Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
ANNONS Innehåll från Folkspel

”Mina föräldrar var hopplösa – och det är jag tacksam för”

Min mamma skrek bara om någon skadade sig. Min pappa skrek inte alls.

Nu står vi inför en sommar av cuper och tävlingar i massor av sporter.

Jag hoppas att alla föräldrar verkligen försöker uppföra sig väl.

Nominera din eldsjäl inom kategorin Hälsa.

 

Jag var åtta år och spelade fotboll nere på sportfältet i Edsberg i Sollentuna. Den som plötsligt skrek var min mamma. Alla andra mammor och pappor hejade på laget och på sin egen son. Men min mamma hade en lärarkollega, vars son bet sig i tunga när han ramlade på en fotbollsmatch. Det var därför hon hade skrikit.
Min pappa skrek inte alls. Hans grundinställning var att en fotbollsmatch helst ska sluta oavgjort så att ingen blir ledsen. Det tyckte han även när jag spelade för AIK i allsvenskan.

Han gillade att gå på matcher, äta korv och dricka kaffe, prata med andra föräldrar och senare med andra åskådare på Råsunda. Men han kunde inget om spelet. I många år försökte jag förklara offsideregeln för honom. Efter varje match.

Det kan tyckas som om det var en jobbig situation med så hopplösa föräldrar, men sanningen var att det var tvärtom. Aldrig någonsin har jag känt minsta press att jag skulle prestera eller lyckas inom fotbollen. När jag vid ett par tillfällen gjorde uppehåll i fotbollen, (dels när jag var tonårstrött och dels när jag åkte till USA ett par år senare) var det ingen stor sak. De hade inga synpunkter på detta utan ville bara att jag skulle spela fotboll om jag tyckte det var roligt. Därför var det inte heller någon stor sak när jag återupptog fotbollen igen.

 

Jag var egentligen en ganska typisk träningsprodukt. På somrarna snitsade jag banor där jag sprang intervaller. I timmar ägnade jag mig åt att stå och skjuta mot ett tomt mål, om jag inte med hot eller muta lyckades få min lillebror att vara målvakt under kortare stunder.

En hel sommar när jag var i tretton år sköt jag tvåhundra skott varje dag med vänsterfoten för att jag skulle bli tvåfotad, vilket jag faktiskt också blev. Inte vid ett enda tillfälle påminde min mamma eller pappa mig om min extraträning.
Föräldrars engagemang för sina barn är fantastiskt. "Curlingföräldrar" har blivit ett skällsord, men det får inte gå till överdrift åt endera hållet.

Att få skjuts hem efter träning en sen vardagskväll med skola och läxor är väldigt skönt för många barn. Naturligtvis tycker också de flesta flickor och pojkar att det är roligt att få visa för sina föräldrar hur duktiga de är. Men låt det stanna där. Låt det vara på barnens villkor. Försök inte förmå dina barn att spela fotboll av någon annan anledning än att det är roligt.

 

De flesta av oss förstår att vuxna inte ska skrika negativa saker när de tittar på sina barns matcher. Det är faktiskt inte så vanligt heller och andra förståndiga vuxna människor brukar också säga ifrån när det händer. Många föreningar har också regler angående detta. Föräldrarna ska i allmänhet stå på motsatt sida från där tränaren och avbytarna står.

Thomas Bodström, advokat och krönikör Folkspel

Det är bra, men ibland undrar jag om de inte skulle stå ännu längre ifrån planen. Jag läste om en holländsk fotbollsklubb där föräldrarna bara fick titta på träningar. När det var match var de tvungna att vara på ett par hundra meters avstånd. Lite överdrivet kan jag tycka, men ett alternativ om föräldrar inte sköter sig.
Men överdrivet positiva hejarop sätter också press.

Allt för mycket jubel och engagemang sätter press, just för att de flesta barn så gärna vill att mamma och pappa ska bli glada. Och även långt ner i åldrarna förstår barn att om föräldrarna blir så här glada över att vinna en match, så blir de också väldigt besvikna om laget förlorar, om förväntningarna och förhoppningarna inte infrias.

 

Så när nu sommaren är här med Gothia Cup, Aroscupen och många andra turneringar är det viktigt att ni mammor och pappor uppför er. Heja på laget, men gör det på rätt sätt och med viss måtta. Det är inte alltid lätt, det vet jag. Ett straffsparksavgörande i en semifinal är olidligt spännande, men det är just då ert beteende kan vara avgörande för om ert barn kommer fortsätta att spela fotboll, även när de kommer upp i tonåren och det är dags för föräldraupproret.

Ju viktigare barnets idrottande är för er vuxna, desto större kommer incitamentet vara att sluta då. Så var ett stöd, var delaktig men kom ihåg att barnens fotboll (eller annan idrott för den delen) är deras sak. De fortsätter bara så länge de tycker att det är roligt, och definitivt inte om de känner för stor press.


Nominera din eldsjäl inom kategorin Hälsa