Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
ANNONSInnehåll från Årets Eldsjäl

Volleyboll som livsstil – ledde till landslaget

Klara, Helene och Vilma – alla älskar de volleyboll lika mycket. Foto: Bildbyrån
Från i våras – Vilmas första SM-guld och Klaras tredje.
Alltid glada miner – inte minst efter seger i en tuff match.
Hela familjen samlad.

För de flesta är volleyboll bara en sport. För andra är den en livsstil som har påverkat hela livet. Helene Andersson och hennes man Johan har tränat, skjutsat, peppat och tröstat sina döttrar Klara och Vilma i många år. Nu är båda tjejerna landslagsspelare.

Rösta på dina favoriter i Årets Eldsjäl här

Och självklart är det så, när vi backar bandet till slutet av förra millenniet, att Helene Andersson och hennes man en gång i tiden träffades via beachvolleybollen.
– Jag började själv rätt sent med volleyboll, men blev fast direkt. Det är en sådan komplex sport som egentligen har allt. Bollen är aldrig stilla, man får inte hålla i den, det är ett lagspel som kräver mycket av alla. Det är inga fula knep eller tuffa tag, det är ju ett nät mellan lagen. Jag kan prata hur länge som helst om volleyboll, säger Helene och skrattar.
Själv nådde hon ända till elitserien, men hon hade redan trappat ner när det var dags att få barn.

40 mil för en match

I dag är döttrarna Klara och Vilma 22 och 20 år. De bor båda i nordvästra Skåne där de spelar för Sveriges bästa damlag, Engelholms VS. De spelar också i landslaget.
Den här helt vanliga söndagen då vi träffar Helene och Johan har de än en gång rattat de tjugo milen enkel väg från hemmet i Tuve till Ängelholm, bara för att se döttrarna spela ännu en elitseriematch. Stunden efteråt, när dusch och ombyte är gjort, blir som en liten familjehögtid på läktaren. Detaljer från matchen gås igenom, men det blir också vanligt snack som inte bara rör volleyboll.
Klara och Vilma växte upp i Tuve på Hisingen och Helene – som till vardags jobbar på ideella Folkspel – berättar hur allting började:
– När Klara skulle börja trean drog vi igång volleybollträning för hennes klass. Det var ett mixat lag med killar och tjejer, och så fortsatte vi ända upp till högstadiet. Lillasyster Vilma var ju med också och fick smak på volleybollen, så rätt snart startade vi ett lag även för hennes klass. Varför det blev volleyboll? Ja, det var ju det vi kunde ...

Kom in på volleybollgymnasiet

Att både Klara och Vilma hade fallenhet för volleyboll stod klart ganska tidigt. De sökte så småningom, och kom in, på volleybollgymnasiet i Falköping. De flyttade båda hemifrån när de var 15 år unga, med två års mellanrum.
– Det var fruktansvärt tufft. Vi trodde nog att de skulle komma hem och hälsa på lite oftare på helgerna, men då hade de ju såklart matcher och turneringar. Det blev tomt – ja, nästan som en mindre livskris där ett tag. Vi tappade några års vardagsrelation, men vi fick samtidigt en annan sorts relation som är jättetajt på sitt sätt, säger Helene, och fortsätter:
– Jag minns hur jobbigt det var. Man hade hängt med tjejerna i idrottshallen, varit med på deras matcher, haft deras kompisar springande i huset hemma – och plötsligt var det bara tomt och tyst. Man saknade direkt livsstilen och förmånen att få ha alla ungdomar omkring sig.

Ingen tycker synd om sig själv

Helene och Johan, som bor kvar i Tuve utanför Göteborg, åker som sagt till Ängelholm så ofta de kan för att se sina tjejer spela elitserievolleyboll. De streamar bortamatcher och landskamper. Men det där naturliga vardagliga engagemanget i Klaras och Vilmas idrottande finns av naturliga skäl inte längre.
– När vi ser tillbaka så var det bara en jätterolig tid under alla åren som tränare och ledare för deras olika lag. Det blev lite av en volleyboll-boom i Tuve. Man var i hallen, åkte i väg på turneringar på helgerna, umgicks med alla de andra ungdomarna även på fritiden. Den glädjen som det gav är obeskrivlig. Frågar man olika ideella ledare och eldsjälar runt om i de svenska idrottsföreningarna, så tror jag inte att en enda går omkring och tycker synd om sig själv för att man lägger ner för mycket tid.

 

Reagerade aldrig omgivningen och tyckte att det var lite konstigt att ägna nästan all fritid åt volleybollen?
– Inte egentligen, men visst hände det att folk sa: Men gud vad ni lägger mycket tid på volleybollen och era tjejer. Fast vi kände det aldrig så, det var ju självvalt och så vi levde och vi visste liksom inget annat. Jag tror inte att en enda eldsjäl ute i förenings-Sverige upplever att han eller hon offrar eller försakar något. Det har aldrig känts ansträngande, för man har alltid fått så mycket tillbaka. Glädje, gemenskap och inte minst egen energi.
För Helene och Johan har det blivit väldigt många timmar i svettluktande idrottshallar genom åren, likaså ett betydande antal mil i bil. Det har tackats nej till födelsedagsfester och egna aktiviteter.

Stöttar i alla lägen

Allt detta är något som döttrarna Klara och Vilma är helt på det klara med.
– De reser mer än gärna land och rike runt för att se oss spela. Jag tycker bara det är kul att ha så insatta föräldrar som man kan
få stöd och hjälp av. Vi har alltid haft en fin relation med respekt för varandra och tack vare det har vi undvikit många konflikter som säkert kan uppstå annars om man har sina föräldrar som ledare och tränare. Jag är bara tacksam idag för all deras tid och kraft, för utan dem hade vi aldrig kommit så här långt, säger Klara.
Lillasyster Vilma fyller i:
– Vår familj är volleyboll, haha. Vi är otroligt tacksamma över att ha så engagerade föräldrar. De förstår vad sporten betyder för oss och stöttar oss i alla lägen. Om de en gång i tiden inte hade dragit igång våra träningsgrupper är det inte ens säkert att vi hade spelat volleyboll, då sporten tyvärr är otroligt liten i Göteborg.

Volleybollen kommer aldrig försvinna

Och om de, som nu är i början av sina förhoppningsvis långa och framgångsrika elitkarriärer, en dag kommer gå i sina föräldrars fotspår?
Klara igen:
– Jag tror att jag på något sätt alltid kommer att ha kvar volleyboll i mitt liv, även om det är svårt att säga på vilket sätt. Det är en fantastisk sport som fler borde testa!
Och Vilma:
– Att inte vara involverad i sporten efter avslutad karriär ... nej, det kan jag inte tänka mig. Volleybollen kommer aldrig försvinna ur mitt liv.

Rösta på dina favoriter i Årets Eldsjäl här