”Det räcker nu – gör ont att se bilderna”

Kaos och upplopp i USA efter George Floyds död. Detta har hänt.
Michel Tornéus tror att friidrotten klarar sig bättre från rasism än vad lagsporter gör.
Foto: JON OLAV NESVOLD / BILDBYRÅN
Jamina Roberts har upplevt rasism hela livet.
George Floyds död har lett till protester i stora delar av världen.
Foto: FRANK FRANKLIN II / AP TT NYHETSBYRÅN

En händelse och en rörelse långt bort i USA – men också en uppväxt och vardag med rasistiska hån i Sverige.

Många svenska idrottare har tagit ställning för mörkhyades rättigheter och vissa av dem tvingas själva ta emot rasism.

– Många tänker att det är speciella regler på planen, säger ishockeyspelaren Edwin Hedberg.

– Det gör ont att se bilder på en människa som blir mördad. Jag är själv en svart man och det berör mig extra mycket, säger Michel Tornéus.

Mordet på en 46-årig man blev startskottet på nya protester mot det amerikanska polisvåldet.

Få personer har nog lyckats undgå att se filmklippet där George Floyd mördas under ett polisingripande i Minneapolis. Videon har spridit sig som en löpeld i sociala medier och demonstrationerna mot det amerikanska polisvåldet har spridit sig nästan lika snabbt från Minnesota till många av världens alla hörn.

Många kända röster har också höjts och vädjat om ett stopp på polisens övervåld mot afroamerikaner. Bland dessa finns flera av världens största idrottare som använt sina plattformar för att stå upp mot rasismen.

NHL-spelare har startat en allians, basketstjärnan LeBron James har rasat i amerikansk tv och fotbollsstjärnan Raheem Sterling har sagt att ”den enda sjukdomen vi kämpar mot just nu är rasism”. 

Bland idrottarnas röster röster finns också många svenskar. Damlandslagets största basketstjärna Amanda Zahui har gråtit i ett känslosamt inlägg på Instagram, Sirius fotbolls Mohammed Saeid har berättat i Expressen om när en polis i USA riktade sin pistol mot honom och Örgrytes Mohamed Said har gått i demonstrationståg för ”Black Lives Matter” i Göteborg.

Men de svenska idrottarna talar inte bara om ett problem långt bort från deras eget land när de talar om rasism.

”Det här problemet var inget som dök upp nyligen”

Varken svensk idrott eller svenska idrottare är förskonade. Med jämna mellanrum kommer vittnesmål från idrottare som belyser samma problem.

Som i basketfinalen mellan Södertälje och Uppsala 2015 med rasistiska glåpord från läktarna.

Eller den avgörande EM-kvalmatchen i fotboll mot Rumänien i höstas där Alexander Isak fick höra apljud. 

Eller Amanda Zahui, som vill att mordet på George Floyd ska leda till förändring på riktigt och inte bara bli en hashtagg i mängden.

– Jag och min bror har blivit förföljda när vi ska handa på Ica, jag och min pappa utfrågade när vi ville skapa bankkonto. Det är ingenting nytt. Men det måste få ett slut, säger Zahui.

Amanda Zahui.
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Även handbollsstjärnan Jamina Roberts har berättat om hur hon tvingats vänja sig vid rasism.

– Om jag ska reagera på varenda grej som sägs mot mig så hade inte det gått. Jag har varit med om saker som har gjort att jag har blivit tuff och lärt mig hantera saker på ett annat sätt. Men det finns också stunder då jag har brutit ihop, har Roberts sagt.

I en intervju med GP kritiserade hon också nyligen reaktionerna på George Floyds död.

– Man undrar lite var alla de här människorna har varit de senaste åren. Varför har inte fler reagerat tidigare? Varför vaknar alla till nu helt plötsligt? Det här problemet var inget som dök upp nyligen.

Edwin Hedberg: ”Har nog förlorat många talanger”

Michel Tornéus har också följt protesterna för ”Black Lives Matter”. Den svenske rekordhållaren i längdhopp tycker det är svårt att greppa det som mörkhyade personer upplever i USA.

– Det gör ont att se bilder på en människa som blir mördad. Jag är själv en svart man och det berör mig extra mycket att se orättvisan som folk går igenom där borta, säger Tornéus.

– Jag hoppas att de börjar vakna upp nu när många säger att det räcker. Lite så känner jag: det räcker.

Han själv tror att lagsporter kan vara ”ganska mycket hemskare” än sammanhanget där han själv tävlat och tränat.

