Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Efter 40 år - nu vänder Mats Olsson blad

Stadigt rotad. Mats Olsson har bott många år av sitt liv i New York. Kvällsposten träffade honom på sin hemmaplan efter hans beslut att bli frilans. Foto: Axel Öberg

NEW YORK. En ikon.

En stilbildare.

Den störste vi haft.

Min vän.

Resan gick till New York för att avsluta ett kapitel - och påbörja ett nytt.

3 röster ur branschen - om Mats Olsson

Olof Lundh

TV4, tidigare på Expressen/KvP

Ingen skriver fotboll som han, Olsson. Han flyttade hem från New York 1990 och revolutionerade sportjournalistiken. Häftiga miljöer, mustiga dofter, levande porträtt, vassa syrligheter och popreferenser i en mix. Blev förälskad direkt och har aldrig fått nog.

Det var också Olsson som publicerade mig först på sin söndagssida. Vet att jag är långt ifrån ensam om att ha blivit uppmuntrad och påhejad av Olsson som med åren blivit kollega och vän.

Få jag skrattat så med och blir tårögd när tänker på hur kul det var att jobba när Olsson, Hans Linné och jag slet för att göra de bästa sportsidorna ihop.

Anja Gatu

Sydsvenskan

Mats Olsson är den absolut avgörande anledningen till att jag jobbar med det jag gör i dag. Jag var tolv år när jag började läsa hans krönikor, och en helt ny värld öppnade sig.

Han skrev på ett helt annat sätt än alla andra, med en annan ton, stilistik och om andra saker. Det inspirerade mig och han uppmuntrade mig när jag skrev till hans insändarsida och sa att jag också ville bli sportkrönikör.

Så småningom gav han mig chansen att skriva i Expressen. Flickor behöver kvinnliga förebilder, visst. Men det funkar med rätt manliga förebilder också.

Simon Bank

Aftonbladet

Idrotten förändrades ju i grunden när 90-talet kom. Premier League gifte populärkultur med sport, Nick Hornby formulerade en förborgerligad publik, David Beckham och Posh blev symbolfigurer för en modern idrott.

Mats Olsson hade inte kunnat vara Mats Olsson tio år tidigare, han hade inte kunnat bli det tio år senare men där och då satt hans penna och perspektiv perfekt i en rörelse. Själv började jag skriva sport just 1990, och även om jag hade min förebild på närmare håll (Torbjörn Andersson, Borås Tidning) så öppnade den utvecklingen, en bredare sportjournalistik, dörrar för alla som kom efter.

Olssons minnen

Frank Andersson

"Jag skrev vad folk sa. Det här var OS 1984 i Los Angeles och Frank Andersson hade varit "försvunnen" länge. Jag och fotografen Hasse Persson letade efter honom. Till slut såg vi Frank komma farande i en öppen sportbil med håret fladdrande i vinden. Vi gjorde en förbjuden u-sväng för att hinna i fatt, men Frank var inte intresserad att prata. Han hänvisade till en presskonferens.

- Men vad fan gjorde du i Las Vegas, undrade jag.

- Kuken måste ha sitt, svarade Frank då.

Frank har aldrig förnekat det. Kuken skulle ju ha sitt. Han tröttnade väl på det där tråkiga lägret. Åkte till Las Vegas, spelade och hittade damer."

Pelle Lindbergh

"Den här är jag väl inte så stolt över. Det var 1985, Pelle Lindbergh var död och en av männen som överlevde bilkraschen låg på sjukhus. Vi fick reda på vilket. Jag och fotograf Hasse Persson gick upp dit och vi sa att vi skulle träffa honom, Ed Parvin hette han. "Är ni släkt, undrade de på sjukhuset. "Jaja", sa vi. "Och väldigt goda vänner".

- Parvin kunde inte prata, men vi skrev lappar till varandra. Så kom plötsligt hans familj och där satt vi. Drog någon historia. Hycklade, för mest undrade man hur man skulle få med detta till deadline. Vi sprang som idioter och ringde hem. Skrek: "Håll tidningen". Det blev också väldigt bra och vi fick även komma tillbaka till sjukhuset. Jag kunde gangstra jag också..."

