Här är finalisterna i Eldsjälsgalan den 12 mars
Alla i samhället tycks vara överens om de goda hälsoeffekterna av barn och ungdomars idrottande i föreningslivet.
Men det är inte så att idrottsutövande med automatik leder till att barn mår bättre. Forskning visar att det snarare är hur den idrottsliga verksamheten utformas som är avgörande för om den ger positiv påverkan på ungas psykiska välmående.
Och vad kan ledare och föräldrar göra för att barnen ska må bra i sitt idrottande och vilja fortsätta länge med föreningsidrott?
Inte jämföra sig
Stefan Wagnsson är docent i idrottsvetenskap vid Karlstads universitet. Han forskar om barn- och ungdomsidrott, med fokus på bland annat ungas psykosociala utveckling och motivationsprocesser.
– En utmaning för idrottsledare och föräldrar är att få ett barn att utgå från sig själv och sin egen förmåga i stället för att jämföra sig med andra barn, säger Stefan Wagnsson.
I sin egen forskning och i andra studier som Wagnsson hänvisar till återkommer han ofta till två grundläggande begrepp. Båda har visat sig vara viktiga för att barn ska trivas och få en ökad självkänsla i idrottsverksamheten:
1) Ett autonomistödjande klimat.
2) En uppgiftsorienterad målinriktning.
Vad betyder då de här sakerna?
– I ett autonomistödjande klimat får barnet själv vara med och bestämma och påverka sitt idrottande. Det är viktigt att barnen känner att de idrottar för sin egen skull och för att det är roligt, inte för att föräldrarna vill det eller för att någon kräver prestationer av dem, säger Stefan Wagnsson och fortsätter:
– En uppgiftsorienterad målinriktning handlar om att ledarna uppmuntrar och hjälper individen att fokusera på lärandeprocessen istället för att jämföra prestationer med andra och lägga stor vikt vid sportsliga resultat.
Idrottsrörelsen på rätt väg
Enligt Stefan Wagnsson är båda de här sakerna – självbestämmande och en uppgiftsorienterad målinriktning – avgörande för att bidra till en inre motivation hos barnet att vilja fortsätta idrotta.
Han tycker sig se att den svenska idrottsrörelsen generellt är på väg åt rätt håll i de här frågorna.
– Om man ser på Riksidrottsförbundets riktlinjer och många av de stora idrottsförbundens utbildningsmaterial ser man att de verkligen har tagit till sig forskningen och trycker på de här viktiga delarna.
Och de undersökningar som Stefan Wagnsson och hans kollegor har gjort pekar i samma riktning.
– Där ser vi att de allra flesta barnen och ungdomarna är väldigt nöjda med sina ledare. De upplever att ledarna mestadels är autonomistödjande och uppgiftsorienterade och prioriterar individens utveckling framför att vinna matcher eller tävlingar. Så vi har väldigt många jättebra ledare runtom i landet. Det får man inte glömma bort.
Stefan Wagnssons tips...
...till idrottsföräldrar för att hjälpa barnen att må bra i sin idrott och vilja fortsätta:
• Uppmuntra gärna barn att hålla på med idrott, men låt dem själva bestämma om de ska idrotta eller inte.
• Fokusera på barnens lärprocess och glädje istället för vinster och att vara bäst eller bättre än andra.
• Efter en match eller tävling, fråga hellre om de hade roligt och lärde sig något nytt än att prata om resultatet.
• Beröm barnen om de anstränger sig och gör sitt bästa – oavsett resultat.
• Förmedla att det är okej att göra misstag och att det är en viktig del av lärandet.
...till tränare/ledare för att bidra till barnens motivation att stanna i idrotten:
• Ha ett coachande förhållningssätt där barnens behov, önskemål och egen vilja är i centrum.
• Låt barnen och ungdomarna vara med och påverka innehållet i verksamheten och exempelvis turas om att hålla i övningar.
• Belöna resultatlös ansträngning.
• Undvika att ge offentlig kritik inför träningskamraterna och jämför inte de aktivas prestationer med varandra.
• Skapa en miljö där varje person uppmärksammas och där man tydliggör betydelsen av varje individs bidrag till gruppen.
• Uppmuntra de aktiva att sätta upp mål som fokuserar på lärandet snarare än på resultatmål.