Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
ANNONS Innehåll från Årets Eldsjäl

Anna Gjöres om en annorlunda farmor: ”Hon är 92 år och världsmästare”

Kerstin Gjöres i bassängen i Budapest – en tävling som kanske blev hennes sista.

Kerstin Gjöres var en lovande simmare, siktade mot OS – sedan bröt andra världskriget ut och hon skaffade familj. Men eftersom simning är "världens bästa motionssport" gjorde hon comeback långt senare i livet och blev häromåret världsmästare för 90-åringar.

Journalisten Anna Gjöres berättar med egna ord om sin fantastiska farmor.

Nominera din eldsjäl inom kategorin Hälsa här

När min farmor blev kontaktad av en gammal vän som ville att hon skulle börja simma igen sa hon nej. Hon befann sig i en djup livssvacka och det hade gått många år sedan hon simmade senast. Idag är hon 92 år och nyligen slog hon ännu ett i raden av många världsrekord.

– Den dag jag simmar med en vadderad badmössa på huvudet för att inte skadas om jag simmar in i kanten, då måste ni lova mig att säga stopp, säger hon och skrattar.

Det är augusti 2017. Läktarna på simstadion i Budapest är fyllda till trängsel. Namnen i åldersklassen 90-94 år ropas upp. Ett av dem är min farmors namn, Kerstin Gjöres.

Hon rättar till badmössan och dyker ner i bassängen. Chansen att ta ännu en medalj i dagens tävling ser goda ut. Konkurrenterna är en japanska, en australiska, en kanadensiska och en 95-åring som också får simma med, eftersom hon är ensam i sin åldersklass.

Min farmor älskar att berätta historier. Hon berättar dem gärna om och om igen. Jag har ofta sett hur hennes ögon lyser upp när hon inser att det är någon i sällskapet som inte har hört berättelserna om oväntade familjemöten på andra sidan jordklotet eller roliga repliker från hennes barndom.

Specialsydd badmössa

En av de historier som jag har hört om och om igen är den om den äldre mannen som farmor hade sett på en simtävling. Han hade en specialsydd badmössa som skulle skydda huvudet ifall han skulle glömma att vända när han simmade. Han kunde knappt gå själv utan leddes in på arenan och sänktes ner i vattnet.

– Det var lite beklämmande, säger hon.

Där vill hon inte hamna själv.

Min farmor Kerstin Gjöres växte upp på Södermalm i Stockholm. När hon var tolv år deltog hon i en simtävling på skolan. Den arrangerades av Dagens Nyheter med målet att hitta Sveriges nästa simstjärna. Priset var fri simträning och farmor gjorde bra ifrån sig och fick en plats i truppen. Det var så allt började.

De kommande åren vann hon flera SM-guld och blev också uttagen till den svenska OS-truppen, men blev i sista sekund utkonkurrerad av en yngre flicka. I hennes tjocka klippbok finns mängder av hemma-hos-reportage och artiklar om "fenomensimmerskan".

– Jag blev nog lite av en kändis, säger farmor, när jag frågar om folk visste vem hon var under de där åren.

Sitt livs kärlek

Så en dag, mitt uppe i sin simmarkarriär, mötte hon den stora kärleken.

Det strömmade jazz ur högtalarna på Idrottshögskolans maskeradfest. Farmor hade klätt ut sig till spanjorska. Bredvid henne satt en clown. Han var läkarstuderande och under kvällen visade han henne sitt nytagna flygcertifikat. Några dagar senare flög de tillsammans, mot min farmors föräldrars vilja. Och trots att han försökte imponera med en loop som fick henne att kräkas, föll hon pladask.

Farmor och farfar gifte sig vid ett påkostat bröllop. De kommande åren flyttade de runt i Sverige. Farfar jobbade som kirurg på flera olika stora lasarett. De fick fyra barn och farmor blev hemmafru. Simningen var inte att tänka på.

– Visst saknade jag att simma, men det gick ju inte när man hade småbarn. Det fanns ingen tid. Så var det, helt enkelt, säger hon.

Efter trettio år som gifta berättade farfar att han ville skiljas. För farmor kom det som en chock.