Ingmar Bergman

"Relationerna till artister och idrottsmän har förändrats oerhört mycket. Det var mycket lättare "då". När Ingemar Bergman eller Abba var riktigt stora så brukade det ringa utländska journalister och undra om vi kunde hjälpa med telefonnumret.

- Ja, ett litet ögonblick, svarade man. Så tog man fram telefonkatalogen och slog upp: Ingmar Bergman, regissör.

- Björn Ulvaeus och Benny Andersson stod också i telefonkatalogen. Om de var tillgängliga? Inga problem."

Roy Hodgson

"Kontakten med Englands förbundskapten Roy Hodgson har tunnats ut. Mest beroende på att vi aldrig ses. Jag skickar något mejl då och då, han skickar ett julkort.

- Det började med en musikresa till London, men jag åkte också till Bristol och träffade Roy. Det blev en halv sida i tidningen, men framför allt blev det en rejäl lunch med många flaskor vin. Det blev en trevlig tågresa hem till London...

- Vi delade samma intressen. Böcker, litteratur, film, musik. Hodgson var ju en fantastisk kännare av amerikansk 1960-talssoul. "

Zlatan Ibrahimovic

"Henrik Larsson skickade blommor till Hans Linnés begravning. Zlatan också. Linnés änka ringde mig efteråt och sa att de tackat "Henke" men inte visste hur de skulle kunna tacka Zlatan. Hon bad mig vidarebefordra deras uppskattning om jag stötte på Zlatan.

- Sen var vi i Tyskland, landslagsspelarna satt i en hotellobby och jag reste mig och gick fram till Zlatan. Det blev helt tyst. Men jag vidarebefordrade hälsningen och Zlatan sa:

- Hälsa tillbaka att det kom från hjärtat.

Jag ryser när jag tänker på det. Det var så fint sagt. Jag tycker mycket om Zlatan. Har alltid gjort."

Ingemar Johansson

"Ingemar Johansson sprang New York Marathon med Floyd Patterson. Vi var tvungna att ha bilder och jag minns att fotografen Hasse Persson sprang baklänges och fotade. Å andra sidan sprang Ingo inte fort.

Han lufsade. Jag var inte beredd på det jobbet så jag sprang bredvid med en smal slips med en gitarr på, ganska höga Beatles- boots med rätt hög klack, smala jeans och randig kavaj.

- Andra journalister sprang bredvid "Ingo" i riktiga nummerlappar, men jag gangstrade in mig där också."

- What Mats wants, Mats gets!

Kökschefen Mark Hitzges viftar beslutsamt bort kökspersonalen som satt sig vid bardisken för att äta lunch.

Fram dukas i stället en blaskig amerikansk öl av märket Genesee och ställets klassiska cajun martini.

Vi förbereder fotografering inne på Jones.

Den lilla och tämligen anspråkslösa baren på Great Jones Street i New York som Mats Olsson besökt, beskrivit och berättat om i snart 30 år.

- En kompis, Bobo Karlsson, sa att de hade öppnat ett nytt ställe: Jones. De öppnade sommaren 1983, jag var i alla fall här för jul det året - och jag blev kär omedelbart.

- Sen har det fortsatt och jag är trogen när det kommer till ställen.

Olsson funderar:

- När man reser så vill man känna igen sig dit man kommer. Som i signaturen till "Skål": "I want to go where everybody knows my name."

Det ska givetvis vara här vi vänder blad.

Men ordern från huvudpersonen är tydlig - den här intervjun ska inte vara någon dödsruna.

Klart är dock att det kommer att ske en förändring med början redan den 1 januari 2014. Men det är bäst att låta Olsson förklara själv:

- Nu börjar en ny fas. När jag slutar på Expressen som fast anställd den 31 december, så är jag kvar som frilans. Söndagsuppslaget kommer att vara kvar varannan vecka, och så ska jag göra lite OS och lite fotbolls-VM.

