Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”De visste inte om jag skulle överleva”

Wilma Nilsson, 20, väljer att berätta om sin ätstörning för att göra ämnet mindre tabu.
Foto: Privat / Privat
Wilma Nilsson är nu 20 år och spelar i SDHL. Det trots att hon fick höra av läkarna att hon aldrig mer skulle kunna idrotta.
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

När Wilma Nilsson var 14 år vägde hon 35 kilo och hade en puls på 30. 

Hennes föräldrar visste inte om deras dotter skulle överleva sin ätstörning. 

I dag spelar Wilma ishockey för Djurgården i SDHL.

– Jag visste inte vad det var för dag eller vilken tid det var på dygnet. Läkarna sa till mina föräldrar att de inte visste om jag skulle överleva, säger Wilma Nilsson. 

Wilma Nilsson, 20, spelar ishockey i Sveriges högsta serie för Djurgården. Men när hon var 14 år gammal sa läkarna att det skulle vara en omöjlighet. Hon var så illa däran att hon aldrig mer skulle kunna idrotta. Hennes anorexi hade gått för långt, någonting hon även pratat med Centrum för idrottsutveckling om. 

Nu berättar Wilma om perioden där hon i stort sett svävade mellan liv och död, och hur allt började. 

– Jag har under i stort sett hela min barndom fått väldigt mycket kommentarer om att jag var lite större än alla andra tjejer. Jag vägde lite mer, jag var kanske lite större men jag tränade väldigt mycket. Jag var väldigt aktiv och höll på med många idrotter. Jag åt mycket, men jag var stark.

Kommentarerna fastnade och fortsatte under tidiga tonåren. 

– Jag bestämde mig vid årsskiftet 2013/2014 att jag ville gå ner i vikt helt enkelt. För att få bort kommentarerna och för att kunna prestera bättre i idrotten. Jag införde godisförbud. Det var väldigt lätt för mig att hålla, när jag gör någonting så gör jag det till 100 procent. Då finns det ingenting som kan stoppa mig. Vilket både har sina för- och nackdelar.

Wilma blev allt hårdare mot sig själv. Hon införde fler förbud i sin kost som blev allt striktare. Hon ökade samtidigt sin träningsmängd ännu mer trots att hon redan var oerhört aktiv. 

– När vi gick på sommarlov blev det egentligen så att jag isolerade mig från mina kompisar för att kunna fokusera på mig själv och gå all in. Just då hade jag inte tappat så mycket vikt, det var under sommaren som den stora dippen kom. Då började jag ta bort kolhydrater. Jag hade läst att det var livsfarligt med kolhydrater, men kolhydrater är ju livsviktigt för att kunna träna och framför allt överleva. 

Blev akutinlagd på barnakuten 

Till slut fanns det i stort sett ingenting som Wilma åt. Samtidigt fortsatte hon att träna och träna. Hennes föräldrar som såg Wilma varje dag hade inte reagerat så mycket på hennes viktnedgång. Inte innan kompisarna på skolan blev oroliga. 

Wilma tillsammans med sina föräldrar fick i början på hösten 2014 en tid på vårdcentralen. Det följdes upp med en tid på BUP. Där kunde de inte slå fast att det var en ätstörning, de skulle se över situationen och återkomma. 

– Det dröjde nästan tre månader tills vi fick kontakt med dem igen. Då hade jag tappat 20 kilo. Då var det inte att jag blev kallad utan att jag blev akutinlagd på barnakuten för att min puls var så låg. Den var nere på 30 och min kroppsvikt var 35 kilo. Jag minns inte så mycket själv för min hjärna hade börjat lägga av. Jag visste inte vad det var för dag eller vilken tid det var på dygnet. Läkarna sa till mina föräldrar att de inte visste om jag skulle överleva. 

För att Wilma skulle få en chans att återhämta sig sondmatades hon. När hon sedan fick komma hem fortsatte kontakten med BUP, hon kom till låst avdelning i Halmstad under perioder och måendet gick upp och ner. Sommaren 2016 kände Wilma till slut att hon mådde okej. 

