Bristen på känslor blev Tre Kronors fall

Vi börjar med det mest glädjande.
Matchen är slut.
Desto tråkigare. Sverige går miste om en drömfinalen mot Kanada.

Trots besvikelsen, ska jag förbise att semifinalen mot Europa i stora delar kan vara en av de mest känslofattiga slutspelsmatcher jag bevittnat?
Knappast, de första 50 minuterna av semifinalen var en genomlidelse jag snabbt vill glömma.
För mig är inte antal superstjärnor det mest avgörande för kvalitén på en hockeymatch.
Visst, det ger oftast bättre förutsättningar för intensiva och händelserika matcher.
Men utan känslor så spelar det ingen roll om de båda lagen innehåller en hel drös med världsstjärnor.
Det blir platt och intetsägande- oavsett nivå.
Gissa om jag blev paff när domarna hittade en dubbelutvisning i slutet på den andra perioden när Mattias Ekholm och Marian Hossa verkade arga på varandra.
Vad var egentligen på väg att hända?
Känslor?
Nja
De två inledande perioderna var mer som en träningsmatch än en semifinal i världens bästa hockeyturnering.
Jag hade inte förväntat mig att Tre Kronor skulle sopa banan med det europeiska laget.
Långt därifrån.
Med en enorm press på Tre Kronor tror jag spelarna var spända och spelet låste sig.
Samtidigt var lekfullheten och friheten i spelet som bortblåst.
Passiviteten var påtaglig, spelet för långsamt och det offensiva initiativen var för få.
Sverige utnyttjade inte heller sina skickliga backar.
Var det en frukt att Europa scoutat Sverige väl eller var taktiken helt enkelt för svag?
De offensiva backarna spelade långa puckar på forwards som styrde ner för att sedan jaga reda på pucken.
Det passade de europiska backarna som kanske inte var de mest rörliga. 
Trots underläge i den tredje perioden hade jag svårt att hetsa upp mig, bli förbannad eller överdrivet engagerad.
Europa spelade smart, disciplinerat och stängde ned Sveriges tilltänkta forcering.
En patenterad skottpassning från Erik Karlsson styrdes in av av den schweiziska backen Roman Josi efter en period på två, tre riktigt engagerade minuter från Tre Kronor.

Det gav energi. För första gången, efter 55 minuters speltid, ryktes jag med i matchen. Jag fick puls och kände mig nervös.
Förlängningen- tillfälligheter- ridå- fan!
Tre Kronor gjorde ett gediget och bra gruppspel där matchen mot Ryssland var en av de bästa matcherna ett svenskt landslag gjort på många år.
Trots det räckte det “bara” till en semifinal.
Det är en enorm besvikelse.
Fiasko?
Knappast, kolla det europeiska lagets laguppställning innan ni uttalar er.
Den här semifinalen vill jag helst glömma, det var  i stora delar helt enkelt en riktigt tråkig och känslofattig match.
Det hade jag skrivit oavsett resultat.
Tack för att ni tog er tid
Sanny