Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

DEL 3: Rättegången mot Riccardo Patrese

Ronnie Peterson avled efter kraschen på Monza den 10 september 1978. Jakten på en skyldig har pågått ända sedan dess. Läkarna på Niguardiasjukhuset anklagades för slarv. Föraren Riccardo Patrese och startern Giovanni Restelli åtalades för dråp.
Statsåklagaren i Milano, Armando Sparato, startade genast en utredning om olyckan på Monza-banan den 10 september. Vissa ansåg att Sparato drevs av politiska ambitioner och bara väntat på att få ta sig an ett uppmärksammat mål. Andra välkomnade utredningen och ville se hårda tag mot de ansvariga inom den livsfarliga motorsporten.
I Sverige höjdes röster mot formel 1 och flera ville se ett förbud. Internationella bilsportförbundet tyckte att myndigheterna skulle hålla sig borta. Det som hände på tävlingsbanan var något som förbundet skötte med egna lagar och ett eget bestraffningssystem. Högst motvilligt gick förbundet med på att låta sitt system utredas. Samma sak hände 16 år senare, under efterspelet till olyckan på Imola-banan som kostade Ayrton Senna livet. Även den gången försökte en italiensk åklagare straffa de som han ansåg bar ansvaret för dödsolyckan.
Sparatos utredning gick långsamt. Först den 28 oktober 1981, över tre år efter olyckan, hade Sparato fått till stånd ett åtal och domaren Generoso Petrella hade kallat till rättegång. Monzabanans chef Giovanni Restelli och föraren Riccardo Patrese stod åtalade för dråp. Åklagaren yrkade på att Patrese skulle dömas villkorligt till åtta månaders fängelse. Patrese tävlade säsongen 1981 för Arrows Ford. Han hade redan fått sitt straff av kollegerna inom formel 1. Flera ville bojkotta Patrese efter Monza-olyckan 1978 och han stängdes också av i en tävling.

Patrese uppträdde arrogant

Så småningom blev Riccardo Patrese den mest erfarne F1-föraren och den som kört allra flest GP-lopp, 256 stycken. Först i år passerade Hondas Rubens Barrichello Patrese i tabellen över förare som kört flest F1-lopp. 1992 var Patrese tvåa i VM efter teamkompisen Nigel Mansell. Åklagaren Sparato ville visa det här:
* Giovanni Restelli hade låtit starta loppet, trots att bilarna i de bakre leden inte stod helt stilla, och var därmed delansvarig i olyckan.
* Ronnie Peterson hade gjort en dålig start och blivit omkörd av flera bilar. Bakom Ronnie kom James Hunt och Riccardo Patrese i hög fart.
* Riccardo Patrese försökte köra om Hunt på höger sida, utanför banmarkeringen och trots att banan smalnade av. Patrese hade svängt in framför Hunt som i sin tur kört på Ronnie.
Vissa vittnesmål talar om att Patrese kört på Hunt och att hans team, Arrows, direkt efter olyckan bytt däck på bilen för att sopa undan alla spår av sammanstötningen.
Patrese åberopade vittnen som sett att hans däck var oskadda, det var en förarkollega och hans fru. I förhör medgav Patrese att han kört betydligt snabbare än Hunt och Peterson, och att han hade mer att ge.
Expressens Christel Persson och Kenneth Jonasson bevakade rättegången på plats i Milano. Rättegången var väldigt uppmärksammad i Italien på grund av det ovanliga i att det handlade om en idrottsstjärnas död på arenan. I Sverige fanns det de här dagarna annat som krävde utredning och förklaring. En rysk U-båt stod på grund i den sydsvenska skärgården.
- Patrese kom från en rik familj i Italien och verkade inte speciellt omtyckt i sitt hemland, berättar Christel.
- Han gav också ett väldigt osympatiskt intryck, närmast hånfullt och han var väldigt arrogant.
* Två italienare stod åtalade i sitt hemland, hade det någon betydelse?
- Patrese hade nästan inga sympatier. Jag tror inte att det påverkade utgången, säger Christel Persson.
Italiensk press gick hårt åt Patrese för hans tuffa och hänsynslösa körning. 24-årige Patrese ansågs tillhöra en grupp unga och hungriga förare som gjorde allt för att slå sig fram till de stora teamen, och pengarna.
Clay Regazzoni vittnade om Patreses farliga körstil. Regazzoni kom till rättegången i rullstol, vilket väckte stor uppmärksamhet.

