Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag tänker inte låta de dårarna ta livet av mig”

Dagens tre största sportnyheter.
Buster Douglas har precis gjort det ingen trodde han skulle klara av – han har knockat Mike Tyson. Foto: IMAGO/IBL
Buster Douglas på gymmet i Columbus där han jobbar.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Buster Douglas. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Douglas priser i gymmet där han jobbar. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

COLUMBUS. Ingen trodde att det skulle gå.

Då slog James ”Buster” Douglas till och gjorde det omöjliga – han knockade världens ohotade tungviktskung Mike Tyson.

Men bara några minuter senare började mardrömmen – som blev värre och värre tills Douglas åt och krökade sig in i koma, och höll på att dö.

– Jag vaknade upp på sjukhuset. Alla läkarna stod lutade över mig och kliade sig i huvudet: ”Vafan, det här kan inte vara den Buster Douglas” sa dom, säger han.

Bilderna är klassiska. 

Den dittills obesegrade Mike Tyson, ”Iron Mike” med de fruktade, stenhårda slagen, försöker fästa blicken och ta sig upp från mattan i tionde ronden i ringen i Tokyo Dome i februari 1990. 

När Tyson fumlade efter munskyddet i stället för att se till att komma upp samtidigt som domaren var uppe på sju, då visste James ”Buster” Douglas att titeln var på väg att säkras. 

Det var inte bara Tyson som var omskakad. Boxningsvärlden var i chock.

Alla hade varit övertygade om att matchen skulle bli en promenad i parken för Tyson, en träningsomgång inför den riktig stormatch mot Tyson väntades gå mot den som sågs som den riktiga utmanaren – Evander Holyfield. 

Det var också anledningen till att matchen gick i Japan. Ingen av de amerikanska arrangörerna tyckte det var värt att sätta upp en sån tillställning. Douglas skulle ju bara bli en munsbit för Tyson. 

Expressens legendariska världsreporter Ulf Nilson, som bevakat de största boxningsmatcherna ända sedan sextiotalet, skrev inför matchen att han var på väg ”till Fjärran östern för att se Mike Tyson torpedera ett fläskberg vid namn Buster Douglas.”

SportExpressens möte med Buster Douglas

Det enda ställe i Las Vegas som tog emot spel på matchen satte oddsen 42 till ett – alltså för att vinna en dollar på Tysonseger måste man satsa 42. Enligt legenden kring matchen hade en spelare i Vegas tyckt att det var ett bra läge att plocka hem 4 000 dollar – och satsade därmed drygt 160 000 dollar. Det blev en dyrköpt läxa om det där att ”allt kan hända i sport”...

Uppladdningen hade varit allt annat än optimal för Buster Douglas. Boxningsmässigt var det förvisso inga större problem. Han var inte överraskad när chansen kom. 

– Åh nej! Jag visste jag var där uppe och hade chansen att få matchen. -87 hade jag första chansen. Då var det IBF-titeln mot Tony Tucker i Las Vegas. Det var en viktig erfarenhet också. Att träna inför det och vara på den nivån. När man väl fick smak på det så blev man bara sugen på mer. Så jag kom igen och var taggad och redo att köra, med Tyson. Så det var inget nytt, säger Douglas, 59, när han tar emot SportExpressen på Thomson Community Center i utkanten av Columbus en duggregnig höstdag. 

Men utanför ringen, det var en annan femma. 

– Det var en tuff tid. Jag gick igenom mycket med min fru vid den tiden också, vi var separerade då. Och jag och min pappa, vi kom inte överens så bra. Och sen så klart, den största grejen var min mamma…

Buster Douglas mamma Lula avled plötsligt, bara två veckor innan hennes son skulle åka till Tokyo och gå sitt livs match. 

Trots att det var Buster Douglas pappa William ”Dynamite” Douglas som var boxningstränaren var det mamma Lula som hade fått Buster att bli en fajter. 

När han gick i skolan och blev retad och slagen och kom hem till mamma och var ledsen var det inte trösterika ord och en klapp på kinden Buster möttes av – nä, hon sa åt honom att han fick väl banne mig se till att slå tillbaka. Nästa gång mobbarna kom small det. Sen var Buster Douglas inte retad längre. 

Så det var med en enorm tomhet inom sig Douglas åkte till Tokyo. För första gången skulle han lämna landet och boxas utomlands och hans mamma som brukade skryta för damerna på frisersalongen om Busters framgångar, hon fanns inte längre.

