Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
ANNONSInnehåll från Årets Eldsjäl

Ronnie Gardiner: ”Jag hade bestämt mig - jag skulle ta mitt liv”

Ronnie Gardiner har ett händelserikt liv – nu brinner han för sin egenutvecklade behandlingsmetod.

Tänk vad ett leende kan betyda. För jazzlegendaren Ronnie Gardiner förändrade det livet.
– Jag hade ett liv före den där marsdagen 1980 och ett annat efter, säger 87-åringen, som snart är lika känd för sin behandlingsmetod av strokepatienter som sin musikkarriär.

EXTERN LÄNK: Rösta på dina favoriter i Årets Eldsjäl här

 

11 mars, 1980. Ronnie var med Charlie Norman på Kanarieöarna för att uppträda – och med på resan var också Git, som var Ronnies fästmö sedan 16 år.
– Jag hade spelat volleyboll på stranden och Git låg kvar på hotellrummet med lite halsont. När jag gick upp mot rummet hade jag en magkänsla att något inte riktigt stod rätt till, berättar Ronnie, och fortsätter:
– Hon låg på golvet i en pöl av blod och en manlig bekant till oss stod böjd över henne med en hammare i handen. Hon andades fortfarande svagt, men avled senare. Mannen försökte döda även mig, men jag lyckades försvara mig och det var bara centimeter ifrån att han hade träffat mitt huvud med hammaren. Till sist lyckades jag i rent försvar få in ett enda slag, och det räddade mitt liv.

Hade stora spelproblem

Det juridiska efterspelet drog ut på tiden, men mannen – som hade spelproblem och en skuld till Ronnie – dömdes så småningom till 22 års fängelse för dådet. Ronnie Gardiner däremot fick ärr i själen som kommer att vara med honom resten av livet.
– Jag skulle aldrig ha lånat ut pengar till honom i fall jag vetat om att han hade spelproblem. Vad jag har hört så lever han nere i Spanien i dag med en ny fru, en kvinna som jobbade på fängelset där han satt av sin tid. Så kan det också gå.
Dagarna efter det fruktansvärda dådet släpade sig långsamt fram i den spanska vårsolen. Ronnie Gardiner var förkrossad över att ha förlorat sin stora kärlek på ett så brutalt och onödigt sätt.
– Jag ville bara dö. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna orka eller vilja gå vidare själv, säger han.

Skulle ta sitt eget liv

Till sist bestämde han sig. Han skulle dränka sig. Att ta sitt eget liv var det enda sättet att fly från smärtan och förlusten av sin livskamrat.
– Jag gick förbi några bungalows på väg mot havet och fick syn på en pojke. Han hade inga armar och inga ben. Men han log ändå mot mig. Han utstrålade något som träffade mig rakt in i hjärtat. Han fick mig att tänka om, och jag kände att jag istället ville göra något med mitt liv för att hjälpa andra.

Spelat med alla stora

Ronnie Gardiner fick sin första trumma redan som treåring hemma på Rhode Island i USA. Han har spelat med alla de största inom jazzen och i Sverige är han mest känd som medlem, av Charlie Normans trio. Han har också haft ett eget rum på Nalen i Stockholm, "Ronnie´s Room", där han under många, många år varit värd för levande jazzmusik.
Som 30-åring ville Ronnie 1962 upptäcka den stora världen. Därför bestämde han sig för att testa vingarna, trumseten och akustiken i Europa. Han frågade runt bland musikervännerna i bekantskapskretsen om vart han skulle åka. De flesta tyckte Sverige.
Ronnie kom, blev kär i både landet och Git, och stannade kvar.

Rytmen grunden till allt

Vad är pulsen i själva livet? Ronnie Gardiner förstod nu hur skört livet verkligen kan vara, men han kände också att han ville hjälpa andra. Det där leendet på den där kanarieön ville inte släppa greppet om honom. Hur kunde någon utstråla sådan livsglädje, när personen i fråga vare sig hade armar eller ben?
– Jag är ju musiker. Det är det jag kan, spela trummor. Jag insåg att rytmen är grunden till så mycket – allting i livet har en rytm. Hjärtats slag, inte minst. När man spelar trummor måste man koordinera de båda hjärnhalvorna och man använder båda händerna och båda fötterna. Man tränar egentligen allt: motoriken, balansen, koordinationen och inte minst minnet. Min grundtanke var att skapa en metod för att hjälpa barn och jag började läsa massa litteratur och forskning om hjärnan. Till sist förstod jag att människor som drabbats av någon form av hjärnskada nog skulle kunna ha stor nytta av den här metoden.