Tog bara fem minuter

Rättens tre ledamöter samlades i knappt fem minuter innan de meddelade domaren Generoso Petrella sin åsikt. Strax före elva på kvällen den 28 oktober meddelade Petrella rättens beslut: både Patrese och Restelli friades från alla anklagelser.
En Carlo Librizzi förklarade att från hans plats i det så kallade Fiat-tornet såg han helt klart att Patrese varit mer än en billängd framför James Hunt när han svängde in framför Hunts McLaren. Det ögonvittnet friade Riccardo Patrese. Åklagaren Sparato tvingades själv backa i åtalet mot startern Restelli på grund av ett juridiskt-tekniskt faktum. Alla var då överens om att han startat fältet helt felaktigt. 64-årige Restelli grät under hela rättegången, och friades.
När Patrese friades pekade allt i stället på att James Hunt ensam var ansvarig för manövern som orsakade Ronnies krasch. Två år efter frikännandet offentliggjordes juryutslaget. Där gavs Hunt mycket riktigt skulden, i stället för att svänga vänster och köra på Peterson skulle engelsmannen ha bromsat in och hållit sin linje bakom Patrese. För familjen Peterson var utredningen och rättegången en smärtsam process. Med jämna mellanrum spekulerades det i skuldfrågan och inget direkt svar gavs. James Hunt hade varit en nära vän med både Ronnie och Barbro och första tiden efter olyckan var han den stora hjälten. Pressen spekulerade under en period om en romans mellan James Hunt och Barbro Peterson. Efter offentliggörandet 1983 var Hunt den senaste syndabocken.
James Hunt blev världsmästaren redan 1976 men la hjälmen på hyllan redan tre år senare. Hunt hade svårt att komma tillbaka efter olyckan på Monza och redan i början av säsongen 1979 lämnade han Wolf-stallet. Finländaren Keke Rosberg tog över Hunts roll i teamet. James Hunt hade även svårt att styra livet utanför banan. Han syntes i brittiska tidningarna som en äkta play-boy, och det har pratats öppet om drogmissbruk. 1993 dog James Hunt i en hjärtattack, bara 46 år gammal.


Vad hände på sjukhuset?

Händelseförloppet på Monza-banan utreddes och förklarades in i minsta detalj. Men vad som hände på Niguardiasjukhuset har för lång tid varit en hemlighet. Expressens Lennart Eriksson, som var på sjukhuset under kvällen, har en bestämd uppfattning om varför läkarna valde att operera så snabbt.
- Det var en tävling mellan flera italienska sjukhus om att få Ronnie som patient.
En snabb operation innebar att han skulle bli kvar på Niguardiasjukhuset, och de kunde ta åt sig äran.
Först 20 år efter kraschen väljer Ronnies manager Staffan Svenby att berätta sin version för Expressen. Om tävlingsläkaren Sid Watkins inblandning och det svåra beslutet han tvingades ta: att operera Ronnies svårt skadade ben.
Tidigare har Svenby avböjt och avbrutit flera intervjuer. Han har varit rejält trött på, det han kallar, sensationsjournalistik och alla mer eller mindre vilda spekulationer om Ronnies död.
- Alla spekulationer har bara skadat de anhöriga, säger Svenby.
Obduktionen som offentliggjordes den 13 september 1978 visade att dödsorsaken var blodpropp orsakat av fettvävnader i blodet, och inget annat. Svenby tycker att de italienska läkarna orättvist utmålats som klåpare, bara ute efter publicitet och pengar.
- Jag litade på de läkare jag pratade med på kvällen, vad annat kunde jag göra, säger Svenby.
Staffan Svenby pratar inte så gärna om timmarna direkt efter olyckan och kvällen på sjukhuset.
- Det måste du förstå, det var en speciell situation, säger Svenby.
Och så till knäckfrågan, den som alla vill ställa till Staffan Svenby, mannen som gav sitt medgivande till operationen:
Varför opererades Ronnie så snabbt?
- Jag litade på de läkare jag pratade med. Det går inte att flyga en patient i det tillståndet, det är uteslutet. Läkarna ville lägga rätt benpiporna först. Det fanns en risk att vi skulle tvingas steloperera eller till och med amputera, den spelade in. Det som hände Ronnie efter operationen är en sak som händer, det är inte speciellt ovanligt. Vi kan inte vrida klockan tillbaka.