- Sen har jag skrivit en kriminalroman som kommer ut på Norstedts i augusti 2014. Det är något jag alltid velat göra... innan det är för sent. Jag har haft erbjudanden att göra det tidigare men haft ett så fruktansvärt roligt jobb. Expressen har varit en väldigt bra arbetsplats som gett mig frihet, jag har fått åka jorden runt flera gånger och fått träffa de mest fantastiska människorna.

Är det inte läskigt att kliva av tåget nu?

- Nej, nu känner jag inte det. Jag känner en väldig trygghet i vad som finns och vad som väntar.

- Men när jag slutade på 1980-talet, det var skräck. Jag skrev mitt uppsägningsbrev, klistrade igen det och gick ner på Union Square och la det i en brevlåda. Sen tänkte jag: "Vad fan har jag gjort?", och försökte fiska upp brevet igen, skrattar Olsson.

 

- Typ, 1968.

Det var då det började, enligt Mats Olsson.

- Jag var 18 eller 19 år och gick upp till Arbetet i Malmö och sa att jag ville jobba där. Redaktionschefen sa då: "Kom tillbaka om ett år".

- Så efter ett år var jag tillbaka. Vaktmästaren sa nej, men jag sa att jag hade ett möte med redaktionschefen och jag gav mig inte. Till slut kom han ut och jag sa: "Du sa ju att jag skulle komma tillbaka om ett år. Nu är det på dagen ett år".

- Han blev så imponerad av det så att han anställde mig på prov. Skulle det gå åt helvete så skulle jag hamna på textarkivet. Men det blev tvärtom...

Via mängder av Rotary-luncher, trafikolyckor, missionsberättelser från Västindien, kriminalstories (!) och parallella musikrecensioner - så tog Olsson sig till slut fram till målet: nöjesredaktionen.

- När jag till slut tjatade in mig hann jag jobba där en månad innan Expressen ringde. Det var - ja, du - januari 1974.

Olsson fortsätter:

- Huvudinriktningen skulle vara popmusik, men jag gjorde allt. Det stod tydligt i kontraktet.

- Jag tyckte att popsidan var för jävla dålig och frågade om jag inte kunde få göra vad jag ville med den. Det fick jag och den blev ju stilbildande.

- Jag lät folk själva göra sidan. Ulf Lundell skrev till exempel så hårt som han gjorde, så man kunde blåsa bort alla e:n och o:n från papperet. Så hårt slog han på maskinen.

 

Det skulle dröja ytterligare så där 16 år innan Mats Olsson som krönikör förnyade ännu en genre.

- Ja, jag minns faktiskt min första sportkrönika. Inför fotbolls-VM 1990, träning med landslaget och jag var så jetlaggad så jag visste knappt vad jag hette. Jag skrev om att jag inte tyckte spelarna var så stora som jag hade trott. Mats Magnusson och de här, jag hade väntat mig att de skulle vara mycket större.

Jobbet som Expressens röst i sporten fick Mats Olsson lite oväntat strax innan mästerskapet i Italien.

- Staffan Thorsell, redaktionschef på den tiden, ville inför VM 1990 att jag skulle vara reporter. Steffo Törnquist var ju krönikör. Men TV4 startade samtidigt och Steffo hoppade på där. Han trodde att han kunde åka till VM i Italien ändå. Men då kände han inte Staffan Thorsell...

- Så veckan innan jag skulle hem till Sverige ringde Staffan och sa: "Mats, från och med nu är du krönikör!" Wow! Så gick det som det gick...

Effekten lät inte vänta på sig.

Olssons nyskapande stil fick snabbt fäste även i sportvärlden och hans texter har fött fans både bland unga och gamla, vanliga läsare och talanger med ambitioner.

Olof Lundh, Linda Skugge, Anja Gatu, Henrik Rydström, Jan Gradvall, Andres Lokko, Per Bjurman och Susanne Ljung är ett axplock av skribenter som på något sätt sett upp till, jobbat tillsammans med, uppmuntrats av eller utbytt erfarenheter med Mats Olsson.

- Jag är oerhört stolt över det. Jag ville gärna att Henrik skulle skriva allt möjligt hos oss. Jag hotade säga upp mig en gång när de inte ville förnya hans kontrakt, säger Olsson.