Sociala aspekten också viktig

Men det dröjde till 1992 innan han fick frågan av en man från STROKE-föreningen i Stockholms Län i samband en jazzkonsert: Kan du inte komma till oss i Spånga och träffa lite folk som har haft stroke och se hur de reagerar på din metod?
Ronnie Gardiner upplevde direkt; det var ju dessa människor som han hade utvecklat metoden för! Den metod som består av en sorts cirkelträning för hjärnan där färger, symboler, ord, rörelser och rytm blandas. Det är lekfullt och individanpassat.
Nu används den inte bara för strokedrabbade i deras väg tillbaka världen över, utan även för patienter med Parkinson, MS, och diagnostiserad utbrändhet – och till och med i förebyggande verksamhet.
– Sedan får man aldrig glömma den sociala aspekten. Hur viktigt det är för en människa som exempelvis haft en stroke att få komma ut och träffa andra som varit med om samma sak. Det är så lätt hänt att man bara blir isolerad.

Ständigt på väg

Ronnie Gardiner visar i sin almanacka hur våren ser ut: Holland och Israel, Ryssland och Nya Zeeland, Portugal och Ungern. Mobilen vibrerar och tjuter till om vartannat under intervjun.
– Det här håller mig ung, att jag har något vettigt att göra. Men vi håller på att se över hela verksamheten. Det måste finnas några som är redo att ta över den dagen jag inte finns längre, säger han, och fortsätter:
– Tack vare den här metoden har jag fått träffa två nobelpristagare, som båda har varit mycket intresserade av mitt arbete. Och det tog tid innan den traditionella läkarvetenskapen riktigt ville acceptera metoden.
Men en omfattande studie vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg kunde för ett par år sedan slå fast: Personer som har haft en stroke upplever att de blir bättre om de får strukturerad rytm- och musikbaserad terapi.

Letade rätt på killen

1999 hade det gått 19 år sedan händelsen på Kanarieöarna och en tanke gnagde inom Ronnie Gardiner; en tanke som inte vill släppa greppet. Skulle det på något vis gå att hitta den där pojken utan armar och ben, pojken med det där leendet som både hade räddat och förändrat hans liv?
– Det tog ett tag, men till sist fick jag ett telefonnummer som jag ringde upprepade gånger. Men det gick till en fax. Sedan fick jag ett nytt nummer och ringde. En kvinna svarade: "Ja, Mikael arbetar här men ring hans mobil, han är ute och kör bil." Då tänkte jag bara, att jag måste ha kommit helt fel. Han kan väl inte både köra bil och prata i telefon, om han varken har armar eller ben?
Men Ronnie ringde upp, och sa:
– Visst var du på Kanarieöarna i mars 1980 med din familj?
– Eh, ja, jo, det var jag, svarade Mikael.
– Då har du räddat mitt liv ...
Mikael Andersson, som under 2000-talet har varit en hyllad föreläsare och som porträtterades i dokumentärfilmen "Armlös, benlös, makalös", har berättat hur han först trodde att det var någon som drev med honom.
Men det var det inte.
– Vi bestämde oss för att träffas, och det skedde i Barkarby. Det blev väldigt känslosamt för mig. Sedan dess är vi vänner, berättar Ronnie Gardiner, och tillägger:
– Jag hade ett liv innan jag såg hans leende – och ett efter.

 

EXTERN LÄNK: Rösta på dina favoriter i Årets Eldsjäl här


FAKTA
# Stroke-Riksförbundet är en ideell, partipolitisk obunden intresseorganisation för den som fått stroke, för anhöriga eller intresserade. Arbetet består av medlemsstöd, informationsspridning och samhällspåverkan.
# Stroke-Riksförbundet är också medlem hos ideella Folkspel, och den som väljer att prenumerera på någon av Folkspels produkter Bingolotto och Sverigelotten kan öronmärka överskottet till Stroke-Riksförbundet. Folkspel delar ut hela sitt överskott till de säljande föreningarna och organisationerna. Under senaste året var summan 189 miljoner kronor.
# Sedan i år är också Stroke-Riksförbundet en stolt avsändare av Eldsjälsgalan som hålls på Berns den 12 mars och som prisar eldsjälar i det svenska föreningslivet.