Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Emma Igelström: Nu kan jag se sanningen

Foto: Ola Åkeborn

Jag träffade Kim Martin under en tv-inspelning i Frankrike år 2010.

Jag kom ihåg att jag tänkte: "Shit vad vältränad hon har blivit!"

Nu, så här i efterhand och med facit i hand, förstår jag och kan se sanningen. Se vad som gömde sig bakom den deffade kroppen.

Jag om någon borde ju ha sett, jag har varit där själv. Men bland vältränade kroppar är det lättare att gömma sig. Det är svårare för omgivningen att se. Det är också ett mer accepterat beteende som elitidrottare att vilja gå ner i vikt för att bli snabbare, starkare och mer uthållig. Det är så man som elitidrottare lever. Det handlar om att förflytta gränserna framför sig.

Hela tiden, på alla plan. Det är inte konstigt att man som elitidrottare tar ett steg över de där linjerna ibland.

 

En kommentar från en tränare som hävdade att jag behövde gå ner några kilon för att bli bäst i världen startade min aneroxikarriär när jag var 15 år. Jag tappade vikt snabbt, jag ville bli världsbäst. Snabbt började de positiva kommentarerna att hagla: "Nu ser du deffad ut." "Herregud, vad vältränad du har blivit." Jag sög åt mig, jag hade kontroll, tyckte jag.

Vid den tiden kunde jag inte se att jag hade ett sjukligt beteende. Jag hade ju inte slutat äta helt, det var bara det att jag tränade 20-30 timmar per vecka och borde ha ätit så mycket mer. Jag var ju heller inget benrangel. Min kropp var ju fylld av muskler. En anorektiker för mig var en person som hade stora likheter med skelettet man hade på biologilektionerna i skolan. Jag kunde vid den tidpunkten titta på tv och läsa i tidningar om ätstörningar och tänka: "Vilka idioter som skadar sina kroppar på det sättet."

Jag såg inte att jag skulle kunna sälla mig till den skaran.

 

När jag hade nått min målvikt jag hade satt upp för mig själv, tänkte jag: "Bara två kilo till, då är jag på den säkra sidan". Jag tappade kontrollen på hur många gånger jag förhandlade till mig de där extra kilona av mig själv. I alla fall många gånger mer efter det att jag hade tappat kontrollen.

Efter ett tag förstod jag att det var något som inte stod rätt till med mitt förhållande till mat. Kroppen började göra sig påmind. Jag orkade inte lika mycket längre, jag tappade styrka och jag började prenumerera på infektioner. Jag kunde fortfarande inte förstå.

Anorektiker gick ner för att bli snygga, jag gick ner för att bli bäst.

 

För mig var det en stor skillnad. Jag låg ju fortfarande på ett BMI som låg långt över att vara underviktig och jag var inte smalast i klassen.

Precis som Kim blev min räddning omgivningen. Jag hade tur som hade en familj och vänner som vågade konfrontera mig. Som såg till att jag fick hjälp. Det var det som fick mig att inse att det där skelettet i skolan bara var en illusion av anorexi. I verkligheten är formerna lika många som vi drabbade.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!