Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Beskedet efter operationen: ”Det skiter jag fullkomligt i”

Mona Tumba, här vid vattnet utanför lägenheten i Florida, har fått flera positiva besked efter den påfrestande cancerbehandlingen.
Foto: JOHAN ERIKSSON
Mona Tumba med maken och hockeyikonen Sven, som gick bort 2011. De fick 51 år ihop.
Foto: ROBERT HENRIKSSON / DN TT NYHETSBYRÅN
Mona Tumba visar upp ateljén i lägenheten i Florida. Efter sjukdomen har hon börjat måla igen. ”Det är min lekstuga!”, säger hon.
Foto: JOHAN ERIKSSON

NORTH PALM BEACH. Äntligen har Mona Tumba orken att gå in i ateljén igen. 

Efter en lång och jobbig cancerbehandling, och en rygg­operation ovanpå det, har hennes läkare fått bukt med sjukdomen. 

Snart får hon pusta ut i Sverige – med strömming och falukorv.

– Det här blir jag tokig på, säger Mona Tumba, 79, och tar en klunk vatten. 

Munnen är torr. Igen. 

Det är en av bieffekterna av cancerbehandlingen hon genomgått. 

Förra året upptäckte hon en knöl i ljumsken. Efter flera läkarbesök kom domen: cancer. 

– Det var sån här melanoma. När de började tala om cellgifter och allt sånt där, då förstod jag att det inte var en vanlig liten knöl. Men sen tänkte jag ”det klarar jag, det här går bra.” Jag var positiv hela tiden.

”Ser jättebra ut”

Sedan ungefär en dryg månad är behandlingen klar, och utsikterna är ljusa. 

– Det ser jättebra ut. O ja, säger Mona Tumba som är dubbelt aktuell efter SVT-dokumentären ”Tumba – en släktsaga” och den egna boken ”Mona Tumba – min sanning”.

Hennes liv tillsammans med Tre Kronors första superstjärna Sven Tumba har fått enorm uppmärksamhet de senaste månaderna.

”Nenne”, som Mona säger, spelade förutom hockey även allsvensk fotboll med Djurgården, gjorde golfen populär i Sverige och stajlade på vattenskidor när svenskarna knappt visste vad det var för nåt. 

Att påminnas om så många saker från livet med ”Nenne” har varit både roligt och emellanåt jobbigt, men också ett välkommet brejk från sjukhusbestyren.

Tidigare i våras opererades Mona med en avancerad metod, där läkaren i samband med operationen använde cellgifter lokalt – och sen sydde igen benet. Efter att Mona vaknat kom läkaren och sa att hon hade ett långt ärr på låret. Nästan två decimeter.

– Det skiter jag fullkomligt i, sa jag. ”I don’t give a shit!” Då så sa han: ”Men du kommer inte få tillbaka cancern.” 

Som om inte sjukdomen i sig var nog var Mona tvungen att åka tillbaka till sjukhuset efter en av cellgiftsbehandlingarna, på grund av uttorkning. Hon lades in och fick dropp. När all vätska sen gjorde sig påmind under natten struntade hon i att ringa på hjälp, och på väg tillbaka från toaletten trampade hon på nåt vasst. 

– Då drog jag benet bakåt! Och både jag och droppställningen och alltihop flög iväg. 

Två kotor fick ta smällen och det krävdes operation då med. 

– Men det fyllde de med lite cement, sen var det över!

Målar igen

Mona Tumba reser sig varsamt för att visa sin ateljé. En annan otrevlig bieffekt är kristallsjukan – ”det är som att man är full, fast man inte är det!” – vilket innebär att om hon rör sig för snabbt tappar hon balansen.

Ända sedan cancern kom har stafflit och penslarna fått stå oanvända, orken och koncentrationen har inte funnits där. 

– Nu sedan ett par veckor har jag målat. Det är helt otroligt. Jag försvinner in i en helt annan värld. 

Hon jobbar med flera olika tekniker, och skapar också smycken. 

– Min ateljé är min lekstuga! säger hon och glädjen går inte att ta miste på. 

Familjelycka och falukorv

Om en knapp månad blir det dessutom dags att ge sig ut att resa för första gången sedan pandemin kom.

– Jag ska få åka till Sverige i sommar! Jag har fått tillstånd att flyga! Det kunde jag inte förra sommaren, jag var så dålig. Nu ser jag fram emot att få komma hem, träffa mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn, och min syster och min bror och mina vänner.

Hon kommer bo i Saltsjöbaden under tiden i Sverige, där hennes bror tagit över familjens hus.

– Det är underbart. Att bara att få vara tillsammans med dem. Och äta strömmingsflundror och räkor! Och falukorv också. Det är så gott!

TV: Mona Tumba om saknaden: ”Kvällarna är pest”

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.