Avslöjar sitt förflutna – var biltjuv på Island

Damallsvenskan består från och med den här säsongen av 14 lag.

Tre av dem tränas av kvinnor: AIK:s Maiju Ruotsalainen, Rosengårds Renee Slegers och Kristianstads Elisabet Gunnarsdottir. 

Den 45-årige isländskan är den som innehaft rollen längst – sedan säsongen 2009.

Och hon är långt ifrån nöjd.

Efter två raka tredjeplatser, och möjlighet till spel i Europa bland de riktigt stora, blickar Gunnarsdottir nu ännu högre upp i tabellen.

Det återstår förvisso 25 omgångar, men efter 4–0 mot Kalmar i premiären, är KDFF (förkortning alltså för Kristianstads damfotbollsförening) etta. 

– Vi vill fortsätta konkurrera ordentligt i toppen. Guld och stora silver har vi inte smakat på än. Vi har en bra, bred trupp med spelare som vill mycket. Så vi har sagt att vi ska utmana i den absoluta toppen, säger Gunnarsdottir.

I Kristianstad sedan 2009

Hon flyttade till Kristianstad i januari för 13 år sedan. Att ha kvar samma position 2022 får anses som smått unikt inom svensk fotboll.

Så man undrar ju om inte Kristianstad börjar tröttna på Gunnarsdottir – eller givetvis tvärtom.

Som när hon förra året var nära att hoppa på drömjobbet som förbundskapten efter att Jon Thor Hauksson fick lämna efter en fylleskandal. Mer om det lite senare.

– Jag känner att när man är med samma grupp länge kan det bli lite tröttsamt. Då krävs det omsättning i gruppen. Det skedde inför den här säsongen. Vilket gjorde att jag kände mig väldigt inspirerad, och fick en nytändning.

Så ingen leda?

– Ska jag vara riktigt ärlig tänkte jag i höstas att nu närmar det sig slutet för mig i den här klubben. Men när vi hade värvat klart (bland annat rutinerade Sheila van den Bulk från Djurgården), så försvann den känslan helt. Nu kommer jag varje dag till jobbet med längtan. 

Hennes nya kontrakt sträcker sig det här året ut.

Tvungen tacka nej till drömjobbet

Vintern 2021 dök alltså jobbet hemma på Island upp. Det Gunnarsdottir drömt om och som antagligen för alltid hade toppat hennes lista över meriter.

Ändå tvingades hon, efter att i två veckor tänkt fram och tillbaka, vinka adjö till det.

– Jag hade redan skrivit avtal med Kristianstad, stått inför laget och pratat om målsättningar inför förra året. Då kom samtalet från isländska förbundet. Jag ville dubbelköra eftersom det var ett covidår, och sedan sluta i Kristianstad på hösten, förklarar Gunnarsdottir.

När islänningarna krävde att hon skulle lämna Skåne på studs stängdes dörren.

Hur skulle du reagera om du får samma erbjudande en gång till?

– Jag vet inte. Förbundskaptenjobbet på Island var länge drömjobbet. Men drömmar ändras, så jag är inte helt säker på att jag skulle ta det. Damfotbollen utvecklas snabbt över hela världen. Det finns ett antal landslag och klubbar som är intresserade. Många söker efter duktiga kvinnliga tränare.

Hon berättar om en amerikansk klubb, Gunnarsdottir vill inte säga vilken, som hon också förhandlade med förra året. 

Förhandlingarna sprack när en metoo-skandal skakade den amerikanska damfotbollsligan. Detta efter att spelare vittnat om sexuella trakasserier och övergrepp.

Gunnarsdottir: ”Aldrig någon stjärna”

Gunnarsdottirs fotbollskarriär inleddes i Reykjavik-baserade klubben Valur. Först som spelare – sedan som tränare.

Det dröjde till hon var var 14 år (1990) innan hon tränade med ett fotbollslag för första gången. 

– Det var ingen som hjälpte mig dit, men intresset fanns där. Jag tittade nog på tusentals träningar innan jag tog steget själv. Det var en tjej i skolan med en overall med Valur-loggan. Jag frågade om hon tränade fotboll där, och om jag fick följa med henne någon gång. Det var så det började.

Tog du en plats i laget omgående?

– Nej, nej. Jag trodde dock att jag var hur bra som helst. Men när jag kom dit förstod jag att det var jag inte alls. Det var två-tre år av bänknötande innan jag fick chansen. Sedan blev det väl runt 50 matcher i högsta serien. Jag var däremot aldrig någon stjärna. 

”Jag höll på med lite skit”

När Gunnarsdottir beskriver sin tonårstid säger hon plötsligt ”jag höll på med lite skit vid sidan av, sådant som man inte ska göra”.

På frågan vad ”lite skit” bestod i blir svaret kanske inte det man tänkt sig.

– Jag var lite förvirrad då och tyckte det var roligt att sno grejer. Det började med mat och tidningar, alltså småsaker, till att det blev större grejer. Då tyckte man det var roligt att sno en bil.

Jäklar – du har varit biltjuv alltså?

– Det har jag testat. Det är dock ingen jag rekommenderar. Det var bara roligt för stunden.

Brytpunkten kom när hon som 16-åring bröt foten och var gipsad i två veckor.

– Min pappa gav mig en videokassett om fotbollsträning. Då kunde jag ju inte hänga ute och hålla på. Jag ville i stället klara av allt som var på videokassetten. Jag kände mig bitter över att ingen lärt mig allt det jag hade tittat på. Då fick jag idén att jag själv skulle bli tränare. Och kanske lära andra det jag just sett.

Gunnarsdottir gick till Valurs klubbhus, och frågade om hon kunde få träna ett lag. 

– Det blev ett med tjejer som var tolv. Och jag har varit tränare sedan dess. Jag blev den gången på Island en förebild, någon som tjejerna såg upp till. Jag hade behövt en sådan själv när jag snodde bilar och körde omkring utan körkort.

Då sa du samtidigt adjö till tiden som biltjuv?

– Jag slutade med all sådan skit där och då.

KDFF:s nästa match är på söndag 13.00 borta mot Piteå.