– Inom friidrotten har jag varit ganska förskonad. Det var varit folk som tyckt och tänkt saker men när folk har varit på mig har det varit på internet. Jag är svart i Sverige men jag är svensk och jag har kunnat visa upp mig själv och göra det jag ska göra för landet jag är född i.

Ishockeyspelaren Edwin Hedberg säger att han, bortsett från en incident i Ryssland där han fick bananer kastade mot sig från läktaren, har sluppit rasism i rinken sedan han blev vuxen. Men de rasistiska glåporden var vardagsmat på junior- och ungdomsnivå.

– Jag har varit med om grejer i både fotboll och hockey under ungdomsåren, berättar Hedberg.

– Det var inga rasistiska skrik rakt ut men det var många pikar från motspelare på planen som tyckte att de kom undan med det. Jag fick bra uppbackning från lagkamrater och ledare men jag kan tänka mig att det inte varit fallet för alla och att folk har drivits bort från sporter de älskar. Man har nog förlorat många talanger på vägen.

Edwin Hedberg fick bananer kastade mot sig under en match i KHL.

Det talas ibland om en kultur inom lagidrott där ”det som händer på plan stannar på plan”. Edwin Hedberg känner igen sig i det. 

– Så är det ju, men där får man dra en gräns. Det ska inte finnas några rasistiska eller homofobiska påhopp. Men jag förstår att många tänker att det är speciella regler på planen, säger Hedberg och fortsätter:

– Jag tänkte att ”jag får bita ihop”. Jag insåg att om jag skulle ta den kampen varje gång kan det bli jävligt jobbigt och påfrestande mentalt för mig. Jag försökte visa vad jag kunde spelmässigt men rasism är aldrig rätt och man måste uppmärksamma det.

Hedberg tycker att föreningarna bär det största ansvaret för att ändra kulturen.

– Jag har väldigt dålig koll på hur det är nu men jag har svårt att se att det kommer försvinna helt. Men det ska inte hända så pass ofta som det gjorde när jag var junior. 

Björn Eriksson: ”Då har idrotten missat sin poäng”

En fråga för idrottarna själva, för klubbarna eller för förbunden?

Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson tycker att frågan om rasism inom idrott är spännande med anledning av ”den etiska plattformen” som idrotten håller på att utveckla.

– Etik är något annat än lag. Det handlar ju om hur man beter sig, säger Eriksson och fortsätter:

– Om man tar konståkningsdebatten (där flera tränare anklagats för vikthets och mobbning, reds anm) som exempel: där handlar det inte om att folk begår kriminella handlingar men det är ändå oetiskt. Folk inom idrotten har reagerat positivt på ett system där vissa saker inte ska vara okej enligt idrottens etiska riktlinjer. Det betyder till exempel att en tränare i vissa fall inte behöver vara fälld för ett brott för att inte längre få träna en klubb.

Hur reagerar Riksidrottsförbundet om ni får veta att en idrottare blivit utsatt för rasism?

– Det normala är att det först går till förbundet som det handlar om och att de får titta på det. Om förbundet sedan inte gör något så är det upp till oss att sätta tryck på specialförbundet och försöka förstå vad som händer.

Är du nöjd med systemet eller kan förbunden göra mer för idrottare som blir utsatta för rasism?

– Jag tror aldrig man ska vara nöjd på det området, vi ska ha en nolltolerans. Idrotten klarar sig gissningsvis bättre än flera andra samhällsområden men det betyder inte att det är bra.

Björn Eriksson säger att det inte lär komma något uttalande från Riksidrottsförbundets sida just när det gäller ”Black Lives Matter” eller de pågående demonstrationerna.

– Men för vår del är det så fruktansvärt självklart när det gäller rasism. Rasism är en fråga och en annan är hbtq och jämställdhet. Om man värderar folk efter sådana kriterier trampar man på alla människors lika värde och en idrott som har de inslagen är en idrott som har missat sin poäng.

– Det som är lite fascinerande med idrotten är att man kan mäta sin prestation. Den som först springer över målsnöret har vunnit och om vederbörande är kvinna, vad den har för sexuell läggning och är gul, blå eller vid är en helt likgiltig fråga. Idrotten är inte perfekt men där har vi en otrolig fördel gentemot många andra delar av samhället.

Spelarna i Liverpool går ner på knä i mittcirkeln till stöd för Black lives matter-rörelsen.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.