Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bergqvist: ”Då var jag sämst i Sverige”

Kajsa Bergqvist, 44, har fortfarande världsrekordet i höjdhopp inomhus för damer – 2,08. Satt 4 februari 2006.
Foto: SVEN LINDWALL
Kajsa Bergqvist klarar 2,02 på VM i Helsingfors 2005 och tar guldet.
Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN
Kajsa Bergqvist är åtta år när hon deltar i Rösjöloppet.
Foto: PRIVAT
Foto: MARCUS ERICSSON / - © BILDBYRÅN

En gänglig tjej som provat på en mängd idrotter.

En tränare som såg att hon kunde bli riktigt bra i en – höjdhopp.

När Kajsa Bergqvist mötte Bengt Jönsson skrevs svensk idrottshistoria.

I SportExpressen och Föreningslivs serie Klubben i mitt hjärta har Carl Johan Bergman, Lotta Schelin och Victoria Sandell berättat om föreningen där allting startade – den som satte fart på de idrottskarriärer som sedan tog dem till den absoluta toppen. 

Det vill säga till stället där medaljer, pokaler och andra utmärkelser utgör bevisen på att de som idrottare varit bäst när det gällde.

För Kajsa Bergqvist ligger platsen där allting började i närheten av föräldrahemmet i Sollentuna, norr om Stockholm. Himlen runt hörnet heter Sollentunavallen och Turebergs FK regerar.

Hon var sex år när hon första gången satte sina fötter där. 

Vägen dit var för den i dag 44-årige Kajsa Bergqvist något snirklig och gick via konståkning, fotboll, volleyboll, badminton, simning och längdåkning på skidor.

– Under uppväxten var Sollentunavallen mitt andra hem. Där spenderade jag otroligt mycket tid. I träningsguppen hade jag mina kompisar. Men jag kunde också hänga på kansliet och prata med människorna där, säger Kajsa Bergqvist.

Så där hade du en trygg punkt under din uppväxt?

– Jag kommer ju från en jättetrygg familj och hade det bra på alla sätt, men att vara där gav mig ytterligare lugn och ro. För mig betydde den sociala tryggheten med Sollentunavallen och Turebergs FK väldigt mycket. Det blev min fritidsgård. Det var där jag träffade mina polare, hängde och snackade skit.

Kajsa Bergqvist testar som 13-åring ”längdhopp på höjden” (hennes egna ord).
Foto: PRIVAT

Dörren till friidrotten öppnas

När hon var åtta år övertalade hennes storebror, Anders Elander, henne att springa distansloppet Rösjöloppet. 

Dörren till friidrotten hade öppnats. 

Tro nu inte att hon sedan stegade fram mot höjdhoppsgropen, studsade över ribban och hade hittat sitt idrottsliga kall.

Kajsa Bergqvist testade när hon fyllt tio både den ena och andra grenen innan hon några år senare insåg vilken riktning hennes idrottsliv slutligen skulle ta.

Kajsa Bergqvist överst på prispallen redan som elvaåring.
Foto: PRIVAT

När hon träffade tränaren Bengt Jönsson våren 1990, året då hon skulle fylla 15, föll friidrottsbitarna på plats.

– Det blev direkt ett stort lyft för mig och träningsgruppen. Då var jag på väg bort från de skadeproblem jag haft, hade vuxit mycket och hade dålig styrsel på min kropp. 

– Men jag växte in i min kropp så att säga. Och med Bengts hjälp lyfte jag enormt mycket under de kommande två åren. Jag gick från att vara, som det kändes, sämst i Sverige till att vinna ungdoms-OS i Holland 1993.

Kajsa om tränaren: ”Kemin lika viktig”

För Kajsa Bergqvist var kemin mellan de två lika viktig som de träningsråd Bengt Jönsson kom med.

– Det finns olika typer av tränare, och Bengt var inte av den auktoritära sorten. Han var inlyssnande, pedagogisk och peppade mig till att göra mitt bästa. Han kändes som en trygg, vuxen ledare, men också en väldigt god vän. Jag och övriga träningsgruppen gick på bio tillsammans med honom. Något år käkade vi julbord.

Svår fråga, men hade du blivit den idrottare du blev utan hans hjälp?

– Der vet man ju aldrig, men han var en otroligt viktig del i min utveckling. Det var Bengt som satte min teknik och visade hur jag skulle hoppa. Jag var explosiv och spänstig, men hade ingen som helst skolning.

Kajsa Bergqvist tillsammans med sin tränare Bengt Jönsson under VM i friidrott i Kanada 2001.
Foto: ROBBAN ANDERSSON

Tränarens första möte med Kajsa

Bengt Jönsson minns sitt första möte med Kajsa Bergqvist. Då hade han precis kommit från Spårvägens friidrottsklubb till Tureberg.

– Hon hade en väldigt fysisk talang och utvecklades till att bli bättre för varje år. När hon var 17 hoppade hon helt plötsligt 1,84. Då förstod man att här finns något som kunde bli riktigt bra, även om hon samtidigt höll på med andra grenar som häcklöpning och längd. Till och med kastgrenarna gav hon sig på. Men hon var klart bättre i höjd än i de andra, förklarar Bengt Jönsson.

Han och Kajsa Bergqvist hängde ihop i 13 år innan Yannick Tregaro tog över som tränare.

”Det är väldigt speciellt än i dag”

Hur är din kontakt med Tureberg i dag, Kajsa?

– Jag skulle säga att den är god. Jag delar ut ett stipendium varje år, något jag gjort sedan jag slutade. Sedan håller jag koll på vilka som representerar Tureberg både på junior- och seniorsidan.

– Dessutom har pappa (Gunnar) varit ordförande, och mamma (Elsa) var under några år lagledare.

Vad känner du i dag när du går förbi Sollentunavallen?

– Det är väldigt speciellt än i dag att komma ner dit. Senaste jag var där var i slutet på förra året när jag spelade in en film för Unicef (Kajsa är sedan oktober 2005 ambassadör). Då tänkte jag att här har jag sprungit i varenda liten trappa och slänt. Det sitter minnen för min del i vartenda hörn.

I klubblokalen hänger en två gånger två meter stor bild på Kajsa Bergqvist när hon vann en tävling i början på 2000-talet. Först tyckte hon det var lite pinsamt, men nu har känslorna förändrats.

– Med distans till min idrottskarriär känner i dag en väldig stolthet över den bilden. Den gör att jag känner tacksamhet när jag tänker på allt jag har fått uppleva. Det var ju där i den lokalen allting började.

Kajsa Bergqvist befinner sig sedan 15 januari i Constantia utanför Kapstaden i Sydafrika med fästmön Josefin Holmqvist. 

Planen är att vara tillbaka i Sverige 1 april för att då åter dra i gång sin hemkrog på lilla ön Granholmen utanför Vaxholm.

Om nu inte pandemin ställer till det ytterligare förstås.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.