Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Den bästa tiden har redan varit för mig”

Förra veckan kom beskedet att gymnasieungdomar återigen får börja träna tillsammans. 

Men för vissa har drömmar redan krossats och för andra står tiden fortfarande still. 

SportExpressen Föreningsliv har träffat två ungdomar som berättar om hur deras idrott och framtid påverkats av coronapandemin. 

– Om jag ska vara helt ärlig, det låter kanske lite dramatiskt, men det känns som att den bästa tiden redan har varit för mig, säger 17-åriga Ella Ängelid.

Coronaviruset

Det är en kall kväll i februari när juniorerna i Roterbro IS Innebandyklubb samlas. De ska för första gången sedan i oktober spela som ett lag och den höga stämningen når kulmen när träningen avslutas med matchspel.  

Det var precis innan höstlovet som alla deras organiserade idrottsaktiviteter lades på is. Den andra stora besvikelsen sedan den stora nedstängningen under våren 2020, då cuper och andra evenemang ställdes in. 

Frågan huruvida träningsstoppet varit nödvändigt eller inte har diskuterats flitigt. Oroliga röster har höjts från idrottsrörelsen, där bland andra Carolina Klüft, verksamhetschef för Generation Pep, pekat på konsekvenserna det kan innebära för gruppens hälsa. Samtidigt har Folkhälsomyndigheten motiverat restriktionerna genom att hänvisa till risken för smittspridning. Någonting som i sin tur ifrågasatts då barn och unga fortsatt träffats på daglig basis i skolan. 

I torsdags förra veckan kom till slut beskedet som många väntat på. Även ungdomar i gymnasieåldern, födda 2002 och senare, får återgå till sitt idrottande. En stor glädje för ledarna i klubben som äntligen skulle kunna välkomna juniorlaget tillbaka till Rotebrohallen. 

Men samtliga i laget tillåts inte att spela i hallen den här kvällen. 

Rasmus Lennkvist, 19, springer i väg för att hitta belysningen till konstgräsplanen intill. Han hittar rätt och strålkastarna ger ett starkt sken över planen. Han berättar att han här, tillsammans med sitt lag, tränade i början på förra veckan.

Han är född 2001 och efter det senaste beskedet från regeringen har han och två lagkamrater gått från att träna med sitt lag utomhus till att se på när de andra bytt fotboll mot innebandyklubba och konstgräs mot blått inomhusgolv.

– Det är lite tråkigt. Man vill vara med och komma i gång. Det här är mitt sista år innan man går vidare till seniorspel. Då skulle man helst vilja kunna visa något och träna, säger Rasmus Lennkvist. 

Det här har hänt inom barn- och ungdomsidrotten

24 mars: Idrott och tränings ska fortsätta men aktiviteterna bör anpassas för att minska risken för smittspridning. 

2 april: Tävlingar och matcher bör ställas in eller skjutas upp. Träningsmatcher utomhus är okej. 

16 april: Barn till och med 18 år får spela matcher, tävlingar och cuper – om riskbedömning görs som tar hänsyn till övriga råd och gällande förbud.

18 december: All icke nödvändig verksamhet som drivs av staten, regioner och kommuner bör stängas. Det innebär att inomhushallar och vadhus stängs för alla. 

19 december: Stockholm inför totalstopp för all idrott, även utomhus. 

22 december: Folkhälsomyndigheten förtydligar att smittsäker träning utomhus får fortsätta. 

22 januari: Barn och ungdomar födda 2005 och senare får återgå även till inomhusträning. 

8 februari: Även ungdomar födda 2002 och senare får återgå till träning.

Det här är Rasmus Lennkvists sista år som junior, nästa år måste han söka sig efter ett nytt lag.
Foto: ERIK SIMANDER

Ella Ängelid är 17 år. Född 2003. Hon tillhör en av de ungdomar som har fått börja träna igen efter regeringens nya rekommendationer, som tillåter hennes åldersgrupp att träna organiserat igen. Hon bor också i Stockholmstrakten. Hennes pappa och bror är engagerade i innebandyföreningen, själv hittade hon volleybollen.

Det känns som att den bästa tiden redan har varit för mig

Hon går på Solna gymnasium och med NIU (nationell idrottsutbildning) som inriktning. Under året har hon periodvis kunnat träna och nu har restriktionerna lättat, men för henne känns det ändå som att det är för sent. 

– Om jag ska vara helt ärlig, det låter kanske lite dramatiskt, men det känns som att den bästa tiden redan har varit för mig. Det här skulle vara när jag spelade som bäst och att man skulle få visa upp sig på ett annat sätt. Det har varit mycket fokus på hur man spelade som barn men man utvecklas väldigt mycket under den här perioden, säger Ella Ängelid.

”Svårt att acceptera omständigheterna” 

Hon fortsätter:

– Det är nu man kanske får gå upp i någon serie och fundera på om man ska fortsätta spela i någon serie efter gymnasiet eller om man vill åka på college. Volleyboll är ingenting som jag förmodligen kommer att tjäna pengar på. Det kommer inte att vara mitt yrke på något sätt, min karriär kommer antagligen inte hålla så pass länge som om man har fotboll som sitt jobb. Jag kommer kanske att behöva fokusera mer på mina studier sen. Här mellan gymnasiet och några år efter gymnasiet är när jag är som bäst, eller när jag tänker att jag är som bäst. Det är lite svårt att acceptera omständigheterna men jag får försöka tänka att det är samma för alla. 

