I det pittoreska lilla fiskeläget på Råå, strax söder om Helsingborg, växte dansvirtousen och teveprofilen Ann Wilson upp.
- Mina föräldrar bodde i ett stort renoverat hus, inte alls långt ifrån där jag bor i dag. Huset var mittpunkten i både mitt och många kompisars liv. Vi hade en stor trädgård, och även farmor och farfar bodde i närheten. Det var alltid folk på besök. Jag minns min uppväxt som trygg och kärleksfull.
- Vissa delar har renoverats i huset, medan jag låtit behålla mycket av 80-talsprägeln. Jag kan tycka att det finns en viss charm med en del bitar i huset, trots att det är aningen omodernt. För mig är det viktigt med känslan i ett hem, det får inte kännas kallt.
Kanske inte så konstigt då, att Ann valde att återvända till den sömniga, lugna och lummiga orten Råå, efter åratal utomlands.
- Jag och min exman hade försökt att skaffa barn under en lång period och när jag äntligen blev gravid med Tom tyckte vi att det var bra tajming att lämna Australien, där vi hade bott länge, och flytta hem till Sverige.
Vid den här tidpunkten i Anns liv bestod vardagen av jobbet med dansskolan de drev i Sydney, danstävlingar och uppträdanden utomlands med många resor till Japan och Kina. Det var dags för höggravida Ann att växla ned och i vecka 27 flög hon med exmaken över halva jordklotet, och med enbart sju flyttkartonger, hem till Sverige.
- Vi bestämde oss snabbt och jag kände mig som en tjock och klumpig säl när jag skulle flyga hem, det var i sista stund med tanke på min graviditet. Det var spännande att testa att komma hem, vi kände oss nästan som tonåringar igen!
Plötsligt blev det vår lilla familj och det här mysiga livet i en mindre stad. Människorna på Råå är varma och ... förlåtande på något vis. Och så älskar jag närheten till havet, det är alltid från havet jag samlar kraft!
Paret flyttade till det lilla huset på 110 kvadratmeter i två plan, där Ann bor i dag, byggt på 80-talet och med en liten trädgårdsplätt utanför och bara 50 meter ned till Öresund.
Ann skilde sig för tio år sedan från Paul, men valde att bo kvar i detta hus. Exmaken skaffade ett hus bara några hundra meter bort. De har en fin relation i dag och Ann säger att Paul fortfarande är en vän.
Jag älskar mitt lilla hus och trivs bra här
- Vi magasinerade en massa möbler som vi tog hem från Sydney, i dag finns de hos Paul då han har lite mer plats. Jag har inte utrymme för stora och tunga möbler, så det som är här är en blandning av ärvda saker som betyder någonting, och nya grejer, bland annat sådant jag köpt i en cool inredningsbutik i Båstad, men även asiatiska tavlor och prints jag hittat i små beachboutiquer i Sydney. Jag gillar när det är en mix av allt. Jag älskar mitt lilla hus och trivs bra här.
Svart, silver och varma trätoner är genomgående tema i Anns hem. Här samsas 80-talsklassiker som Ulrica Hydman-Valliens vaser med inslag av Anns stora intresse vid sidan av dansen: mode. Coffeetable-böcker om Christian Lacroix, Chanelskor, svulstiga halsband från Caroline Svedbom samt skor och kartonger från Louis Vuitton utgör en del av inredningen.
- Jag äger massor av skor, det är en stor passion för mig. Det finns inte plats för alla här. Just nu förvarar jag flertalet av mina kläder och skor i mitt showroom som ligger en bit härifrån.
Favoritmärkena är Sergio Rossi, Barbara Bui, Pedro Garcia samt givetvis de mer klassiska lyxmodehusen Gucci, Chanel och Louis Vuitton.
- Förmodligen är jag påverkad av att ha bott i Australien så många år, och rest och jobbat mycket i Asien. Där har kvinnorna på sig hela sin förmögenhet i handväskor och skor, det är en viktig statusmarkering där. Och jag är ju den som tar seden dit jag kommer! säger Ann med sitt välkända skratt.
Ann Wilson ser sannerligen ut som ”a million bucks” med sin panterlika dansfysik och atletiska kroppshållning. Hon promenerar obehindrat på kullerstenen på fiskeläget Råå, med sina nitprydda kilklackar från Valentino i sextusenkronorsklassen.
Riktigt så glamouröst var inte livet i början av Wilsons karriär. Drygt 16 år gammal, med 200 pund på fickan, tog hon en passagerarplats på en fraktbåt från Göteborg till Harwich. Hon hade siktet inställt på en internationell danskarriär och de bästa danslärarna i världen fanns just då i London.
Efter olyckan och mordförsöket ville jag starta om
- Jag bodde hos mina vänner som hade lovat att jag kunde hyra ett rum i deras lägenhet. Men sedan behövde de hyra ut det rummet till någon annan, eftersom alla var i konstant behov av pengar. Så då fick jag sova i badkaret med ett täcke! Har man en passion som är så stark, som min passion för dansen, ja, då blir man rätt anpassningsbar.
Efter det påvra boendet bodde Ann tillsammans med fem andra dansare i ett typiskt brittiskt townhouse, med heltäckningsmatta i badrummet och rätt så deppig karaktär.