Skönt med Watkins bok

Staffan Svenby sänker blicken. Tidigare har han pratat mycket och länge om Ronnies fantastiska karriär. Kvällen på Niguardiasjukhuset och beskedet på morgontimmarna är svårare att berätta om. Tävlingsläkaren Sid Watkins inblandning har tidigare inte varit känd och inte heller att Svenby under kvällen kontaktade flera ledande experter på den här typen av benskador.
Varför har du valt inte gå ut och berätta din version, inte förrän nu?
- Jag hade pratat i egen sak. Därför var det skönt när Sid Watkins kom ut med sin bok, den visar att min version stämmer, säger Staffan Svenby.
Watkins bok "Life at the limit" berättar om den berömde tävlingsläkarens erfarenheter från 20 års arbete inom formel 1. I boken berättar Watkins om hur han engagerades av Bernie Ecclestone inför tävlingen på Anderstorp i juni 1978 och om hur dålig beredskapen var för allvarliga olyckor.
Innan Watkins engagerades hade F1-förarna själva bekostat ett enkelt mobilt sjukhus som då och då fick komma in på tävlingarna. Vid ett tillfälle ställde sig Ecclestone på startlinjen och hotade arrangören med en förarbojkott om inte Sid Watkins fick igenom sina krav.
- Gör som han säger eller så ber jag förarna att resa sig ur bilarna, meddelade Ecclestone.
Watkins fick som han ville, och den gången handlade det bara om att få komma upp i kontrolltornet under tävlingen. På andra ställen tvingade Watkins fram helt nya sjukstugor med rätt utrustning och med en acceptabel lösning för att komma till och från banan med ambulans eller helikopter.
Efter olyckan på Monza fick Sid Watkins större befogenheter och i praktiken blev han den som ansvarade för hela säkerheten på banan vid en F1-tävling. Arrangörerna satte sig på tvären men under de följande 20 åren bevisade Watkins att hans metoder var rätt.
En markant höjning av standarden på säkerhet och medicinsk vård minskade olyckorna och lindrade följderna rejält. 51 allvarligt skadade förare på 250 olyckor under åren 1973-1977, att jämföra med tre allvarligt skadade på 283 olyckor under åren 1978-1982. Trots allt arbete återstår det en hel del och i sin bok placerar Sid Watkins Monza på sin lista över de värsta banorna.
När han kommer till Monza längtar han direkt till söndag kväll när han får öka därifrån.
- Det är min årliga mardröm, skriver Watkins.
Bara några dagar efter Ronnies död förklarade medicinska experter att det fanns medicin mot fettbildningar i blodet i samband med benbrott.

"Vad vet en svensk läkare?"

Staffan Svenby blir upprörd när vi pratar om alla versioner och lösningar som kom från experter efter olyckan.
- Vad vet en läkare i Sverige om vilken medicin Ronnie fick på ett sjukhus i Milano? Sid Watkins hade tillgång till alla journaler och till alla fakta, och han var på plats, säger Svenby.
- Det är väldigt oproffsigt och inte alls objektivt att göra ett sånt uttalande, såna läkare ger jag inte mycket för, säger Svenby.
Svenby menar att vissa läkare i Sverige gjorde sig skyldiga till det de anklagade italienarna för: sug efter publicitet och egen vinning.
Familjen Peterson har valt att inte driva en process mot Niguardiasjukhuset. I stället litade de på Staffans Svenbys version.
- Visst funderar man ibland på vad som hände, säger Ronnies bror Tommy.
I dag hoppas familjen Peterson att det ska bli ett slut på spekulationerna och att vi ska minnas Ronnie för den han var, mer än för hur han dog. Under hela 70-talet var Ronnie vår största motorstjärna.
De gånger han tävlade hemma i Sverige lockade han storpublik. Tidningarna, radio och tv hängde förstås på Ronnie Peterson till världens alla hörn.
- Tre idrottsmän har hårdbevakats av Expressen. Det är Ronnie, Björn Borg och Ingemar Stenmark, säger tidningens förre sportchef Thomas Malmquist.
Expressen hade reportrar på plats när Ronnie tävlade och varje steg i karriären följdes noga. Lennart Eriksson följde Ronnie under större delen av karriären.
- Vi hade träffats när jag jobbade på Nerikes Allehanda. Ronnie kom och frågade om vi inte kunde skriva om att han skulle tävla i gokart, berättar Lennart.
- Efter det hade vi ett speciellt förhållande, vi blev vänner.