Den 8 februari fick juniorerna i Roterbro IS Innebandyklubb träna igen men inte alla.
Foto: ERIK SIMANDER
Under måndagen fick Rasmus lag träna inomhus tillsammans för första gången på flera månader.
Foto: ERIK SIMANDER

Rasmus Lennkvist är ny i Rotebros juniorlag inför den här säsongen, tidigare har han spelat i AIK, det har därför varit extra påtagligt att han inte fått lära känna sitt nya lag. Efter studenten har han tagit ett sabbatsår och jobbat en del som servitör, men annars har det blivit mycket tid hemma, berättar han. I vanliga fall är det innebandyträningar flera gånger i veckan och sedan matcher på helgerna. 

Vad gör du med all tid nu som du annars lagt på innebandyn?

– Jag har egentligen mest bara suttit hemma. Jag har försökt att träna själv och varit lite med familjen. Men man tappar lite av motivationen att göra saker. Innebandyn är något jag har gjort så länge och vet att jag gör. När det försvinner sitter man och tänker ”nu då?”. Det blir svårt att starta i gång med en ny hobby. 

Mina drömmar var att få se hur långt jag skulle kunna komma

Under intervjun hamnar ofta samtalet kring ”skarven”, vilket syftar på glappet mellan idrottandet som junior och senior – tonåring och ung vuxen. En tid då mycket är ovisst, nu mer än någonsin. Rasmus berättar att det finns en stor osäkerhet bland hans vänner. 

– Jag tror att motivationen är det som har tagit mest stryk. Det är många som jag känner som säger att ”nu kommer jag ändå att sluta”. Det var liksom den sista lilla gnistan som försvann i att hålla på med innebandyn eller någon sport när den här ofrivilliga pausen kom. 

Innan pandemin drog in – vad hade du för drömmar med innebandyn?

– Mina drömmar var att få se hur långt jag skulle kunna komma. Vissa lyckas väldigt tidigt i sin karriär med att komma in i ett bra lag. Jag har känt att det får ta sin tid och att jag får se vart jag hamnar. Då hade jag en plan att fortsätta och klättra upp bland lagen. Nu blir det svårt när man inte har kunnat göra någonting. Nu har jag suttit hemma och tränat själv, det är svårt att visa upp vad man gjort i innebandykarriären då.

Varit arga och chockade i perioder 

Han beskriver att han från och till känner sig lat. Det är svårt att få saker gjort och dygnsrytmen vänds lätt när mer tid spenderas framför datorn och sociala medier. Rasmus Lennkvist har följt med i debatten kring unga människor och deras hälsa under pandemin, han har förtroende för de som är experter men saknar ett resonemang kring en särskild aspekt. 

– De har tagit upp att ungdomar får sämre motivation men de har missat lite att vissa generationer kommer att tappas. Vissa kommer att tappa intresset helt. Långsiktigt kommer det att ta mer stryk tror jag, säger Rasmus Lennkvist.

Sitter jag bara hemma så blir jag galen

Under coronapandemin har Ella Ängelid gjort det hon kan för att få in rörelse i sin vardag. När skolan delvis varit öppen har hon kunnat träna i deras lokaler med sina klasskompisar annars har hon följt med sin familj i olika konstellationer till gymmet. Där har hon lagt fokus på att förbättra teknik och styrka. 

Hur har ditt liv påverkats av pandemin? 

– Jag känner själv att jag blir mycket mer stressad av att inte träffa kompisar och att inte kunna prata av sig och röra på sig. Jag har haft tur att gymmen varit hemma för sitter jag bara hemma så blir jag galen. Jag sover i samma rum som jag gör skolarbetet i. Allt sker i mitt hem och på något sätt måste jag röra på mig känner jag. Jag måste gå ut och gå eller på något sätt få de här endorfinerna och mår bättre. Jag tror att det är extremt viktigt för många ungdomar att komma ifrån skola och familj och att kunna få träna, säger Ella Ängelid. 

Ella Ängelid har fått träna mycket på egen hand under coronapandemin.
Foto: ERIK SIMANDER

I våras var den stora besvikelsen att kvalen till ungdoms-SM uteblev. Hon beskriver att både hon och hennes vänner varit arga och chockade i perioder. De har också haft svårt att förstå prioriteringarna i åldersgrupperna. 

– Jag förstår att barn ska träna och att de enligt vissa kanske har ett större behov av det för att de ska må bra. Men jag tycker att det är lite konstigt att de sätter gränsen vid gymnasiet. När man sätter gränsen att 05:or och elitlag får träna så är det en väldigt liten målgrupp som är runt 15 år till de som är runt 20 år som man inte låter träna. Jag tycker att det är konstigt att de som redan sitter hemma ska behöva sitta hemma från träningen också. Sen är det så klart att jag tycker så för att jag är i den gruppen också.