Beredd att göra vad som helst för att vinna

Idrottens kan både vara brutalt smärtsamt likväl som den kan vara vacker och passionerad.
Jag har samlat mina tankar, kommit ner i varv och insett att den här matchserien hittills är långt bortom min förväntan.

Timrå spelar för tillfället sin bästa hockey för säsongen. Tveklöst är det så. Deras bästa spelare har klivit fram och levererat samtidigt som doldisar som Erik Andersson, Filip Westerlund och Erik Walli Walterholm lyft sitt spel till höjder de inte varit i närheten av tidigare.
Djurgården däremot.
Var är spelare som Rhett Rakhshani, Dick Axelsson, Tim Söderlund, William Eklund och framför allt Marcus Sörensen?
Det är spelare som är skickliga och kan göra skillnad med en individuell spetskompetens långt över snittet. Jag upplever dem mest som frustrerade och i vissa fall även en tillsynes avsaknad av ödmjukhet.
Min känsla om att Timrå är beredd att göra det lilla extra för varandra och är mer slutspelsredo än vad Djurgården är stärktes ytterligare igår. De spelar mer noggrant med pucken och jobbar stundtals ned Djurgården med ett fysiskt spel något som stockholmarna inte hanterat varken mentalt eller spelmässigt.
Det såg man om inte annat i matchinledningen igår igen.
Timrå satte sin prägel på matchen genom att helt enkelt gå ut och spela fysiskt och fullfölja mer eller mindre i varje situation.
Det stör Djurgårdarna som tillsynes inte alls varit beredda på den behandling samtidigt som man fortsätter att spela långsamt i spelet med puck bakifrån. Så många gånger som jag, från min position, mellan båsen upplevt stockholmarna som frustrerade och nästan lite stötta över att Timrå kommer över dem så.
Jag menar. Ta en spelare som Marcus Sörensen. Det är mycket möjligt att han behöver ligga på gränsen i sitt känslospel för att komma upp till den höga nivå och kompetens som han ändå besitter. Nu tycker jag mest att han ser frustrerad ut, han åker och tjafsar, gnäller och ska prata med domarna hela tiden.

Jag vet att det delvis ingår i hans roll som kapten men jag tror det tar udden ur hans spel samtidigt som Timråspelarna helt och hållet fått honom dit man vill. Ska Djurgården vända det här så behöver man en Marcus Sörensen som spelar hockey och inte lägger energi på saker som inte går att påverka.
Jag upplever det helt enkelt som att Timrå just nu är i en mental balans som Djurgården inte är i närheten av.
Givet att resultatet i match ett och nu i match två spelar in men om Djurgården ska ha en chans att vända det här så måste man mer frekvent komma upp i den nivå som man spelade under den andra perioden igår samtidigt som man är beredd att göra det där lilla extra som krävs för att vinna.
Det gäller alla spelare!
Ett tydligt exempel från den tredje perioden igår var hur Timrås spelare gjorde allt i sin makt för att ligga i skottlinjen i deras spel i boxplay när hårdskjutande Eric Gelinas laddade för skott. Sådant är inte alltid det roligaste och svider rejält men spelare som Per Svensson, Jacob Blomqvist eller Robin Hanzl var beredd att göra vad som helst för att få den stenhårda gummitrissan på sig.
Jag ser inte det hos Djurgårdarna vilket blev extremt tydligt i samband med Timrås kvittering till 3-3.
Det var absolut ett bra spel av Timrå att få upp pucken till Joey LaLeggia som Djurgårdarna scoutat och givetvis vet kommer skjuta från den positionen.
Jag tycker, med den vetskapen, att det är direkt svagt att inte kliva in i skottlinjen för att rent krasst offra sig för laget till vilket pris som helst. Jag får inga positiva vibbar när jag ser sådant och det blev ju dessutom extremt tydligt när Timrå kunde kvittera matchen.

Jag har inget ändamål med att hänga ut Marcus Sörensen, en spelare som jag i grunden gillar, på något sätt men han signalerar knappast att “jag är beredd att göra vad fan som helst för att få den här pucken på mig” och indirekt “jag är beredd att göra allt för att vinna”.
Det skickar inga bra signaler. Jag kan inte komma bort från det.

Alla pilar pekar givetvis i Timrås riktning just nu som i och med segern igår satt sig i en bra position.
Sättet som man vinner på stärker dem givetvis än mer samtidigt som förlusten och den efterföljande bussresan hem till Stockholm var direkt brutal för Djurgårdarna.
Jag vidhåller. Serien är fortsatt vidöppen.
En vinst i Stockholm på torsdag och saker och ting kan förändras rätt snabbt.
Men onekligen är det så att Timrås spelare just nu är på en nivå där man hanterar pressen bäst och också är det lag som vågar spela ut, vågar vara kreativa och lyckats sätta sin prägel på matchserien med sitt fysiska spel.
Det sistnämnda är det som förvånar mig allra mest faktiskt.

Pressen ligger på stockholmarna inför returen på torsdag.
Men nu mer än någonsin.
En match i taget, en period i taget, ett byte i taget.
Det går inte att se bortom det.
Trycket och stämningen i Timrå var mäktigt även om det av någon outgrundlig anledning, precis som på Hovet i lördags, inte var fullsatt. Ni som var på plats och i synnerhet ståplats gjorde ett synnerligen bra jobb matchen igenom.
Matchens tre bästa spelare:
Sebastian Hartmann
Visst tusan var han på pucken och styrde in det avgörande målet med bara sju sekunder kvar av matchen. Hartmann spelar som i trans just nu och svarade för ett hattrick och ett överlag väldigt bra spel.
Robin Hanzl
Vilken jäkla spelare. Robin Hanzl är fullkomligt dominant i allt han gör på isen. Oavsett om det handlar om powerplay, boxplay, driva upp pucken eller ligga rätt i positionsspelet. Hanzl är grovt underskattad och en spelare som jag imponeras av i varje byte.
Mantas Armalis
Kan inte belastas för något av målen utan jag tycker Mantas gör en lysande match rakt igenom. Timrås offensiv är vass och finurlig vilket satte Armalis på prov gång efter annan.
Tack för att ni tog er tid
Sanny