– Jag hade aldrig kunnat drömma om att vi skulle skiljas och hade ingen tanke på att han skulle ha träffat någon annan.

Farmor var skeptisk

Jag själv kommer tydligt ihåg hur det var under de här åren. Hur farmor ofta grät när vi åt middagar tillsammans. Hon var bitter och hade svårt att acceptera att hennes stora kärlek hade bestämt att deras liv tillsammans inte skulle fortsätta.

Men en dag fick hon ett samtal som skulle ändra på allt.

En gammal simmarkollega hade hört att hon hade flyttat tillbaka till Stockholm. Han hade dragit igång en avdelning i simklubben för så kallade masters, de som vill fortsätta simma upp i åren. Han ringde och ville ha med farmor, men hon var skeptisk.
– Nej, jag tänkte att det går ju inte, jag hade inte tagit ett simtag på länge och kände mig fortfarande deprimerad.

Ett pistolskott ljuder i arenan. 100 meter ryggsim för åldersklassen 90–94 är igång. Farmors eleganta armrörelser bryter den blanka vattenytan. Hon är stark. Under halva loppet ligger hon tvåa. Plötsligt simmar hennes värsta konkurrent in i mittlinan och tappar fokus. Farmor simmar om och på upploppet leder hon, långt framför sina medtävlare.

Farmor blev till sist övertalad och farmors första tävling var inte direkt nästgårds, utan i Brisbane i Australien. Hon skulle snart fylla 60 år. När hon kom hem beundrade vi barnbarn hennes medaljer. Vi provade dem.

Farmor la därefter alla sina ärvda pengar på simresor. Hon flög till Israel, Brasilien, Nya Zealand, Spanien, Italien, Ukraina. Varje gång hon kom hem frågade vi om hon hade slagit världsrekord. Ofta svarade hon ja. Snart visste hon inte vad hon skulle göra av alla medaljer. Vi barnbarn fick medaljer i födelsedagspresent och resten hängde hon upp i köket. Så småningom blev de till ett helt draperi.

Telegram med hälsning

Plötsligt hade livet fått en ny mening, tack vare simningen, den idrott som farmor tycker är den allra bästa motionsformen som finns – särskilt när man har blivit äldre.

– Simningen blev på något sätt min räddning. Jag hade aldrig klarat mig utan simningen under de där åren när det var som jobbigast.

Och en dag fick hon också ett slags erkännande från den man som hon aldrig hade slutat sakna.

– Plötsligt när jag kom tillbaka från en tävlingsresa fick jag ett telegram från honom där det stod "Världsmästarinnan gratuleras".

När hon hade fyllt 90 år bestämde sig farmor för att åka på ännu ett mästerskap. Hon hade precis simmat i SM och var i bra form, trots att hon haft lite problem med hjärtat. Minnet var inte heller som förr. Min farbror och faster stöttade henne och följde med till Budapest där Masters-Championships hölls i anslutning till världsmästerskapen i simning i samma stad.

– Morsan, morsan, det är slut!

Visselpipan tjuter intensivt.

– Du gick i mål där!
Min farbror som står vid bassängkanten ropar på farmor. Hon har avslutat loppet. Hon har simmat i mål på en bra tid. Men hon fortsätter bara att simma.
Till slut förstår hon att hon är ensam kvar i bassängen. När hon kommer upp ur bassängen hörs applåder och jubel från läktarna. Flera journalister vill ha intervjuer. Farmor trivs.
 

– What's your motto for life? frågar en av reportrarna.
 

– To swim, säger farmor. It's very good for you body and everything, svarar hon.

Efter Budapest har ännu en historia har lagts till den samling som farmor älskar att berätta. Hon känner sig stark och är ännu inte som den där gubben med vadderad badmössa. För några månader sedan fyllde hon 92 år. När jag frågar henne hur länge hon tänker fortsätta simma håller hon svaret öppet.

– Det finns ju en åldersklass över min, 95–99 år. Men jag tror inte att jag simmar tills jag blir hundra, säger hon och skrattar.

 

Nominera din eldsjäl inom kategorin Hälsa här

 

Lyssna på Anna Gjöres radiodokumentär om sin farmor här