Berättar om första mötet: ”Är du död?”

Expressens Föreningslivs serie Ett liv i idrottens tjänst har bland annat handlat om IOK:s Gunilla Lindberg, fotbollsdomaren Tess Olofsson, hockeyikonen Conny Evensson och ryttarinnan Ulla Håkansson.

I 16 år höll Sofia Domeij först till längdlandslaget på skidor för att sedan 2005 hänga ett gevär på ryggen.  Det blev OS, VM, EM, SM och världscuptävlingar innan hon som aktiv i spåret tackade nej till skidskyttet hösten 2011.

Hennes första möte med Wolfgang Pichler – då landslagstränare och som alla vet en krävande sådan – är en klassiker.

Platsen var Pichlers hemstad, tyska Ruhpolding. Sofia Domeij och resten av landslaget var där på det träningsläger.

De hade cyklat i sex och en halv timme bland bergen för att sedan ta sig till skjutvallen. Ett misslyckande där skulle innebära ytterligare en timmes cykling.

Pichler förstod ingenting 

Sofia Domeij var helt slut och ringde Pichler:

– Jag förklarade att jag inte orkade mer.

Pichler mer eller mindre skrek i luren: ”What! Are you dead?” (Va! Är du död?).

När Sofia Domeij förklarade att det var hon inte kom det omgående:

 ”Then you bike” (Då cyklar du).

Hur skulle du säga att din och Pichlers relation är i dag?

– Vi har god kontakt.

En enastående framgångssaga

Som sagt; den historien har ett antal år på nacken. Och Sofia Domeij, som nu blivit 44, har definitivt inte varit ute och cyklat på senare tid.

Svenskt skidskytte är ju en enastående framgångssaga. Sedan 2018 håller hon i ordförandeklubban i Skidskytteförbundet. Då efterträdde hon Olle Dahlin som tog steget ut i stora världen och blev högsta hönset för det internationella.

Sofia Domeijs klocka är inte som andras och innehåller betydligt fler timmar.

Att vara Skidskytteförbundsordförande är något hon gör ideellt. Även om man på senaste årsmötet bestämde att styrelseledamöterna och ordföranden i fortsättningen ska ges en viss arvodering.

– Jag jobbar hundra procent på en arbetsplats med en förstående arbetsgivare (kund- och avtalsansvarig på Previa – ”Sveriges ledande inom företagshälsa”, som det står på hemsidan), säger Sofia Domeij.

– Naturligtvis krävs det att det jag gör i mitt uppdrag görs i samförstånd med min nuvarande arbetsgivare.

Om det inte varit pengarna som drivit dig när det gäller arbetet inom Skidskytteförbundet – vad är det då som fått dig att hålla på?

– Jag har ett starkt intresse och engagemang för idrott, jag har haft det i hela mitt liv. Något som lockat mig och driver mig är utvecklingen inom svenskt skidskytte. Att få ta detta vidare tillsammans med personer som ser det jag ser, att jobba mot högt ställda mål. Jag får jobba med en kompetent och väl fungerande styrelse. Och en mycket professionell, stark och hängiven organisation som leds av Rikard Grip. 

– Sedan finns ett väl känt landslag som är ett av världens bästa och starkaste. Att vi nu har ett rekordens år bakom oss i antal pallplatser, omsättning och resultat, tittarsiffror och popularitet visar på att vi styr förbundet i rätt riktning. Det ger givetvis extra motivation. Men gudarna ska veta, jag har varit med sedan 2014, att det inte hela tiden varit spikrakt uppåt. Det har varit år då det blåst motvind.

Hur skulle du säga att ditt värv är nu jämfört med när du var idrottare?

– Framför allt att jag jobbar mycket med strategiska frågor. Mitt uppdrag är att tillsammans med styrelsen och högsta ledningen ta rätt beslut i linje med vår strategi. Det jag har med mig från idrotten är förmågan att sätta mål och visioner, och verkligen jobba efter det. Vi har en stark organisation, en grym sport- och landslagsorganisation som gör ett fantastiskt jobb, det är jag inte alls involverad i.

Är civilingenjör i teknisk kemi

Sofia Domeij har en utbildning till civilingenjör i teknisk kemi. Så man undrar naturligtvis om hon får någon användning av den på jobbet eller i styrelserummet?

- Möjligheten till dubbla karriärer, att kunna kombinera elitidrott med studier, har alltid varit och är fortsatt en viktig fråga för mig. Jag läste mycket under min tid som elitidrottare. Utbildning ger kunskap och som ingenjör en analytisk förmåga. Jag startade faktiskt min yrkeskarriär inom kemiindustrin.

Med dessa dubbla karriärer känns det som det är lätt att vissa saker kommer i kläm. Sofia Domeij menar att det inte finns något som hon tvingas försaka.

– Det går att vara hängiven i det man gör här och nu. Och hängiven tillsammans med familjen. Jag ser också till att hitta de minuter som behövs för att jag ska göra min träning. Sedan är det ett pusslande och en logistisk fråga. Men försakar... nej. Jag känner mig privilegierad, jag gör något jag brinner för och tycker om. 

Åkte ”Vasaloppet” som liten

Sofia Domeij växte upp i Ljusdal. Att ha skidor på fötterna under vinterhalvåret var lika naturligt som att ha gympaskor när snön smält.

– Jag åkte runt, runt vårt hus. När jag ramlade, låg jag kvar och ropade för att någon skulle lyfta upp mig. Jag sa att jag ”åkte Vasaloppet”. Det var ett ord jag hade snappat upp. Min pappa åkte flera Vasalopp. Han gjorde det till och med när min bror föddes. Pappa trodde att han skulle hinna hem…

Var det ett naturligt steg för dig när du lämnade längdåkningen att gå över till skidskyttet?

– Under mina sista år som längdåkare hade Magdalena (Forsberg) sin storhetstid. Jag har alltid sett upp till henne, både som person och när det gäller det hon åstadkommit. Då tog jag kontakt med Wolfgang Pichler för att prova på.

– Jag sökte en ny utmaning och jag har alltid haft ett starkt intresse för skidskytte. Magdalena Forsberg inspirerade mig mycket, både som person och när det gällde det hon lyckades med som idrottskvinna. Våren 2005 bestämd jag mig för att prova på. 

Knölen i foten var cancer

Att prata med Sofia Domeij är rena vitamininjektionen. Snabb i tanken, nära till skratt och en energi som både smittar och gör en avundsjuk (vad hon än äter till frukost så vill man ha samma sak).

Men även hennes himmel har förmörkats. För åtta år sedan – och på det värsta sätt man kan tänka sig.

Sofia Domeij hade märkt att något var fel redan under tiden som hon väntade dottern Alma. 

En knöl i höger fot hade växt och blev bara större. 

Till slut opererades den bort. Bara fem månader efter att ha blivit mamma fick hon beskedet - hon hade cancer.

Till SportExpressen sade Sofia Domeij i januari 2015:

– Jag var i ett chocktillstånd och tittade på min nyfödda dotter, och undrade om vi var tvungna att ta farväl av varandra.

Hur mår foten i dag?

– Den mår, med tanke på hur det hade kunnat bli och hur det var, bra. Jag kommer alltid att ha men, det stör mig inte. Jag kan inte gå i högklackat, men det har jag alltid varit dålig på. Jag kan dock åka skidor, vilket gör att jag mår enormt bra.

Har det påverkat dig på något annat sätt?

– Om man inte har varit med om det, så har man inte de minnen, den känsla och den tacksamhet som man får efter att allting har gått bra. Jag har passerat händelsen nu, men där och då var det en tragedi och en tuff resa när man inte visste vad som väntade.