Anna Lindbergs nya liv efter skilsmässan

I över 15 år bar hon upp svenskt simhopp. Anna Lindberg slog igenom i Atlanta-OS 1996. Fyra OS och 16 år senare var karriären över.

Nu har det gått snart sex år den svenska stjärnan gjorde sitt sista hopp. Och livet leker. 

– Jag mår bra och är stark på många sätt, säger Anna Lindberg. Barnens pappa är anledningen till att jag flyttade till Växjö. Vi har två fantastiska barn. Det var då. Nu är det nytt läge.

Hur har skilsmässan påverkat dig?

– Jag har vuxit som människa, jag har blivit starkt av det jag gått igenom och vet vad jag värderar. Det är inte så mycket som stoppar mig.

Växte upp med simhoppet

Anna Lindberg har simhopp i sina gener.

Mamma Ulrika Knape vann OS och var en världsstjärna under 1970-talet. Pappa Mathz Lindberg var bäst i Sverige och höll hög Europaklass.

– Jag växte upp i Karlskoga, det var en liten stad. Tryggt och bra. Jag kunde cykla till mina aktiviteter och hade allt jag behövde.

Vad betyder dina föräldrar för dig? 

– Oerhört mycket, de har de alltid gjort och kommer alltid att göra. Vi är tajta i familjen och har ju även simhopp gemensamt. Min två år äldre bror David har nog stundtals varit less på simhopp, vilket jag förstår. Han höll på med simning. Jag simmade också, men slutade rätt tidigt.

När förstod du att du skulle bli bra på att hoppa? 

– Ganska tidigt, redan i mellanstadiet. Jag var ju bara 14 år när jag hoppade i Atlanta-OS. 

Anna Lindberg blev åtta i OS och slog igenom med dunder och brak. 

– Jag var inte längre bara Ulrika Knapes dotter. För mig var det oerhört värdefullt. Men jag var ju så liten, bara ett barn. Så jag kan tänka i dag när man minns tillbaka.

Din mamma Ulrika tränade sig genom hela karriären, även din pappa Mathz fanns med och jobbade med sponsorer, träning. Han fick lösa en del konflikter mellan dig och din mamma. Hur var det?

– Jag är relationsbunden och är tajt med mina föräldrar. Min mamma och pappa är olika, de har kompletterat varandra bra. Hur då? 

– Mamma har stått för fokus, struktur, ordning och reda. Pappa har hjälpt mig att lätta upp stämningen och bidragit med mycket humor. 

”Livet är inte alltid roligt”

Vem är du mest lik? 

– Jag är mest lik pappa men väldigt lik mamma också. 

Du vann sex EM-guld och var VM-fyra fem gånger och tog 73 SM-guld. Har det varit svårt att hantera press och stress inför tävlingar? 

– Ja, speciellt när jag tävlade i SM. Det var påfrestande. Alla ville besegra mig och alla förväntade sig att jag skulle vinna. Det var mentalt jobbigt, så jag är glad att jag lyckades vinna så många guld. 

Vilken är din skönaste seger?

– Jag måste säga mina två guld i EM 2006 i Budapest. 

Kan du förklara vad som gjorde dig så bra som simhoppare?

– Jag var oerhört ambitiös. Jag gjorde mitt jobb och lite till. Jag fick det hemifrån. Det gäller att kämpa om man ska bli bra på något. Livet är inte alltid lätt och roligt, men det gäller att göra sitt bästa och förstå att mycket kan man själv påverka för att uppnå de resultat man önskar oavsett vad det gäller i livet.

– Jag hade också en bra uppbackning av mina föräldrar. Det var avgörande för mig hur bra det skulle gå.

Du vann EM sex gånger och deltog i fem raka OS, vilket ingen simhoppare klarat av tidigare. Hur mycket hade du velat ha en OS-medalj?

– Det är inget jag går och tänker på i dag. Jag var rätt jämn när jag var med i OS, kom femma som bäst i Sydney 2000. Då grämer det mig mer att jag inte lyckades ta någon VM-medalj. Jag var fyra på VM fem gånger och var nära att ta medalj. Då fattades det bara 1,5 till 2 poäng. Jag hade så klart gärna tagit en VM-medalj.

Hur mycket följer du din sport i dag? 

– Jag är intresserad, men inte nördig. 

Hoppar du något själv?

– Nej, jag har hoppat klart. Det är bara frustrerande att inse att man inte kan något längre. Det kan bli så att jag leker lite med de unga aktiva när jag hälsar på hos min gamla klubb hemma i Karlskoga.

Men du har fortsatt att träna?

– Ja, jag älskar att träna, det blir lite blandat. Jag tränar mycket med egen kroppsvikt, ibland använder jag skivstång. Jag har lite övningar att välja på efter en lång karriär. Övningsbanken är rätt stor kan man säga.

Lindbergs nya liv – driver tre företag

Anna Lindberg har efter sin simhopparkarriär startat tre företag. Hon är ständigt på väg mot nya mål. 

Hur hon hinner med allt? 

– Jag har lärt mig vad som krävs. Mycket handlar om struktur och planering. Jag har fått med mig mycket bra från min elitkarriär som simhoppare. Men är ödmjuk i att jag har mycket att lära och det är jag nyfiken på. Jag har barnen varannan vecka och då är det fokus på killarna. Den andra veckan jobbar jag mycket. 

Anna Lindberg har lägenhet i Stockholm då hon spenderar en hel del tid där med sitt arbete.

– I ett av mina bolag har jag ett uppdrag att hjälpa Stockholmspolisen. Jag hjälper klubben med ett landträningsupplägg. Snart har jag utarbetat ett program som sträcker sig över fem år. Det är roligt och stimulerande. Jag jobbar även med kompetensutveckling för ledare tillsammans med en tjej som heter Sandra Ruuda. Det är roligt att kunna bidra till andra verksamheter med det jag lärde mig från idrotten. Sandra och jag träffades när vi flyttade till Växjö. 

Du verkar ha fullt upp?

– Ja. Jag trivs med mitt jobb och att få kunna träffa så många olika människor som jag gör i mitt jobb påverkar mig som person och ger mig stimulans. 

Hur var det förresten att vara med i SVT:s program ”Mästarnas Mästare” 2013 och komma tvåa bakom Magdalena Forsberg? 

– Det var jättekul, jag gillar att tävla. Och min sport fick också lite upprättelse. 

Hur menar du? 

– Många som inte provat eller sett oss hoppa vet inte vad som krävs för att lyckas som simhoppare. Det ligger så mycket träning bakom, sporten är väldigt fysisk. Många som tittade på ”Mästarnas Mästare” blev förvånade över att jag var fysisk vältränad.

– Nu var jag nära att vinna. Grenarna passade mig, men jag gillar inte pussel och är direkt dålig på att pussla. Och det märktes ju i finalen mot Magdalena. 

Hur ser du på din framtid? 

– Jag är hoppfull, den är ljus. Jag trivs med livet, så bra som jag mår nu har jag aldrig mått. Jag vet inte om jag kommer att bo kvar i Växjö. Jag har ju ingen koppling dit, man vet aldrig vad som händer.