Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Wallberg om bilderna hon övertalades att ta

Frida Wallberg.
Foto: Cornelia Nordström
Alexandra Matheus och Frida Wallberg.
Självbiografin "Alltid lite till" ges ut av Offside Press.

En hjärnblödning avbröt Frida Wallbergs framgångsrika boxningskarriär.

Samtidigt satte den stopp för de psykiska kränkningar som boxningen fört in i världsmästarens liv.

Med distans till karriären - och sportens kultur - berättar Frida Wallberg nu om den sexism som följde henne över ett decennium.

I boken "Alltid lite till" ger Frida Wallberg sin bild av damboxningen och dess utmaningar.

I självbiografin "Alltid lite till", som ges ut av Offside Press, skriver Frida Wallberg om den tuffa uppväxt som har format henne till den kvinna hon är i dag. Men även om den utbredda sexism som finns inom boxningen.

När Frida Wallberg bestämde sig för att lämna amatörvärlden och ge upp drömmen om en OS-medalj, klev hon in i en hård miljö där männen satte dagordningen.

När Frida Wallberg var 20 år skrev hon på ett kontrakt med den danska promotorn Mogens Palles dotter Bettina.

Hon hade då insett att proffsboxning var lika mycket underhållning som sport. Samtidigt var Wallberg inställd på att göra vad som krävdes för att bli bäst i världen och kunna förverkliga sin sportsliga dröm.

Men hon hade inte räknat med att behöva vara med under ett utvik för att stallet skulle kunna marknadsföra hennes proffsdebut.

I boken – som Wallberg skrivit tillsammans med SportExpressens Malin Jonson – berättar Frida Wallberg om tiden i Mogens Palles stall och de värderingar hon tvingades lägga åt sidan:

"På många sätt såg han oss som vackra smycken att visa upp för publiken före herrmatcherna. Min proffsdebut promotades med affischer där jag stod bakom min stallkompis Alexandra Matheus och höll för hennes nakna bröst med mina boxhandskar. Jag avskydde det. Jag hade sådan ångest över de där bilderna."

"Jag kände bara: usch, vad är det här"

Mogens Palles inställning till kvinnlig boxning handlade till stor del om att underhålla det manliga könet enligt Wallberg. I sitt kontrakt förband hon sig till att medverka på de marknadsföringsuppdrag som hennes nya arbetsgivare arrangerade.

– Jag kände bara usch, vad är det här. Jag kommer ihåg den situationen (bilden med Matheus) och nu skulle jag inte ha gjort det. Men då var jag så inne i det och fokuserad på själva matchen, och jag stod där med ett kontrakt.

Några år tidigare blev Frida Wallberg utsedd till Sveriges sexigaste kvinna av tidningen Café som ville ta lättklädda bilder på henne i boxningsmiljö.

Även Slitz ska ha kommit med liknande erbjudanden.

"Men jag vägrade klä av mig inför kameran", skriver Wallberg i boken "Alltid lite till".

Sexismen inom boxningsvärlden var utbredd under Frida Wallbergs karriär. Hon vande sig tidigt vid att främst träna med män, men hade förhoppningar om att idrotten skulle ske på lika villkor.

Verkligheten blev en annan.

Fokuseringen på sexistisk marknadsföring och rondflickor i boxningsringen fick Frida Wallberg att vilja spy.

– Jag har alltid velat att det folk ska komma ihåg av mig är att jag har varit en bra idrottare, inte att jag har visat mig naken eller gjort konstiga grejer.

Många av Frida Wallbergs sponsorer var män. Och de ska inte ha nöjt sig med resultaten som presterades i ringen. Många ska även ha velat ha en privat relation med den framgångsrika boxaren.

" Har varit som en terapi för mig"

I boken skriver Wallberg: ”Det var en affärsmässig relation på ytan och sedan en desperat jakt – sms, telefon samtal, presenter – efter en privat relation när ingen annan såg. Minst av allt deras fruar och flickvänner. Jag visste inte hur jag skulle hantera dem. Helst ville jag bara bryta avtalen. Men jag behövde pengarna. Jag valde att hålla en god ton. Jag äcklades av att inte kunna satsa på min sport utan att någon man skulle blanda in en massa känslor och relationsskit."

Du skriver att du försökte hålla god ton, hur gjorde du det? 

– Helst skulle man vilja kräkas och försvinna därifrån och inte ha någon kontakt med dem överhuvudtaget. Men jag försökte bara tona ner det. Jag har aldrig visat vad jag tycker, jag har knuffat bort det. Det är många jag har tackat nej till som har varit för intresserade och velat utnyttja mig på något sätt. Helst hade jag velat säga åt dem att dra åt helvete.

Har du känt att du har tvingats göra något du inte vill för sportens skull?

– Nej, det har jag inte gjort.

Varför tror du att sexism är så utbrett inom boxningen?

– Det är en miljö där det finns mycket män, och jag har känt hela tiden att när de har sett att det har kommit en kvinna som är väldigt stark har de svårt att ta det. När man kanske till och med är starkare än dem både fysiskt och psykiskt har de haft svårt att hantera den situationen. De blir fascinerade av att man är en stark kvinna, men samtidigt vill de trycka ner en.

För Frida Wallberg fick den sexistiska miljön henne att prestera bättre, och köra hårdare på träningarna. Allt för att inte visa svaghet.

– Pappa har alltid sagt att när det är som jobbigast ska du alltid köra på. Det har suttit i mig på något sätt, att här ska ingen sätta sig på mig.

I boken berättar Frida Wallberg även om en mörk uppväxt som har satt djupa spår.

Att skriva boken "Alltid lite till" har på sätt och vis varit ett sätt att möta det förflutna:

– Det har varit som en terapi för mig i min rehab. Det har varit både roligt och jobbigt. Det är tufft att gå tillbaka och fundera kring allt.

"Jag har lärt mig mycket om mig själv"

Frida Wallberg berättar att hon grubblade väldigt mycket över sitt liv efter hjärnblödningen hon fick under en boxningsmatch 2013.

– Jag tänker hela tiden, vem är jag utan boxningen? Och varför blev jag den jag blev? Det är många frågetecken. Sedan har jag tänkt att jag har så mycket att berätta att jag borde skriva en bok.

Har du blivit klokare under processen, och fått svar på några av dina frågor? 

– Ja, det tycker jag verkligen. Jag har stannat upp och sett att allt inte är svart eller vitt hela tiden. Jag har lärt mig mycket om mig själv. Tidigare har jag alltid kört på hela tiden och inte gärna lyssnat på kroppen. Nu känner jag mer att för att jag ska fungera i vardagen måste jag lyssna på min kropp och på mig själv mer än jag har gjort tidigare. Och att jag vill ha så mycket tid som möjligt med familj och vänner, det som är viktigt i livet.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.