"Jäklar, då sa jag för lite"

Ronnie själv slukade allt som fanns att läsa om motorsport och mer än en gång läxade han upp den svenska journalistkåren. Ronnie ogillade sensationshungriga och dåligt pålästa reportrar som dök upp i depån. Ronnie var under 1977 och 1978 krönikör i Expressen. Dåvarande chefen i Jönköping, Bengt Bengtzon, kan berätta historien om hur han förhandlade med Ronnie om betalning för krönikorna.
- Ronnie var känd för att vara ekonomisk och det var lite nervöst att ringa upp och förhandla om priset, säger Bengtzon.
- Jag kunde sträcka mig till fem tusen kronor per krönika, som var oerhört bra betalt på den tiden, men när jag till slut fick Ronnie att nämna en summa svarade han 1500 kronor. Det får du, svarade jag och Ronnie sa direkt: jäklar, då sa jag för lite.
Ronnie var överens med Expressen om en fortsättning som krönikör under 1979. Ett kontrakt gjordes i ordning och skrevs under av Expressens vd Åke Ahrsjö samt dåvarande sportchefen Thomas Malmquist. Men Ronnie hann aldrig sätta sin namnteckning på kontraktet.
Ronnie var på många sätt typiskt svensk, fåordig, lite blyg, lät resultaten tala och gillade inte det glamorösa livet. På andra sätt var han osvensk med sin kärlek för bilkörning, och att han alltid körde så snabbt det bara gick. De här egenskaperna tillsammans gjorde Ronnie älskad i framför allt Sverige, England och Italien. Att Ronnie var en vanlig kille gillade kompisarna i teamet, de som skulle slita för att förarna, stjärnorna, skulle tjäna de stora pengarna. Ronnie var också teamchefernas favorit för han gav alltid allt han kunde.
Redan 1971 skrev Ronnie en bok om sig själv, tillsammans med Sveneric Eriksson och Olle Lindell. "Ronnie - boken om segrarna, krascherna, konkurrenterna, vännerna" är en bok om karriären till och med 1971. Ronnie berättar relativt öppet och boken fylls ut med ordentliga tävlingsreferat.
- Tanken med boken var att Ronnie skulle publicera sig själv, öka intresset helt enkelt, berättar Staffan Svenby som insåg att ökat intresse innebar bättre betalt.
Det har skrivits ett flertal svenska och utländska böcker om Ronnie. Det fanns också efter hans död planer på en Hollywood-film. Hade han levt i dag hade han säkert fortfarande varit aktiv i racing.

Konkurrenterna är kvar

Flera av Ronnies konkurrenter från 70-talet är fortfarande i gång:
- Mario Andretti, 58, vann Indycar-mästerskapet 1984 och slutade med formelbilar först tio år senare. Andretti har på senare år jagat den titel han saknar - 24-timmars på Le Mans.
- Emerson Fittipaldi, 52, tävlade i F1 till 1980. 1984 gjorde han comeback i Indycar och slutade först efter en svår olycka 1996 och en flygplanskrasch 1997.
- Jackie Stewart, 59, har varit teamägare i F1 men sålde sitt stall till Ford - i dag Jaguar. Sonen Paul drabbades av cancer och Jackie orkade inte med det tillsammans med maktkampen i F1. Stewart har också varit konsult åt Ford.
- Tim Schenken, bäste kompisen, var länge chef för Australiens F1-lopp.
När Ronnie försvann från startlinjen försvann också en stor del av svensk motorsport. För familjen Peterson var det allvarligare än så, de hade mist en älskad son, bror, make och pappa.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!