Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag ville bara packa väskan och åka hem"

Anna Ottosson blev bronsmedaljör i Turin - och avslutade sedan karriären med VM på hemmaplan i Åre. Foto: Domenico Stinellis

Hon har träffat på kungen i en källare i Japan och tävlat i Salt Lake City med krypskyttar längs pisten.

Men Anna Ottossons OS-historia fick inget tävlingsmässigt klimax - förrän i allra sista åket.

För SportExpressen.se berättar hon om dramatiken under bronsbragden i Turin.

– Efter första åket var jag så jävla arg. Jag ville jag bara packa ihop min väska och åka hem, säger hon.

FAKTA

NAMN: Anna Ottosson Blixth

ÅLDER: 37

BOR: Östersund

GÖR: Arbetar med sport-, turism-, och friluftslivsfrågor på Peak Innovation i Östersund.

OS-MERITER: Deltog i OS 1998, 2002 och 2006. Bronsmedalj i storslalom 2006 i Turin.

MITT OS-MINNE: ”Jag tyckte det var coolt att lyssna på Kiss i avslutningen på Nagano-OS. Annars är hockeyguldet 1994 klassiskt.”

SER FRAM EMOT I SOTJI: ”De alpina tjejerna. Nu har det lossnat riktigt rejält för både Kajsa Kling och Jessica Lindell-Vikarby. Och sen vet vi sedan innan att både Maria Pietilä-Holmer och Frida Hansdotter har kapacitet. Jag tror det finns otroliga chanser att vi kan plocka medaljer i alpint. Det ligger så klart mig väldigt varmt och hjärtat.”

För åtta år sedan hette Anna Ottosson Blixth fortfarande bara Ottosson, och hon gjorde sig redo för sitt allra sista OS. Hon skulle snart fylla 30 och åtta år efter debuten i Nagano, visste hon att Olympiaden i Turin skulle bli sista chansen. Hon hade aldrig varit nära en medalj, men inför Turin gjorde hon allt för att maximera möjligheten.

Det första steget var att sudda bort alla de negativa vibrationer som tävlingsorten Sestriere gav henne.

– Ibland kan man få det för olika ställen. När det gått dåligt eller vad som helst annat, det bara kommer på vissa ställen. Och i Sestriere kände jag att jag hade det, säger Ottosson Blixth till SportExpressen.se.

Sagt och gjort. Ett par veckor innan OS-starten stack hon ner till Sestriere för att vinna tillbaka känslan.

Det lyckades.

– När jag åkte därifrån kände jag verkligen att ingen skulle kunna klå mig i den branten. Jag hade vänt det till en positiv känsla och hade aldrig tidigare varit så säker på att jag kunde prestera på den nivån som krävs för att ta medalj. Jag var ordentligt mentalt taggad och kände mig förberedd, säger hon.

"Sjukt nära att åka hem"

Men när tävlingsdagen väl kom gick det inte som Ottosson tänkt. När hon under det första storslalom-åket kom till branten som hon varit så förberedd på – då gick allt åt skogen.

– Jag var kanske lite överladdad, för när jag kom till partiet så kom jag in fel. Käppen smet förbi precis på kanten och jag åkte bara rätt igenom – jag var så nära att grensla. Jag bara blundade och korsade armarna och såg ingenting och hade ingen koll om jag ens var kvar i banan.

Ottosson lyckades med ett hårsmån stå kvar på benen. Men chansen till en topp-placering såg ut att ha gått upp i rök. Efter första åket återfanns hennes namn långt ner i resultatlistan, först på 13:e plats.

– Då var jag så sjukt nära att packa ihop väskan och bara åka hem. Där och då kände jag att jag bara hade slängt bort allt. Jag var så jävla arg och jätteledsen för att jag gjort ett sådant misstag och jag kände att jag inte hade någon chans.

Tränarna och staben runtom peppade Ottosson tillräckligt för att hon i alla fall ställde upp att köra andra åket. Det var någonting som hon inte skulle komma att ångra efteråt.

– Till sist kände jag: Fine, det är mitt sista OS, jag ska njuta av det här och avsluta med ett jäkligt bra åk.

"Hoppas Anja åker ur"

"Ett jäkligt bra åk" blev det. Ottosson susade ner smärtfritt och sedan såg hon från målfållan hur en efter en åkte ner på betydligt långsammare tider. Sakta gick det upp för Ottosson vilket kanonåk hon fått till.