Anns pojkvän tillika danspartner var lika ung som hon, men var helt inställd på att de skulle gifta sig och skaffa barn i 18-årsåldern. Det är nämligen inga ovanligheter i den kultur han kom ifrån. Men Ann hade inte alls sådana planer, vilket hon förklarade en dag när de satt i bilen. Då blev pojkvännen så förkrossad och besviken att han gasade bilen och körde i full fart rakt emot en massa parkerade bilar och skrek att ”Då ska ingen av oss få leva mer!”. - Han tänkte ta livet av oss båda där och då, det var helt klart. Jag kastade mig ur bilen innan kraschen och klarade mig oskadd.
Vad hände efter det? Har du pratat med honom om detta?
- Jag bestämde mig för att lämna London. Nej, jag har inte pratat med honom efter detta. Det var så länge sedan. Jag funderade länge på om jag hade kunnat påverka eller förhindra att han valde att göra så här, men har landat i att man inte behöver grubbla över eller rota i allt.
Är du den förlåtande typen?
- Mycket. Jag har ställts inför många svåra händelser i livet, men kommit fram till att det kan skada mig mer i långa loppet att inte förlåta, än att göra det. Jag är inte långsint, men däremot glömmer jag heller inte. Saker ligger kvar, men de påverkar mig inte negativt. Snarare ger det mig en sorts klokskap.
Den dramatiska sortin från England följdes av en period i Oslo, dit Ann sökte sig då hon fick reda på att två av världens främsta danslärare var där.
- Efter olyckan och mordförsöket ville jag starta om. Jag frågade en av de norska lärarna, som jag lärt känna i London, om han och hans fru kunde undervisa mig och en danspartner. Så blev det, vi dansade ihop i fyra år.
På väggarna hängde jag upp dansklänningar som dekoration
Ann och hennes danspartner bodde hos dansläraren och hans fru i det flotta området Drammensveijen i Oslo. Eftersom läraren var så berömd kom det elever från hela världen som ville träna för honom, och de hyrde också rum i våningen.
Hur påverkas inredningsintresset när man ständigt bor trångt, på andras villkor?
- Det är ju inte högsta prio direkt! Svårt att skaffa möbler när man reser och flyttar ofta, dessutom hade jag inte ekonomin för det. I perioder under tiden jag bodde i Oslo fick jag bo i små rum i svenska kyrkan. Då hängde jag upp dansklänningar på väggarna som dekoration.
Med Anns ihärdiga fokus att ständigt utveckla sig inom dansen, kom allt fler uppdrag; Hennes australiske make Paul tyckte att de skulle testa lyckan i Sydney, vilket de gjorde. Paret tävlade internationellt i dans och eftersom dessa pardanstävlingar visas på tv i Australien, ofta runt jul, blev Ann en kändis i Australien. Det ledde till att de kunde öppna en dansstudio och ta emot elever.
- Vi byggde ett hus vid klipporna på stranden, en timme utanför Sydney. Ett helt fantastiskt hus! I centrala Sydney hade vi vår dansskola och där hade vi även övernattningslägenheter för lite mer cityliv. Livet lekte, vi åkte till Japan, Kina och Kuala Lumpur, undervisade och fick bra betalt för det.
Med bättre ekonomi i kombination med trygghet och lugn kring boendet väcktes Anns nyfikenhet kring inredning.
- Mina föräldrar har sinne för detaljer, så mycket hade jag med mig hemifrån. Australien var ett nytt land för mig, och jag präglades mycket av naturen och oceanens dramatiska färgpalett, vilket fick avspegla sig i inredningen.
Ett beachhouse låter helt fantastiskt! Men hur var det med alla ökända kryp som finns i Australien?
- Visst lärde man sig att alltid kolla eller skaka ur skorna innan man stoppade fötterna i dem. Det sprang lite ödlor här och där, men det vänjer man sig vid. En gång såg jag en brunorm ringla i trädgården, vilket var lite otäckt eftersom det är världens näst giftigaste landorm efter taipanen. Och på vår bröllopsresa på Hayman Island hoppade jag i en liten vik för att bada. Sedan såg jag några små hajar närma sig ... Det var tydligen baby sharks och inget att bry sig om, men det var inte så kul att se fenor i vattnet.
Min passion har inneburit både fattigdom och lyx
Det som kännetecknar Ann är hennes glada humör och starka energi. Men energin tog slut tillfälligt 2014 då hon gick in i väggen och fick panikångest.
- Mitt största problem har varit att hitta gränser för hur mycket jag orkar med. Sedan jag fyllt 50 är det lättare. Att bli utbränd blev en värdefull läxa. Jag lärde mig att släppa taget om saker jag inte kan kontrollera.
Anns dagar börjar med yoga eller en löprunda för att få igång blodcirkulationen, sedan sätter hon sig framför datorn och jobbar. Möten tar hon ofta efter lunch. Sedan är det ett långt kvällspass på dansskolan hon driver, tre kvällar i veckan mellan klockan 16 och 22. För att koppla av pysslar hon i den lilla trädgården.
- Att aldrig backa från min passion har inneburit att jag levt i både fattigdom och lyx. Det har varit stora kontraster. Men det är ett stort privilegium att få göra det jag mår bra av. Det borde alla få möjlighet att göra.
Ur Sköna hem nr 10 2020.
LÄS MER: Ulla och Jan-Erik har en antikhandel hemma – välkommen till en levande kulturskatt i Skåne
LÄS MER: Flytande gränser i ”James Bond-huset”: ”Man får årstiderna rakt in i vardagsrummet”
