Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
ANNONSInnehåll från Årets Eldsjäl

Handbollen räddade Simon från misären – sov med pistol under sängen

Extrem uppväxt – men handbollen och några eldsjälar fick Simon Aulén på rätt kurs i livet.
Foto: Nicklas Elmrin

Det fanns vapen och narkotika i hans barndomshem. Simon Aulén begick många brott i tidiga tonåren – och blev föräldralös när han var 16.

Mamman dog av alkoholmissbruk. Pappan blev misshandlad till döds.

– Om jag inte haft mitt handbollslag skulle jag garanterat suttit inne nu. Eller inte levt, säger det tidigare handbollsproffset.

Extern länk: Så viktigt är föreningslivet för barn och ungdomar  


När Simon Aulén var 12–13 år drog han sig ofta för att komma hem. Han var rädd för vad som skulle möta honom innanför lägenhetsdörren.

Det fanns sena kvällar när Simon redan hade tränat innebandy, fotboll, tennis och handboll.

– Jag gick inte hem, för jag trodde att de fortfarande var vakna. Det var kanske kaos och slagsmål hemma. Eller så låg de dyngraka och jag skulle få släpa in farsan i sovrummet. Så efter fyra träningar stannade jag kvar ute istället och sprang en mil. Sen hoppades jag att de skulle ha somnat när jag kom hem. Så var det dagligen. Jag kunde vara ute till tre på natten utan att någon sa någonting, berättar Simon Aulén.


Sov i ett cykelförråd

Andra gånger ville han komma hem till lägenheten i Eskilstunaförorten Skiftinge. Men han kunde inte.

– När jag bodde hos farsan hade jag inte alltid någon nyckel hem och han var borta flera dagar i sträck. Då fick jag ta mig in i ett cykelförråd för att få tak över huvudet. Men jag lärde mig att hantera det. Jag visste när vaktmästaren kom till skolan så att jag kunde smita in i idrottshallen och duscha på morgonen. Jag ville inte att det skulle synas att jag hade sovit på något konstigt ställe.

Idag jobbar Simon Aulén på olika sätt för att hjälpa och stötta barn och ungdomar. Han arbetar som elevassistent på en skola i Varberg. Han är ledaransvarig i Handbollsklubben Varberg och tränar ett av pojklagen.

Och han föreläser i regi av ”Inte min match” – en organisation som utbildar föreningar i att hjälpa barn som växer upp med föräldrar som missbrukar, som lider av psykisk ohälsa eller utövar våld i hemmet.


Blev en social kameleont

Simon Aulén vet det mesta om hur det är att vara barn och sakna ett tryggt hem.

– Hemma hos morsan var det mycket skit. Hennes sambo hade aldrig något arbete. Han låg i sängen och söp hela dagarna, och han drog i sig ett gäng olika droger. När morsan inte hade lagat maten så som han ville, då åkte hon på stryk.

Mamman jobbade på vårdcentralen i Skiftinge.

– Hon skötte väl jobbet hyfsat men söp så fort hon kom hem. Morsan hade 15 katter och var inte duktig på hygien och sånt. Det låg kattskit och kattpiss bland klädhögarna vid tvättmaskinen. Och det satt fast gammal mat på tallrikar som ingen hade rört på länge.

Simon beskriver att han blev som en social kameleont.

– Om jag blev bjuden på mat hemma hos någon kompis visste jag hur jag skulle bete mig. Jag hade sett på film att man tackar för maten, sköljer av tallriken och ställer den i diskmaskinen.


Och hur var det hemma hos din pappa?

– Han hade en fru som var narkoman och alkoholist. Och han hade sina egna problem, var nästan aldrig hemma. Han var väl ute på ”business”. I långa perioder bodde jag där i princip ensam. Ofta låg det pengar på köksbordet, så att jag i alla fall kunde handla mat.

Det låg också andra saker i lägenheten.

– Kanyler, droger, vapen och skit. Jag hade en pistol under min säng.


Varför det?