– Det var otroligt, för allt det här pågick i en tid i mitt när jag var väldigt sårbar, när jag skulle gå upp om tungviktstiteln och alla de här andra sakerna. Jag lyfte telefonluren var och varannan dag, och så var det bad news. Nåt i familjen, eller för mig personligen. Så man fick försöka hålla sig ovanför allt det. Och hålla blicken på priset, att gå upp i titelmatchen. 

Affischen inför matchen mellan Tyson och Douglas. Det handlade mest om Tyson.

Men du kände ändå att du skulle kunna lyckas i matchen, trots allt det här andra som hände? 

– Ja, jag såg bara det som att det var min tid. För varje gång jag vände mig om så var det några dåliga nyheter. Så jag höll mig bara fokuserad och höll blicken fäst på priset. 

Det märks att Douglas har pratat om de här sakerna många gånger. Han går på halvautomat, upprepar sig, tuggar vidare. Men han verkar ändå berörd när han pratar om sin mamma – och när matchen i Tokyo kommer på tal piggnar han ändå till.

– För mig var det som att uppfylla en barndomsdröm, en familjedröm. Min pappa fajtades i Tokyo också. -76 eller nåt. Mot nån kille i armén som var stationerad där. Eller vad det var. Det var en proffsfajt i alla fall. Så det var grymt. Min pappa hade varit där och nu var jag där och skulle boxas om världsmästartiteln i Tokyo. Så det var en familjegrej. 

Vad minns du av känslorna när du skulle gå upp i ringen? 

– Du vet, jag var så fokuserad, så redo. Jag visste att jag skulle kunna visa folk att jag kunde fajtas, att jag förtjänade en titelmatch. Trots att vart jag än gick kollade folk snett på mig och tänkte ”jag kan inte fatta att han ska gå upp mot Tyson om titeln”. 

– Vid den tiden hade han bevisat sig. Det fanns inga tvivel om att han var på riktigt. Han hade slagit några riktigt kvalificerade boxare. Men jag hade självförtroende, jag visste att jag var redo. Jag kunde vara avslappnad och låta nävarna gå. 

Till kommentatorernas och expertisens förvåning står Buster Douglas upp bra när fajten börjar. Inte vara det, han får in flera bra träffar medan ”Iron Mike” får kämpa. 

Du såg bra ut redan tidigt i matchen, kändes det så bra också?

– Precis. Jag kände mig fantastisk. Jag lät honom veta hela tiden… jag visste att han hade ett enormt ego, men jag lät honom veta att jag inte brydde mig om det, jag körde på med min aggressivitet och försvarade mig.

”Han var brutal – världsklass”

Storfavorit räcker som sagt inte för att beskriva Mike Tysons läge när han kom till Japan. Han hade inte förlorat en enda av sina 37 proffsmatcher så långt, 33 hade han avgjort på knockout. 

– Han var brutal. Världsklass. Ingen tvekan, den här killen var på riktigt. Det var därför vår fajt var i Tokyo, ingen i USA ville köpa den. De trodde det skulle bli en snabb match, på väg mot nästa match. 

I åttonde ronden kom det alla hade väntat på. Tyson, som var van att avgöra tidigare i matcherna, fick in en uppercut med högern och Buster Douglas gick ner. 

– Den smällen, det var mer som att jag knuffades, den hade ingen effekt på så vis att jag blev desorienterad eller så. Jag var väl medveten om var jag var. Det var bara det att jag stod framför honom för länge, rakt emot, axel mot axel i stället för att hålla en vinkel som jag och tränaren hade tränat på.

Domaren hade kommit till åtta innan Douglas kom på benen. Tysons läger skulle hävda att domaren hade räknat långsamt. 

– Men allt var under kontroll, jag hade kunnat ta mig upp tidigare. Jag var med på räkningen från kanske två, sen gjorde jag en snabb kroppskontroll och reste mig. 

Tyson, trött och pressad, gick på vilt i nionde, men fick inte in några avgörande slag.

Och i tionde ronden kom sekvensen som gick Tokyo Dome och de miljontals tv-tittarna att dra efter andan. En högeruppercut från Douglas. Sen vänster, höger och en vänster till. Pang! Pang, pang, pang. 

– Jag tog honom med uppercuten, ja. Sen fortsatte jag för att avsluta, för det värsta man kan göra är att nita en kille men inte avsluta. Backar man tillbaka och väntar på att få in en till träff blir det ännu svårare, för han är så svårfångad, han fladdrar runt som en flagga på en flaggstång en blåsig dag, och var överallt. Men jag höll fokus och körde mina kombinationer. 

Knockade Mike Tyson: ”Jag gjorde det!”