– Topp tio, sen topp åtta, sen topp sex. Kul, tänkte jag. Jag kanske skulle "persa" i alla fall. Sen när ytterligare någon kommit ner började jag tänka… Men det här kanske, kanske räcker för medalj. Då började jag darra som ett asplöv.

Till sist var det bara Anja Pärson som stod mellan Ottosson och den där efterlängtade medaljen. Om Anja skulle misslyckas, då var bronset bärgat.

– Man hejar ju alltid på sina landslagskamrater, men då var det bara: Jag hoppas hon kör ur. Hon har så många medaljer, så hoppas hon åker långsammare än mig.

Ottosson fick sin vilja igenom. Anja Pärson lyckades inte alls i det kraftiga snöfallet och trillade ner till sjätte plats. I Ottossons sista tävling så var medaljern i hamn. Och hade det inte varit för missen under första åket, då hade hon nog aldrig klarat tredjeplatsen.

– För mig var det nog det bästa som kunde ha hänt, att jag kände att det var kört. Hade jag legat trea efter första året, vet jag inte om jag hade pallat. Just pressen att det var mitt sista OS och jag hade chansen att nå min dröm, den var så stor, säger Ottosson Blixth och beskriver hur hon kände under medaljceremonin:

– Det var ren glädje och en overklighetskänsla. Min pappa var där och att få träffa honom, som varit med under alla år, och känna att där fick jag stå – det var fantastiskt. Jag hade uppnått en livsdröm, att förstå det och landa i det - det var stort.

Oväntade mötet med kungen

Åtta år tidigare inledde Ottosson sin OS-karriär. Strax innan Nagano-spelen slog hon överraskande till med en pallplats på en världscuptävling i Åre. Det räckte för att biljetten till Japan kunde bokas. Men, så här i efterhand, hade hon hellre velat uppleva spelen i Nagano lite senare i karriären.

– Jag kunde inte riktigt ta in allt då. Nu skulle jag nog kolla mig omkring lite mer, kolla kulturen och allt runtomkring. Då var det mer ”Wow, jag är i en OS-by, det har jag aldrig varit förut”.

Just att få bo i OS-byn var speciellt, menar Anna Ottosson Blixth.

– Det var häftigt. Jag kommer ihåg när Wayne Gretzky gick förbi och sa hej, det är ett speciellt minne för mig. Efteråt kände jag bara: Åh, han hejade. Då kände jag verkligen att här är alla stora idrottare som man aldrig träffar annars.

Men det var inte bara Wayne Gretzky som en ung Anna Ottosson stötte på i Nagano. Efter de avslutande tävlingarna väntade ett annat oväntat möte - ute på en nattklubb.

– Vi var ute på något ställe, i en källare, och helt plötsligt dyker kungen upp på klubben. Det blev så bisarrt, vi var på en klubb i Japan och helt plötsligt släntrade kungen in där och sa ”Hej hej”.

Mellan debuten i Japan och avslutningen i Turin hann Anna Ottosson även med en Olympiad i Nordamerika. Salt Lake City-spelen 2002 avgjordes bara ett halvår efter terroristattackerna den elfte september. Det satte sin prägel, även på idrottstävlingarna.

– Det var sådan extrem säkerhet där. Vi fick gå igenom metalldetektorer bara vi skulle in i backen, och vi har ju pjäxor så det pep ju hela tiden. Det var speciellt och jag minns att det låg krypskyttar vid sidan om backen.

Hur kändes det, att veta att risken för nya attentat var så stora just där?

– Det kändes skumt. Men att vi var på ett ställe där det skulle komma att hända någonting, det var inget jag tänkte på när jag var där. Det var mer det bisarra i att gå igenom en metalldetektor och allt jag har på mig vad saker som piper.

"Helt fantastiskt"

Efter bronsbragden i Turin bestämde sig Anna Ottosson för att satsa ytterligare ett år. Världsmästerskapet i Åre 2007 blev hennes sista mästerskap.

När hon nu ser tillbaka på sin karriär, så är det OS-medaljen och hennes enda världscuptriumf, år 2000 i Cortina, som hon minns bäst.

– Det var verkligen helt, helt fantastiskt, säger hon.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!