Tack för 12 magiska år – 15 juni lämnar jag Expressen
Fyra Ryder Cup, åtta Masters och sju The Open blev det.
Oförglömliga upplevelser. Mängder av nya vänner. Ofta en nagel i ögat på stjärnorna.
Åsikter som många, men långt ifrån alla delade.
Massor av misstag som jag lärde mig av, och sida vid sida med de främsta i branschen.
Men nu är det slut. Efter Scandinavian Mixed är det ”Good Bye!”
Det började 2011 när jag som ny-exad collegespelare med journaliststudier i Kalifornien i ryggen fick en praktik. Jag stövlade in på den lokala Expressen-redaktionen i Malmö, Kvällsposten. Helena Kubicek Boye hade kopplat ihop mig med den dåvarande sportchefen, boxningsgurun Kent Hansson, och som referens bar jag på en sportbag full med skoltidningar jag skrivit i.
Vet i katten om Kent läste en enda av artiklarna, men det räckte för att ge mig ett par månader.
Jag visade framfötterna och det var här min riktiga skolning började. Sida vid sida med proffs som Mattias Larsson, Johan Dolck-Wall, Jan-Peter Andersson, Elisabeth Lindbäck och Åsa Josefsson bevakade jag alla möjliga sporter. Vi var på allt från Champions League-matcher till lokal handboll, och jag lärde mig nya saker varje dag.
Praktik blev timanställning som blev heltidsanställning. Först via tidningen själv och sedan via bemanningsbolag.
Det var en tid då internet redan hotade journalistiken – eller rättare sagt då tidningarna precis som nu grubblade över hur man tjänar pengar på vad som egentligen borde vara ett fantastiskt verktyg – och då nedskärningarna redan hade börjat.
I Malmö hade man då fem anställda fotografer och nästan 50 skrivande journalister. Men både kontorsyta och antal anställda krympte i imploderande takt. I dag har man tre journalister och inga fotografer.
Slutsatser kring vad det betyder för lokaljournalistiken och hur det påverkar samhället i stort kan ni dra själva.
Det är dock en annan diskussion.
Mer och mer förväntades av varje individ och för oss som på ett eller annat sätt hängde kvar så tvingade det oss att bli skarpare och bättre.
En av många bilder tagna av Calle Hjern, en duktig fotograf och fantastisk människa jag lärt känna genom spelet.
Som golffanatiker hade jag under mina första år på tidningen identifierat ett hål i bevakningen. Om golfen någonsin fick plats i tidningen var det inte sällan jag läste termer som ”Han slog en bogey”. Få på redaktionen brydde sig om spelet, och de golfare som läste antingen fnös eller skrattade åt våra golfartiklar.
Så även om det egentligen inte låg på vår lokalredaktion tog jag mig allt oftare ansvaret för att skriva golftexterna.
Till en början för att jag ville slippa skämmas.
Det ledde till att jag så småningom nattetid fick ringa upp den kunnige tv-kommentatorn Mats Hallberg för att spökskriva hans krönikor.
Men det skulle bli mer…
2013 kom Expressens dåvarande sportchef Anders Nettebladt med ett förslag som nästan lät för bra för att vara sant: ”Vill du driva en golfblogg?”.
Svaret var givetvis ja.
2013 använde jag mina sista sparpengar för att åka till USA och intervjua Henrik Stenson och Peter Hanson. Under resan fick jag även chansen att träffa Arnold Palmer. Det var möten som kom att förändra både mitt liv och karriär.
2014 besökte jag för första gången Augusta National. Men det var 2018 som blev det stora året för mig. Då släppte jag allt annat för att ägna mig åt golfjournalistik på heltid.
Intresset kring bloggen växte och jag med uppdraget.
Siffrorna var en sak – år efter och år och tävling efter tävling ökade de – men för mig var det långt ifrån det viktigaste.
Masters-byline med nio års mellanrum.
Att genom intervjuer, nyhetstexter, reportage och krönikor få berätta om detta fantastiska spel, vad det bygger på och vad det lär oss, har varit ett sant privilegium.
Människorna jag fått träffa och platserna jag besökt har ofta gjort mig stum av beundran.
Det som gjort mig allra gladast är att golfen under de här åren allt oftare förekommit i massmedia. Givetvis mycket tack vare svenska framgångar, men jag hoppas och tror ändå Golfbloggen hjälpt till, och att Expressen visat vägen och skapat ett bredare intresse för ett spel som tidigare fick kämpa för varje notis.
Men allting har sin tid och 2023 hade knappt börjat innan tio Kvällspostenanställda blev tre, samma sak skedde på GT i Göteborg, och när avtal även kring golfen skulle omförhandlas var det så klart ingen överraskning att en tuff verklighet nu också nått SportExpressens redaktion, dit kostnaderna för min golfbevakning flyttats.
Även om pengarna kan tyckas marginella, och man borde ha kunnat lösa stora annonsintäkter knutna till golfen, fanns inte längre utrymme för en dedicerad golfreporter.
Kanske var det också dags. Oavsett hur lärorika och fantastiska de varit så är 12 år en lång tid.
De sista har utan tvekan varit de både mest händelserika och intressanta åren. Dock inte nödvändigtvis de bästa för golfen, ett spel som enligt mig bygger på, och är unikt tack vare, sina värdegrunder.
På ett eller annat sätt kommer jag fortsätta stå upp för dessa.
Bland annat i Svenska Golfmagasinet.
Kanske någon gång då och då även i Expressen.
Bara inte här.
Stort tack för alla fantastiska år, alla upplevelser och till er där ute som läst mina artiklar!
Svinga hårt! Ibland går det långt!
HAR DU NYHETSTIPS? KONTAKTA MIG HÄR
Följ Golfbloggen på Twitter: @mhardenberger
Facebook: Golfjournalist Martin Hardenberger
Instagram: Hardenberger