Tyson landade i mattan raklång. Armarna ut från kroppen. Han försökte få ordning på huvudet, och orientera sig, med måttlig framgång. 

– Jag trodde han skulle komma upp, jag väntade mig att han skulle komma upp. Men när han började leta efter munskyddet visste jag att det var över. Räkningen gick upp mot åtta och jag visste att han vara skadad, för om han hade varit klar hade han ju rest sig upp och låtit domaren plocka upp munskyddet, då hade han ju fått ett par sekunder till, säger Douglas. 

Men när Tyson får kroppen att lyda och kan resa sig är det redan för sent. 

Hur kändes det när domaren nådde tio?

– Jag gjorde det! Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag gjorde det! Jag gjorde det! Yeah. Resten var historia. Det var grymt. Det var fantastiskt att höra speakern ropa mitt namn och säga tungviktsvärldsmästare. 

Euforin över den osannolika bedriften, över barndomsdrömmen som gått i uppfyllelse för outsidern från Ohio varade – i några minuter. 

– Så fort vi kom tillbaka till omklädningsrummet kom en av mina killar in och sa ”De protesterar”. Det var då mardrömmen började, säger Douglas, och det är som om orden smakar illa för honom när han säger det.

Tysons team, så klart med promotorn Don King i spetsen, hävdade att domaren hade räknat för långsamt när Buster Douglas gick ner i åttonde ronden, och menade att matchen skulle ha varit slut där, och Tyson fått behålla mästartiteln. 

– Hela tiden därifrån fram tills nästa match, sex månader, var jag i rätten och det var anklagelser och... Det var som ”Du vann matchen men du ska inte få njuta av det.” Den var en fruktansvärd tid, de jävlades med mig hela tiden. Vi flög runt med med advokater; västkusten, östkusten, och försökte reda ut var det skulle avgöras. Det var verkligen illa. 

Du hade inte tid att fira alls?

– Nä, vi fick ju lov att hålla på med de här lipsillarna som bara gnällde för att han inte längre var mästare. Det blev ju löjligt. Var och varannan dag var det advokater som höll på.

Så förlorade Buster Douglas mästartiteln

Nästa match var mot Evander Holyfield på Mirage i Las Vegas i oktober. 

För Buster Douglas var det mest minnesvärda med matchen nog checken han fick. Tack vare nya tv-avtal kunde han kvittera ut över 24 miljoner dollar för fajten. Själva matchen var däremot inte så mycket att minnas för Douglas. Holyfield, som till skillnad från Douglas kom till matchen vältränad och i form, kunde slå ut den regerande mästaren i tredje ronden. 

– Det var så mycket som hände i mitt liv då. Och jag hade inte riktigt tid att sörja min mor. Och så höll jag på med allt det här med Tyson. Det var rätt galet. Jag var rätt omskakad. 

Ja, Buster Douglas hade tappat Tysonfomen form när han mötte Holyfield, men det var efter förlusten i Vegas det gick utför på riktigt. 

Åren som följde var den djupaste svackan i Douglas liv. Han svällde till runt 200 kilo i vikt och fyllde dagarna med en strid ström av öl och konjak och mat.

– En depression satte in. Du vet, ena stunden har man allting – och sen ser man hur det bara försvinner. ”Var det en dröm, eller vad?” Och jag pratade inte med någon om det, jag höll allt inom mig. Jag brydde mig inte. Jag bara åt och drack. 

Det var ditt sätt att hantera den här krisen, att äta och dricka? 

– Precis. I stället för vara utagerande mot allt och alla så höll jag allt inom mig. Jag tog ut det på mig själv. 

Det var, milt uttryckt, ingen livsföring för en elitidrottsman. 

– Jag gick och la mig sent, när det blivit morgon. Sova ett par timmar och sen gå upp. Bara hängde runt. Jag satt där och vältrade mig i självömkan, du vet. Drack och festade. Inte ute på klubbarna utan hemma. Kompisar kom ner och hängde där. Jag bjöd in dom för att hälsa på och ha kul. För dem var det bara två–tre dagar, i väg från vardagen, men det här var mitt liv. Min livsstil. Det var det. Det var allt jag ville göra. Jag brydde mig inte. Vi var ute och fiskade på båten, och festade där, och fortsatte hemma i huset. 

Till slut, 1994, sa Douglas kropp ifrån och gick in i en diabeteskoma, ett potentiellt livshotande tillstånd. 

