Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Alldeles för många som har hamnat i gängkriminalitet”

Hector Valeria framför dörren till klubblokalen.
Foto: Lovisa Waldeck
Hector Valeria är den enda personen som ägnar all sin tid i klubben – helt obetalt.
Foto: Lovisa Waldeck
Hector Valeria berättar under intervjun om hur Solväders FC driver sin verksamhet med väldigt små medel.
Foto: Lovisa Waldeck

Föreningen Solväders FC i Biskopsgården, Göteborg, driver sin verksamhet med väldigt små medel. 

Hector Valeria, 69, är den enda personen som ägnar all sin tid i klubben – helt obetalt.

Här berättar han om kampen för varje krona, gängkriminaliteten och andra utmaningar som hans- och andra förortsföreningar möter. 

– Alldeles för många har hamnat i gängkriminaliteten, jag kan knappt räkna. Det är många, många, säger Hector Valeria. 

SportExpressen Föreningslivs kartläggning av LOK-stödet visar att rikare områden får mer pengar än områden som av en eller annan anledning är mer utsatta. Att det ser ut så beror på villkoren för stödet som bygger på saker som antalet ledare, antalet träningstillfällen och antalet medlemmar. Krav som är enklare att uppfylla när man redan har pengar.

Solväders FC:s klubblokal ligger mitt bland ett par grå lägenhetshus i Biskopsgården på Hisingen i Göteborg. En stadsdel med många utmaningar.

Väggarna i lokalen är fulla med saker. Med minnen. Med bilder på spelare som blivit proffs eller som i stället pluggat vidare på Chalmers eller Handelshögskolan. Bredvid dem står killarna som inte längre finns kvar.

Hector Valeria, 69, är fotbollsklubbens grundare och i ordets rätta bemärkelse, en allt i allo. Han har mer än en gång sett hur gängkriminaliteten tagit killar i Biskopsgården från sina familjer, fotbollen och deras drömmar. 

– Jag har frågat killarna: ”Varför kommer du inte och tränar?” Då har jag fått svaret: ”Jag vågar inte.” Man tänker inte alltid att det ska påverka det här andra, det här roliga som vi håller på med. Men om vi lämnar det här så blir bara det tråkiga kvar och du hamnar i en annan situation, för alla kan inte ta sig härifrån.

En utmaning att bedriva verksamhet i förorten

Trots polisens storsatsning mot gängkriminaliteten i stadsdelen fortsätter gängkonflikterna. För ett år sedan blev en 16-åring ihjälskjuten i Länsmansgården. Pojken som tidigare spelat fotboll i Solväders FC hade precis beslutat att komma tillbaka i träning. 

– Det var kaos. Vi mådde dåligt, jag orkade ingenting. Det enda jag orkade var att komma hit och försöka få ungarna sysselsatta. Men inte mer än så, det var hemskt. Du får ingen hjälp och rädslan gör sig hela tiden påmind. Mammorna ville inte att deras söner skulle komma hit och spela. Vad ska jag som enskild person kunna göra mot allt som händer runtomkring?

Pojkens död tog väldigt hårt.

– Man blir ledsen, man mår dåligt under långa perioder. Men samtidigt känner man att man gjort det man skulle och lite till för att kunna få dem på rätt spår. Men jag spelar inte själv. Det är många andra som ska vara med i laget för att lyckas. Skolan lyckas inte, myndigheterna lyckas inte, polisen lyckas inte. Jag är ingen Maradona som kan vinna VM ensam.

Att bedriva föreningsverksamhet i förorten är en utmaning säger Hector. Idrotten och verksamheten spelar ofta en annan roll än i rikare områden. 

– Det viktiga i det hela är hur vi kan integrera dessa människor. Vi ser till att alla är välkomna här. Att alla kan spela fotboll. Vi har haft 80 olika nationaliteter. Vi vill genom fotbollen framför allt att ungdomarna ska bry sig om skolan, att de ska skaffa sig en utbildning. 

”Då hade vi gått i konkurs väldigt fort”

I klubblokalens största rum står långa bord uppradade som påminner om en grundskolematsal. Mitt emellan oss ligger en tjock hög med A4-papper på bordet. Det är alla klubbens medlemmar. Deras namn, personnummer, adresser. Hector ska skicka in alla papper till olika instanser för att få bidrag. 

Han är kritisk till allt administrativt arbete som krävs för att ens ha en möjlighet att kunna hålla sin förening vid liv. Solväders FC är en helt ideell förening. Hector är den enda personen som ägnar all sin tid åt klubben, helt obetalt. Bara att söka bidrag och stipendium är som ett heltidsjobb. 

– Alla papper finns, men vad är tanken? Förstår de inte att vi har andra problem att lösa? Jag var tvungen att komma hit och leta upp varje medlem vi haft i klubben. Det är mängder. Det är inte klokt, vad gör man? Det känns olustigt på något sätt. 