– Jag slutade nian och skulle börja gymnasiet. Jag hade fått erbjudandet om att flytta till Jönköping och gå ishockeygymnasiet och spela i HV71. Både jag och mina föräldrar kände och hoppades att det skulle kunna vara en vändpunkt att få byta miljö. 

Skulle aldrig mer kunna idrotta 

Allt gick som planerat och Wilma mådde bra i ungefär en månad. Sen började det återigen gå neråt. Då kom också den riktiga vändningen. 

– Min dåvarande målvaktstränare satte totalstopp för mig. Jag var i stort sett inte välkommen till ishallen för han var så rädd om mig. De tog kontakt med BUP i Jönköping där de har en anorexienhet. Det var dagvård måndag till fredag 8-16. Jag skulle lära mig från början att äta vanlig mat och den mängd som en vanlig person behöver. 

För att få fortsätta behandlingen var Wilma tvungen att bevisa att hon ville bli frisk, hon fick mål som hon skulle uppnå varje vecka. 

– Det var egentligen nyckeln för att jag själv skulle bestämma att jag skulle ta mig ur det. Jag ville bevisa för alla läkare som sagt till mig att jag aldrig mer skulle kunna idrotta för att jag var så pass dålig, att jag skulle kunna ta mig tillbaka. 

Hur kändes det att få höra att du aldrig mer skulle kunna idrotta? 

– Det var väldigt, väldigt tufft att få höra det. Det tyngde mig väldigt mycket. Men det var också där och då jag kände att jag skulle bevisa för den läkaren att han hade fel. 

Sommaren 2017 var Wilma tillbaka i träning. Då bedömdes hon vara tillräckligt frisk. 

– Jag var tvungen att få bort möjligheten att förhandla med rösten i mitt huvud. 

I augusti/september 2018 blev Wilma friskförklarad från sin ätstörning.

– Jag tror aldrig att jag kommer bli helt fri från mina tankar. Jag har fortfarande dagligen jobbiga tankar. Vissa perioder när det är allmänt tungt i livet så har man fler jobbiga tankar. Men skillnaden är att i dag vet jag hur jag ska hantera dem och stänga av dem direkt.

Är du rädd för att hamna där igen? 

– Nej det är jag egentligen inte. Jag vet hur dåligt jag mådde och det är ingenstans jag vill vara igen.

Vill nu kunna hjälpa andra 

Att Wilma väljer att prata om sin ätstörning har mycket att göra med att hon vill hjälpa andra och göra ämnet mindre tabu. 

– Det jag tyckt har varit jobbigt är att mina kompisar ändrade sitt beteende mot mig väldigt mycket. Det var som att de blev rädda och inte visste hur de skulle vara mot mig. Det kan jag uppleva än i dag, att jag inte har samma relation till folk som innan jag blev sjuk. 

Hon fortsätter:

– Sen hade aldrig klarat mig ur det här utan mina föräldrar. Både mamma och pappa har varit sjukskrivna i flera omgångar för att de i stort sett varit tvungna att vara med mig dygnet runt. 

Wilma återvänder även till sin tränare i Jönköping och menar att hans agerande är en stor anledning till att hon tog sig ur det. Hon säger också att hon tycker att föreningar borde prata mer om det. 

– Det är viktigt att man vågar öppna upp sig och hur man känner. Ser man att någon inte mår bra, att man då vågar göra så som min målvaktstränare gjorde. Han stoppade mig. För mig var det en väldigt stor lättnad. Jag hade inte makten över mig själv att göra det på egen hand. Det var det jag själv ville, att ta ett break och få hjälp. Men rösten i mitt huvud sa att jag skulle köra på. 

Nu ser Wilma framåt och hon vill fortsätta att utvecklas både inom idrotten och som människa. Så småningom vill hon också återuppta sina socionomstudier. Hon hoppas också att hon kan hjälpa andra som är i samma eller en liknande situation hon varit i. 

– Man ska våga öppna upp sig för sina nära, föräldrar eller kompisar och berätta hur man känner, hur man mår och hur man tänker. Våga ta hjälp. Är man i samma svåra situation som jag var i, så ge aldrig upp. Bestäm dig för att lyckas och tro på det så kommer du göra det. Det går att ta sig tillbaka och leva det livet man vill leva.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.