– Jag vaknade upp på det där bordet på sjukhuset. Alla läkarna stod lutade över mig och kliade sig i huvudet: ”Vafan, det här kan inte vara den Buster Douglas”. Och då var det som att jag bara: Okej, jag fattar. Jag begriper vad jag måste göra. Det är lugnt. 

Berätta hur du tog dig ur det här.

– När jag väl vaknade på det där bordet på akuten sa jag bara till mig själv: ”Okej, det kan inte bli värre än så här”. Eller, det kunde det ju, men jag ville inte sjunka längre ner. Det var dags att vända på mitt liv. Och då slog jag av. 

Bara så där?

– Bara så där! Nästa steg hade ju varit att dö, och det ville jag inte. Jag fick en ny chans. Och då bestämde jag mig för att leva igen, säger Douglas.

Mellan varven under intervjun dricker han från en läskmugg som måste rymma åtminstone 1,5 liter.

Var du rädd att du skulle dö?

– Jag kunde inte begripa att jag låtit mig själv komma till den punkten att jag nästan höll på att dö. Jag tänker inte låta de här dårarna ta livet av mig. Jag ska tillbaka till livet, tillbaka in the game. Jag hade mer eller mindre gett upp. Jag hade ingen att dela med mig av mina problem, för de som jag brukade prata med var borta. Min mamma hade inte velat att jag skulle hålla på så, inte min pappa heller. Så jag ändrade attityd. 

Hur hanterade du familjelivet, du var gift vid den här tiden?

– Jag tog hand om alla, jag tog bara inte hand om mig själv, jag brydde mig inte om mig. Du vet, jag visade inget. Ingen sa nåt, för ingen kunde säga nåt till mig, för det var ingen där som jag respekterade på det viset. 

Din fru, du pratade inte med henne heller om hur du mådde? 

– Jag höll alla utanför. Jag pratade med dem, men jag pratade inte med dem, jag delade med mig men jag delade inte med mig. Och det var ingen som sa åt mig: ”Hur är det med dig, varför låter du dig själv göra så här?” Och de gånger någon försökte säga nåt snäste jag av dem illa kvickt. Det här blev ett normaltillstånd. Jag vet inte... Mamma hade satt stopp för det där för länge sen: ”Vad i helvete håller du på med?!”. 

Buster Douglas lyckades ändå få ordning på tillvaron – utan sin älskade mamma – och gjorde comeback efter kollapsen 1996. Nio matcher till (åtta segrar) blev det innan han drog sig tillbaka från proffscirkusen 1999. 

När han fick ordning på sitt liv flyttade han till sin hemstad Columbus, och mannen som slog den oslagbare Tyson lever nu ett stilla familjeliv med frun Bertha och de fyra sönerna. 

Två av sönerna tränar på gymmet där Douglas jobbar. Det är ett enkelt gym i kommunal regi; ett par sandsäckar, någon päronboll, hopprep och en boxningsring i mitten. Längst bak står ett skrivbord täckt av en sliten plastfilm och med en trasig King Kong-figur. Det är här Douglas sitter. Han är på gymmet tisdag–lördag, från lunch till nio på kvällen, lite kortare på lördagar.

Det är inte så packat med ungdomar som verkligen satsar på boxning som när Douglas var ung (”det är så mycket distraktioner nu, med såna där spel som Playstation och allt annat som tar deras uppmärksamhet”) men han är övertygad om att det snart vänder. Och han gläds åt att det kommer många motionärer.

– Jag gillar det verkligen. Det är avslappnande för mig. Jag gillar att se hur de kommer i form, deras ansiktsutryck när de utvecklas. 

Han har ändå fritt schema och åker på en del affärsresor – olika evenamang där han är inbjuden för att prata och träffa fans och skriva autografer, bland annat. 

– Jag har sprungit in i Tyson en hel del på slutet. Och det har varit rätt trevligt, faktiskt. Han har bjudit in mig att vara med i hans podd, så vi jobbar på det nu. 

Han säger att han, trots de stökiga depressionåren på 90-talet, lyckats hålla ordning på det mesta av miljonerna han drog in på sina stormatcher och lever ”väldigt bekvämt”. 

– Jag har det väldigt bra. Och som jag sa, jag kommer och går som jag vill. Jag är en självständig man. Vi har det bra här, och vi reser runt med familjen och grabbarna. 

Jag tar mig runt rätt bra, checkarna fortsätter att rulla in, du vet, haha, Och jag mår alltid bra, för det jag gör nu är vad jag drömde om att göra när jag tränade inför titelfighten. Att kunna komma in, hänga, gå och komma som det passar. Så nu lever jag den drömmen också.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.