Den tyngsta officiella bekräftelsen kom 2002 - då han tilldelades Lukas Bonniers Stora Journalistpris. Motiveringen löd:

"För att han i ett ständigt samtal med sina läsare kunnigt, konsekvent och med mycket humor röjt nya vägar inom såväl musik- som sportjournalistiken."

Du har förändrat sportjournalistiken, därom råder inga tvivel. Tänker du någonsin på det?

- Näe. Jag fick samma fråga när jag fick Stora Journalistpriset. Man tänker inte så. Jag ville bara ha kul.

Vad är det i dina texter som träffar folk?

- Jag är ärlig. Jag skriver om mig. Jag har fått en del kritik för att jag skriver för mycket om mig själv, att det är för mycket "jag". Men jag tror att om man öppnar sig tillräckligt så märker folk att det är på riktigt på något sätt. Anja Gatu, som i dag är sportchef på Sydsvenskan, var tolv år när hon började skriva brev till mig. Hon har sagt i en intervju: "När jag läste Mats Olsson så kände jag: 'Jaha, man kan skriva om sport på det sättet också'."

- Det var kanske något nytt. Innan hade det varit mycket kritade linjer. Ibland är det nyttigt att man tar en fotbollsmatch utanför de kritade linjerna och ser vad som händer på andra sidan. Det är en instinkt.

Humorn har varit ett ständigt inslag i Mats Olssons krönikor.

Att röra om känslor ett annat.

Olsson har inte direkt lagt fingrarna emellan när det krävts, vilket givetvis resulterat i uppskattning - men också polisskydd, rivna sponsoravtal och tusentals upprörda mejl och brev.

 

Ångrar du någon av smällarna som du delat ut genom åren?

- Nej, det ångrar jag inte. Då hade jag aldrig skrivit det "in the first place".

2005 skulle jag och Malin Roos göra VM i friidrott. Då rev en av dina krönikor upp ett sponsoravtal Expressen/KvP hade med friidrottsförbundet...

- ...vad var det? "Carolina Klüfts värsta skada är Patrik Kristiansson"?

Ja.

- Jag såg Billy Crystal på Broadway nyligen, och tala om vilka "oneliners" han har. Jag är uppvuxen i den amerikanska komiska traditionen, Jay Leno, David Letterman och ännu längre tillbaka en judisk komiker som hette Jackie Mason. Och Saturday Night Live. Den är en kvickhet, elakheter i rubriker. Jag tyckte det var kul att läsa dem om de var intelligent skrivna.

- Alla andra skriver: "Åh, vad hemskt med Klüfts skador inför VM". Jag blev så trött och i stället för att skriva att hon skulle sluta klaga på skadorna så skrev jag en "enradare". Jag ångrar inte den. Men det var tråkigt för er...

Lars Lagerbäck var också förbannad en gång?

- Ja, det var han, Han gillade inte att jag kallat honom för "Lögnarbäck" och i ett handskrivet brev till mig skrev han att han satte en ära i att inte ljuga och skulle uppskatta om jag slutade kalla honom "Lögnarbäck".

- Jag kollade i arkivet och svarade: "Bäste Lasse, jag respekterar verkligen detta, men bara vid två tillfällen har jag kallat dig för 'Lögnarbäck' och anser inte att jag gödslat med uttrycket".

Höjdhopparen Linus Thörnblad är en tredje som tagit väldigt illa vid sig.

- Jag tror att Zlatan sa till någon den gången när Thörnblad sprang omkring med en banderoll med en "Olsson-överkorsad- geting" under Finnkampen: "Varför är han så arg på Mats? Vaddå, sätter han (Thörnblad) likhetstecken mellan ett VM och Finnkampen?"

- Zlatan fattade vad jag menade.

- Sen fick jag helt plötsligt veta i någon debattartikel, som han (Thörnblad) skrev men som jag fortfarande inte läst - att det var mitt fel att han blev sjuk. Det känns som han hade varit sjuk långt innan.

När det blåst snålt kring dig, var har du hittat tryggheten?

- I mig själv. Jag har ett fruktansvärt stort självförtroende. Fråga mig inte var det kommer ifrån, men jag har alltid haft ett gigantiskt självförtroende.

