Extern länk: Nominera din favorit in kategorin Hälsa i Årets Eldsjäl här
Vi bedriver ungdomsträningar utan något specifikt mål. Serier och cuper som våra barn och ungdomar sett fram emot sedan förra sommaren försvinner mitt framför näsan på dom.
Tävlingar och resultat uteblir.
Halleluja skriker dom som inte tycker man ska räkna mål och resultat i tidig ålder.
Åt helvete, säger jag.
Det finns barn som triggas av framgångar, jag var ett sådant barn. Om jag hade tävlat i unga år och de vuxna runtomkring mig hade sagt, "det var ett långt hopp, men vi kommer inte mäta det" eller "vad snabbt du sprang på 60 meter, men det spelar ingen roll vem som är snabbast... "
Jag hade blivit helt tokig och den svenska rekordhållaren i längdhopp hade hetat Carolina Klüft, för jag hade då inte fortsatt med friidrott.
Jag förstår givetvis problematiken och det skulle säkerligen gynna en stor klick barnidrottare i unga år.
Att få räknas, vara en del av laget, trots kanske bristen på bollkänsla eller dålig koordination. Vi måste inom föreningslivet ställa oss frågan, vad är det vi vill? Ska vi få fram elit eller ska vi främja folkhälsan?
Jag tycker både och, men det är svårt för det talar mot sig själv på något sätt. Vi vill att alla ska få vara med, vi ska ha tillräckligt kompetenta ideella tränare som möjligtvis skulle kunna fostra en aktiv till världselit. Vi ska se allas lika värde, vi ska lägga ner extra timmar och resurser på att nå fler framgångar som förening. Och när vi väl har gjort det så blir vi något att räkna med.
Det kommer aldrig sluta med att det finns ett rätt eller fel i den frågan för vi tycker alla olika.
Inom alla idrotter finns det förebilder och där har friidrotten i Sverige alltid varit väldigt stark. När stjärnor syns och presterar bra på mästerskap blir det ett eko uti landet och många barn vill prova på friidrott. Men nu tappar vi mark och har fått en minskning av tillströmningen, särskilt ute på landsbygden.
Men är det konstigt egentligen?
Friidrott är en "sommaridrott" och har din klubb inga förutsättningar att bedriva inomhusträning under vinterhalvåret blir det ju lite svårare, såklart.
Under några år var jag involverad i en duktig tjej som kom från ett litet samhälle i Småland. Hon tränade inomhus på ett betonggolv. Ja, hon hade problem med benhinnor och fötter under många år. Enda gången hon kunde hoppa riktig längd var på tävlingar i storstäder.
Då är det svårt att locka med friidrott på landsbygden.
Men det är ju positivt att det går som tåget i storstäderna ändå. Man får ju trots allt fokusera på det som är bra än att försöka lösa allas problem.
I min förening Mölndals AIK har barn stått på kö till höstens uppstart av träningsgrupper varje år och det alltid varit en av de tyngre uppgifterna att lösa så att alla som vill ska få en plats.
När nu Armand Duplantis, Michaela Meijer och Daniel Ståhl ligger i topp i världen med sina resultat så kanske vi kan få några nya intresserade barn som vill testa stavhopp och diskus.
Men det kommer krävas ett mästerskap med mycket mediautrymme för att ska den där riktiga boomen ska komma.
Det räcker inte med en direktsänd Finnkamp (om det nu blir någon i år) för att locka nya barn och ungdomar till min sport.
Det behövs starka profiler, som går igenom rutan, som gör det där lilla extra, bjuder på sig själva och är spontana. För gudarna ska veta att det är tusen gånger svårare att synas och höras i dagens mediebrus än för 20 år sedan, trots fler kanaler.
Extern länk: Nominera din favorit in kategorin Hälsa i Årets Eldsjäl här