Ett högt spel att släppa hemmasönerna

Efter fem säsonger i Malmö Redhawks så tackar nu Emil Sylvegård för sig.
Det innebär att klubben under silly season förlorat tre spelare med en gemensam nämnare: Alla tre i truppen som hade Redhawks som moderklubb.
Det råder ingen tvekan om att Björn Liljander trycker på resetknappen, men han spelar också ett högt spel.

Nej, det blir ingen Emil Sylvegård i kommande säsongs upplaga av Malmö Redhawks.
Under de fem åren Emil Sylvegård varit i klubben har man inte haft någon vidare sportsliga framgång.
En kvartsfinal, ett inställt slutspel då man skulle spelat åttondelsfinal, en åttondelsfinal, ett missat slutspel, och så ett kvalspel.
Det gäller att se nyktert på det.
Redhawks har inte varit ett framgångslag med Emil Sylvegård i laget, men han har stått för så mycket annat som man nu kommer att sakna.
Tillsammans med sin lillebror Marcus Sylvegård så har det varit profilstarkt. Av högsta klass i den rätt gråa SHL-massan.
Profiler som sticker ut.
Ingenting som ska underskattas.
Att det inte varit framgångsrikt sportsligt är givetvis inte Emil Sylvegårds fel. Det har att göra med att man aldrig riktigt landat rätt efter Peter Andersson-tiden, ett par misslyckade rekryteringar.

Man hade utan tvekan kunnat vara ett framgångslag även med Sylvegård i laget.
Hade man satt in honom i semifinallagen 2017 eller 2018, hade han passat plockrent.
Framför allt så hade han stått för så mycket mer.
Emil Sylvegård är urtypen för en spelare man älskar att ha i sitt eget lag, men som man hatar att möta.
Ungefär så.
Han är garanterat också den första som barnen vill ha på sina idolkort, som gör sjukhusbesöken eller som står och håller föredrag på företag.
Min gissning är att han är nummer ett på den listan.

Hade Malmö Redhawks velat behålla Emil Sylvegård, så hade man också gjort det.
Men jag vet också att Björn Liljander valt en stenhård väg. Ska han få ihop sin budget för den kommande säsongen, och lasta pengar på den yttersta spetsen, så måste han prioritera.
Redhawks väljer tydligt en annan väg nu.
Även om Emil Sylvegård står för så mycket annat än det som sker ute på hockeyplanen, så anser man helt enkelt inte att man har råd att prioritera en sådan spelartyp för en förhållandevis hög lön.
Även om han enligt mina uppgifter var beredd att gå ner i lön.

Nu säger mina uppgifter att det blir Växjö för Emil Sylvegård.
Där kan vi onekligen säga att han uppfyller en roll.
Nog har väl Växjö saknat en stor, stark forward som smäller på i slutspel, även om man tagit sig till final.
Hade Christian Folin tillåtits dela ut tjuvsmällar med en Emil Sylvegård på isen samtidigt, som han gjorde det på Robert Rosén?
Nej, vi har inte poliser på isen i svensk ishockey, men visst hade Sylvegårds närvaro säkert kunnat påverka sådana spelare att inte hålla på med den typen av smällar.
Dessutom fyller Emil Sylvegård, och hans bror Marcus, som sedan länge är klar för Växjö ytterligare en funktion.

Det är bara att fråga supportrar till alla andra lag och de hade inte funnit särskilt mycket som var roligt, eller stack ut med Växjö.
Med två bröder Sylvegård så kommer garanterat fler blickar att vändas mot Småland och höja intresset för klubben.