om hur vi människor fungerar. 

Tar vi bort alla fina fasader och förordningar är vi ganska basala. Vi hänförs av draman, konflikter och skvaller.

Jag själv har haft en lång boxningskarriär med flera VM-medaljer och VM-titlar som amatör och proffs, ändå är det folk framför allt förknippar mig med att jag slog Mikaela Laurén i vår rivaliserade drabbning.

Jag var uppfostrad som idrottare med att man gör jobbet först, sen snackar man. I en sport som ska sälja biljetter funkar sällan det, det vill säga om man inte ligger inne med en högerslägga som sänker sina motståndare på ett publikinfriande vis.

Laurén som kom sent in i sporten, hade inte ens vunnit SM när hon blev proffsboxare och förstod att det snabbaste sättet att skapa rubriker och intresse kring sin person, var att göra saker som andra inte gjorde. Hon hade helt enkelt inte tid för att snacka sen.

Vi blev den gode mot den onde

Genom åren fick jag diverse påhopp från henne, vilka jag skakade bort som idioti samtidigt som jag innerst inne störde mig. Vi boxades i olika viktklasser, och jag hade fullt upp med att jaga titlar i min egen viktklass.

Sen kom det sig att vi skulle boxas på samma gala i Stockholm. Ytterligare ett så kallat PR-trick kom från team Laurén under invägningen, och jag ledsnade på att folk köpte hennes snack. Efter flera år av att knyta näven i fickan så kunde jag helt enkelt inte längre hålla käft, jag sa vad jag tyckte.

Detta tog fyr i medierna, tätt följt av en spontant livesänd intervju med oss två i Viasats tv-studio efter att vi båda två vunnit våra matcher. Den personen som valde att kasta in oss i samma studio måste ha varit ett PR-geni. Där och då blev det klart och tydligt att vi tänkte göra upp om saken i ringen, vi skulle mötas i en viktklass mellan oss, jag skulle gå upp en och hon skulle gå ner en.

Följande månader var intensiva, inte bara för mig och Laurén men även för medierna som fick sätta in boxningsreportrar i ett land som haft ett förbud för sporten i nästan 40 år.

Intresset var enormt och delade in nationen i två tydliga läger.

Rent dramaturgiskt var det som att vi blivit castade till våra roller, den gode mot den onde. 

Två motpoler, den tatuerade stockholmaren mot skåningen som såg ut till att sjunga i en kyrkokör (vilket jag faktiskt gjort ”to be heard”).

Nej, det var inte uppgjort

”It takes two to tango”, och så är det även när det kommer till offentliga konflikter. Hade vi inte närts av varandra, så hade det helt enkelt inte funkat.

Och nej, det var inte påhittat eller uppgjort, och kanske därför blev det så bra. 

Rivalitet är det perfekta bränslet för att höja sig till en ny nivå, till att orka mer och träna och förbereda sig bättre, men det har också ett pris.

Som publik är det bekvämt att sitta i tv-soffan och njuta av spektaklet, i verkligheten är det påfrestande med elitidrott, lägger man därmed till en offentlig konflikt med sin personliga heder på spel blir det ännu mer påfrestande.

Därför är det förståeligt att idrottare hellre undviker att hamna i stormens öga med fokus på annat än sin egentliga uppgift, att vinna och prestera på topp.

Det finns också andra risker med rivalitet, när det övergår till rent hat. Som när Nancy Kerrigan fick knäet avslaget med ett järnrör när hon konkurrerade mot Tonya Harding om OS-platsen i konståkning.

Inom fotboll och hockey finns självklart en stor dos av brinnande rivalitet mellan olika lag och deras supportrar, det priset får oftast betalas av skattebetalare. 

Hur påverkar vi barn och unga?

Det är klart att jag har funderat på hur vi som idrottare påverkar barn och unga med vårt agerande.

Det finns redan en laddad frågeställning angående tävling och resultat bland barn som idrottar. Man vill gärna fila bort fokus från matchresultat, och genom det även sudda ut rivaliteten.

Att lära sig hantera förluster och vinster i ung ålder tror jag är nyttigt och utvecklande, det hör till idrott och livet.

Konkurrens i lagom mängd är karaktärsbyggande, men att skapa rivalitet bland barn som idrottar vinner ingen på.

Disciplin föder talang, den talangen växer upp och blir om det går enligt planen en elitidrottare. Då finns det utrymme att kapitalisera på pajkastning.

Men det kan vara viktigt att påminna ungdomar om att de behöver göra jobbet oavsett, för det är otroligt lätt att gå på myten om sig själv när allt rampljus är riktat mot dig, fråga Laurén.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.