– Jag hade fått den av min pappa.


Vad tyckte han att du skulle ha den till?

– Det vet jag inte. Jag hade den väl… om det skulle hända något. Jag vet faktiskt inte vad hans anledning var.


Använde du pistolen någon gång?

– Nej. Men det var nära en gång. Min låtsaspappa misshandlade morsan och då fick jag tag i en stekpanna som jag drämde i huvudet på honom. Men jag tänkte att jag hade behövt pistolen. I den stunden hade jag inte tvekat att använda den.

”Låtsaspappan” dog i stället av en överdos när Simon var 13 år.

– Det var den första döda person jag såg i verkligheten. Min spontana reaktion var att jag klappade mamma på ryggen och sa: ”Gött, nu behöver du inte bli misshandlad längre!”.

Gjorde inbrott – och spelade SM

I de tidiga tonåren levde Simon Aulén ett dubbelliv hemma i Eskilstuna. Den ena sidan av honom struntade i skolan, bråkade, slogs och begick brott.

– Jag lämnade över väskor till okända personer och tog emot pengar för innehållet. Jag gjorde inbrott. Jag satte eld på bilar. Jag gjorde många saker men åkte aldrig fast för något.

Den andra sidan av Simon var den vänsterhänta stjärnan i HK Eskils handbollslag. Laget gick till sista steget i ungdoms-SM för 14-åringar.

– Kvällen innan vi skulle åka till Lund och spela finalsteget var jag ute och gjorde inbrott. Sen gick jag hem och sov, och på morgonen packade jag väskan och drog till USM. Där tog vi SM-silver och jag kom med i all-star-team tillsammans med Kim Ekdahl Du Rietz. Det var lite kontraster. Ena dagen gjorde jag en sak, nästa dag något helt annat.


”Handbollslaget blev som en familj”

Han tittar ner i kafébordet på det corona-lugna fiket i centrala Varberg.

– Ledarna och föräldrarna i HK Eskil hjälpte mig massor. De visste inte allt om hur jag hade det, men de förstod att jag hade strul med ekonomin. De betalade för mig så att jag kunde vara med i cuper och sånt. Det är jag otroligt tacksam för. Handbollslaget blev som min familj, säger Simon Aulén.

Han tystnar i några sekunder. Fortsätter:

– Utan HK Eskil hade jag inte suttit här idag.


Vad hade du gjort i stället?

– Garanterat hade jag suttit inne. Eller inte levt. Något av det. Om jag inte hade haft handbollen så hade jag inte haft någonting. En av mina lagkamrater från den tiden blev mördad för några år sedan i Eskilstuna. Han blev överfallen av två personer och knivhuggen i ryggen på grund av en drogaffär. Det där hade lika gärna kunnat vara jag.


Börjat skriva på en bok

När vi pratar om hur det slutade för Simons föräldrar läser han bland tatueringarna på sin vänsterarm. Där finns två datum inristade.

16 december 2004.

– Morsan dog med en spritflaska i handen. Hon blev 44 år. Min lillasyster hittade henne hemma i soffan.

25 december 2005.

Då avled pappan, 49 år gammal. Han hade legat i koma i nästan ett år efter att ha blivit brutalt misshandlad.

Simon Aulén var 16 år och föräldralös.

– Jag har börjat skriva en bok om mitt liv och om hur viktigt det är att det finns stabila vuxna i ungas uppväxt. I texten ställer jag mig frågan om man är sjuk i huvudet för att det känns som en lättnad när ens föräldrar dör. Men så kändes det. Det var en lättnad att inte längre behöva oroa sig för dem.


Ville inte ha samma liv

Föräldrarnas död blev en vändpunkt i Simon Auléns liv.

– Jag kände starkt att jag inte vill ha samma liv som de hade haft. Och den enda som kan påverka det är jag själv. Med hjälp och stöd av andra förstås. Men om inte jag själv är villig att ändra på saker så kommer det inte att ske något.

Men början till vändningen kom två år tidigare när han gick i åttan.