- Det är därför jag kunde känna igen mig när Martin Dahlin sa: "Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det?"

Självförtroende må vara stort.

Men för oss som levt i närheten av Mats Olsson vet också att det sedan några år tillbaka finns något som stör honom oerhört.

Till och med skrämmer.

Om jag säger att du är åldersnojig, håller du med då?

- Jag har aldrig varit det, men jag blev det när jag fyllde 60. Det var tufft alltså. Jag har alltid skrattat och tyckt folk varit löjliga - tiden går liksom och det går inte att göra något åt. Som Stefan Schwarz sade: "Man ska inte bry sig om saker man inte kan påverka."

- Men min vän Richard Williams sa om att fylla 60: "Mats, I've been depressed for a year." Så är det. Efter 60 så går det så jävla fort.

- Det känns som om man sitter i en formel 1-bil. Rusar fram. Tiden går, veckorna försvinner...

Du har haft ett par nära vänner som gått bort för tidigt - Lennart Persson och vår kollega Hans Linné. Hur har det påverkat dig?

- Linné var en chock.

- Det kom helt jävla oväntat, Då kände jag: "Åh, nej!" Vi var kanske väldigt lika. Linné släppte ingen in på livet. När jag har pratat med hans änka efteråt så berättade jag att Hans en gång i Polen sagt att han skulle bli morfar.

- Hon trodde inte det var sant. Han berättade aldrig något för någon. Jag tror att vi fann varandra. Vi var olika på många sätt, men fann varandra som vänner.

- Lennart hade jag känt sen jag var tonåring och jag visste att han var sjuk. Det kom inte som en chock på det viset. Men i bägge fallen blev jag nojig. Tiden går och vi blir inte yngre. Allt sånt här som drabbar en...

Du gick inte på Linnés begravning...?

- Nej. Jag har svårt för det. Jag har faktiskt jättesvårt för det. Jag har problem med begravningar, jag har problem med Gud, med kyrkan och jag har problem med...

- Jag var på Lennart Perssons begravning och jag blev mer arg. Jag vill minnas personerna som jag känner dem. Vill ha de minnena i mig, vill ha min bild. Jag vill inte att någon präst, som inte riktigt vet vilka de var, står och ska berätta för mig vilka de var och vad de gjorde och att vi ska vara tacksamma för att Gud tagit dem ifrån oss.

- Jag vill resa mig upp och gå därifrån. Sen vet jag inte hur jag hade klarat Linnés begravning. Det var väldigt känslomässigt tufft.

Är du rädd för döden?

- Ja. Inte för vad som ska komma efter. Men jag gillar att leva. Jag tycker livet är roligt. Det är fullt av utmaningar, nya saker.

- Jag skulle tycka det vore jättetufft att bara lämna det rätt var det är. Nu har jag varit sjuk några gånger och varje gång känns det som om man kommer ett steg närmare döden. Men jag försöker låta bli att tänka på det.

- Jag vill inte dö. Jag har alltid älskat livet. Det skulle vara jättejobbigt att inte få veta hur det kommer gå för Zlatan i nästa match, eller för Mias barn. Vad som kommer att ske.

 

 

En styrka han har som professionell "tyckare" är att snabbt våga ta ställning - och sen envist klamra sig fast vid den, Mats Olsson var en av de första som förbehållslöst omfamnade Zlatan Ibrahimovic när denne slog igenom i Malmö FF.

Det är också en åsikt som aldrig har sviktat, trots att den kontroversielle superstjärnan inte alltid gjort jobbet enkelt för krönikören - och det har inte blivit lättare efter hans utspel om damfotboll.

- Jag kände att jag aldrig har stött på en svensk fotbollsspelare som har skapat så många reaktioner - både positiva och negativa. Jag kände att den här måste vi ta hand om. Vårda den personen, för han kommer att bli viktig för oss.

- Jag är från Malmö, han är från Malmö. Jag kan inte säga att växt upp i ett invandrarghetto, men jag kom från fel sida stan.