Vid ett flertal tillfällen har Hector varit rädd för att Solväders FC ska behöva lägga ner.

– Jag måste punga ut fyra tusen kronor varje månad för lokalen. Jag får väldigt mycket hjälpa av bostadsbolaget men det räcker inte. Vi måste ha mer hjälp så att vi inte behöver tänka: ”Hur gör vi nu? Det är 3770 kronor som ska betalas”. Man måste ha dem pengarna. Jag måste hela tiden tänka flera år framåt, ”Kommer jag ha pengar år 2024?”. Skulle vi bara tänka nu så hade vi gått i konkurs väldigt fort. 

Vad hade det fått för konsekvenser om föreningarna i förorterna skulle försvinna? 

– Jag vill inte ens tänka på det. Det är dåligt som det är, kan du tänka dig utan oss? Det skulle vara hemskt. Föreningslivet är väldigt viktigt. 

Köpte en buss för att köra alla spelare

Ett par meter bakom Hector står pokalskåpet intill väggen. Det är ett 20-tal glänsande priser uppblandade med ett par plaketter. Hector berättar om resor, om turneringar, om framgångar och lag som ska ha varit rädda för att möta dem. Han berättar om när han brukade samla alla i rummet som vi nu står i för att kolla på stora matcher tillsammans. 

Han säger hur viktigt han tycker det är att killarna har ordentliga grejer. Hur alla brukade ha egna uppvärmningströjor och sina namn tryckta ryggen. 

– Jag försöker hela tiden se till att de får bra grejer. Att de har likadana kläder, ingen ska ha någon annan färg på strumporna. Det är viktigt för att känna att man tillhör någonting, någonting bra. Innan hade de tröjor som de hade innan matcherna för det var proffsigt. Nu har vi inte råd med det, en sån tröja kostar nästan 200 kronor i dag. 

Solväders FC gör allt för att spara in på pengar. Hector pekar på en vagn han byggt på egen hand som han sätter på cykeln. Där lägger han bollar och material och cyklar fram och tillbaka till träningarna. Dessutom betalar medlemmarna ingen avgift. Det hade uteslutit för många. 

 – Det finns hela tiden massor av ekonomiska krav. Men det här ska inte vara för oss utan för ungdomarnas välbefinnande. Vi ska kunna göra någonting som ger dem en bättre situation eller möjligheten att kunna ägna sin tid och uppfylla drömmar genom fotboll. Att de kan drömma om att bli fotbollsspelare.

Det är inte heller alltid lätt att få föräldrarna involverade. 

– Jag var tvungen att köpa en buss för att få med alla ungar till matcher och ibland har jag behövt åka två gånger. Men jag belastar inte föräldrarna som bor här heller. Det är människor som kommer från andra länder, många jobbar på restaurang och börjar elva på morgonen och kommer hem 23 på kvällen. Det finns inga matcher före elva på morgonen eller elva på kvällen. 

”Det här är verkligheten”

Vi återkommer till fotona på väggen. Han pekar på spelarna och berättar stolt om att många av dem studerat vidare på högskola eller universitet, han visar dem som blivit proffs och som han själv hjälpt till att fostra. Han önskar att fler stannade kvar i Biskopsgården och att fler skulle kunna vara närvarande som förebilder. 

– Hade jag fått en halv miljon kronor hade jag gjort någonting som jag drömt om i många år. Vi har haft en grupp ungdomar här som vuxit upp i klubben, 97:orna. Ingen av dem har hamnat i kriminalitet, de har läst vidare och är bra förebilder. De här killarna fick hanka sig fram under tiden de pluggade genom att jobba några timmar på Volvo, några på Manpower och så vidare. Jag var hela tiden rädd att de skulle tappa fokus. Men min tanke är att få fram de här förebilderna, arvodera dem så att de i sin tur kan jobba med barn och ungdomar i området. För de vet vilken väg de själva gått och vart de kommit. Den delen är väldigt viktig. 

Hector får inte betalt i pengar för allt arbete han lägger ner i föreningen. I stället får han betalt i glädjen han ser på träningarna, som han själv uttrycker det. 

– Jag har gott om tid om man säger så. Jag älskar det här, hade jag inte tyckt om det här hade jag kanske varit i ett annat läge där jag sagt att jag inte orkar mer. Jag är 69 år, kan jag jobba tio år till? Så går mina tankar. Jag vill inte sluta nu. Jag vill använda mina år till att göra något roligt och det här är det roligaste som finns. 

Hector hoppas att föreningarna i förorten ska få mer hjälp. Han tycker att det pratas mycket men att det inte görs någonting på riktigt från idrottens makthavare. Samtidigt understryker han att deras verklighet är mer komplex än att de är en förortsklubb med ekonomiska problem, där gängkriminaliteten krupit sig ända fram till sidlinjen. 

– Det här ingen saga, det här är verkligheten. Det vi åstadkommit är verklighet och våra resor är också verklighet, säger Hector Valeria. 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.