Simon hade blivit utslängd från sin förra skola. Han ansågs vara för stökig och hade bara betyg i två ämnen: idrott och bild.

Handbollsledaren Tommy Flodman var lärare på Stålforsskolan och ordnade så att Simon fick börja där istället.

– Han sa: ”Nu har jag gått i god för att du ska klara det här!”. Han stod bakom mig jämt, och ställde också krav på mig. Det var första gången i mitt liv som jag kände det. Jag var tvungen att sköta mig, för han hade talat väl om mig och hjälpt mig.

Målsättningen var att få riktiga betyg och komma in på handbollsgymnasiet.


Ville inte göra läxan

Och efter att ha flyttats runt mellan olika stödfamiljer och familjehem fick Simon bo hemma hos en av sina nya klasskamrater.

– Pappan i den familjen, Bengt, sa att jag skulle göra läxorna innan jag fick gå och träna. Jag hade aldrig haft någon som sagt till mig vad jag ska göra och inte göra. Min första reaktion var: ”Fuck off! Vem fan är du att säga till mig vad jag ska göra?”. Jag tog min fyrhjuling och drog till handbollsträningen ändå.

När Simon kom till idrottshallen stod Bengt redan där vid dörren med matteboken i handen. Han sa: ”Jag har redan snackat med din tränare. Du tränar inte förrän du har gjort läxan!”

– Då kände jag så här: ”Va! Ska jag inte få träna handboll?” Handbollen var min frizon. Det var stället där jag hade en positiv identitet. Så jag blev tvungen att göra det som jag då tyckte var skit. Jag satte mig i hallen, gjorde matteläxan och visade för tränaren när jag var klar. För första gången i livet fick jag krav och regler från den jag bodde hos. Bengt har betytt otroligt mycket för mig.

Simon kom in på handbollsgymnasiet. Han fick vara med på ungdomslandslagsläger och blev elitspelare både i Norges och Sveriges högsta liga.


Bygger relationer med ungdomar

Spelarkarriären avslutades i Varberg förra vintern.

Nu bygger Simon Aulén relationer med sina elever och ungdomsspelare.

– Jag vill visa dem: ”Jag finns här för er. Oavsett om det är obekvämt eller om ni sviker mitt förtroende, så kommer jag hela tiden att finnas här ändå.” Det är viktigt att de vet detta, så att de kan känna sig trygga med mig och våga öppna sig.


Hur resonerar du kring eventuellt eget föräldraskap, med tanke på den barndom du själv har haft?

– Om jag någon gång blir förälder har jag som mål att bli mina barns bästa kompis. För att de ska känna förtroende och kunna och våga prata med mig om allting. Sen är det också viktigt med krav och att lära sig ramar, både i sociala sammanhang och i samhället. Gränser och ramar fanns inte för mig. Jag trodde att jag kunde göra vad fan jag ville.


Extern länk: Så viktigt är föreningslivet för barn och ungdomar  


Simon Aulén

Född: 1989.

Bor: Tillsammans med flickvän i Varberg.

Jobb: Elevassistent, ledar- och rekryteringsansvarig i Handbollsklubben Varberg och föreläsare i projektet ”Inte min match”. Dessutom ideell ledare för ett av HK Varbergs ungdomslag.

Klubbar i handbollskarriären: HK City, HK Eskil, Guif, Hallby, Halden (Norge), IFK Ystad och HK Varberg.

FAKTA FOLKSPEL

# Folkspel är ett ideellt spelbolag som delar ut hela sitt överskott till svenska föreningar och organisationer. I år delas det ut 232 miljoner kronor, tack vare svenska folkets vilja att stötta föreningslivet genom att köpa produkterna Bingolotto och Sverigelotten. 

# Folkspel arrangerar också Årets Eldsjäl. Det är ett projekt som pågår året runt och som syftar till att lyfta alla ideella eldsjälar i det svenska föreningslivet i fem olika kategorier. Varje månad hyllas också Månadens Föreningshjälte.