- Jag känner igen väldigt mycket i Malmös sätt att behandla sina invånare i både mig och Zlatan. Jag fattade aldrig varför man skulle ta bort honom. Eller skälla på honom.

Vad fick du för reaktioner i din mejlbox?

- Åh, fy fan. Det kom sådana där mejl som kunde varit skrivna av Sverigedemokraterna.

- Men det var inte första gången. När Henrik Larsson och Martin Dahlin var anfallspar i en landskamp så skrev jag att jag tyckte det var härligt. Jag tror de hade svenska flaggan på en bild som Peter Widing tog. Nu hette de Larsson och Dahlin, det var inte så dramatiskt, men de var mörkhyade. Och många gillade inte Dahlin. Han var den tidens Zlatan. Kaxig, hade synpunkter och tog plats. Jag försvarade det också. Jag gillade det.

- Då kom reaktioner från den tidens Sverigedemokrater. Han den där greven på Östermalm och den där schlagernasaren. Deras parti. De ringde tidningen, höll på.

- Jag ska alltid hylla dem som tar plats!

Här är en fråga du ännu inte kommenterat: Är det rätt att Erik Hamrén är kvar som förbundskapten?

- Ja. Mest för att... jag menar, vad är alternativet?

Du var tidigt kritisk till Hamréns sätt att bemöta medierna?

- Ja. Jag var för att Hamrén skulle bli förbundskapten. Tyckte det skulle vara kul. Jag mindes honom från AIK och Örgryte och mindes en bra människa. Lätt att ha att göra med och kunde uttrycka sig.

- Jag förfördes av Hamrén. Han kom in och dansade med sin halsduk. Han lovade oss allt. Tror man på något så blir det så.

- Men du var också med när han i Malmö inför en fotbollsgala berättade att Zlatan hade tackat nej till landslaget. Han började med alla taggar utåt, det blev fel. "Kan du inte berätta vad han sa, frågade jag? "Nej, det är mellan Zlatan och mig".

- Det här kommer att bli en lång resa med Erik Hamrén, tänkte jag då.

Tror du Hamrén leder Sverige till EM 2016?

- Vaddå leder? Det är ju Zlatan som leder. Det är ju Zlatans landslag, det har inte varit någon hemlighet.

 

Att bli bekräftad som kollega av Mats Olsson är inte lätt, det är något man måste förtjäna. Bevisa att man duger.

Att bli hans vän är ännu svårare.

Ingen människa jag någonsin träffat visar så tydligt vad han tycker om personer som han stöter på i vardagen - eller på jobb - som just Mats Olsson.

- Det är nog så. Det är bara ett sätt att vara. Det tar också väldigt lång tid för någon att bli vän... Jag menar, vissa människor träffar någon en kväll och nästa dag är de oerhört bra vänner och åker till Kanarieöarna tillsammans.

- Jag har en väldigt lång startsträcka. Jag är lite misstänksam. Jag vill veta om det är något lur. Vad är de ute efter?

Har man dock - medvetet eller omedvetet - lyckats vinna Olssons vänskap så finns det i den en generositet och framför allt en lojalitet som är snudd på okrossbar.

För Mats Olsson är envis. Övertygande - och så in i helvete envis.

Har han bestämt sig för något så blir det så, vare sig det handlar om relationer eller karriär.

Därför räknar jag kallt med att även nästa Expressen-kapitel, nu med "den nye" Olsson blir fantastiskt.

Annorlunda, men fantastiskt.

Om han får göra som han vill, det vill säga.

- Min mamma har alltid sagt: "Man kan inte få Mats att göra något han inte vill". Genom åren har hon nog haft rätt.

Middagen dukas fram på Jones.

Managern och vännen Bill Judkins ställer först fram en tallrik med friterade musslor och sås som egentligen serveras till kycklingvingarna.

"On the house", så klart.

Och sen ännu en runda av blaskig öl och cajun martini.

Den vackra gamla jukeboxen - som i dag spelar gratis och för tillfället är extra laddad med jultitlar - läcker av rockmusik som jag aldrig tidigare hört men som Olsson alltsomoftast sjunger med lite i.

Han verkar må väldigt bra.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.