Lantlig drömjul – så maxar designerparet stämningen i 1800-talsgården

Från ett hotellrum i Hongkong ringde ClaesMikael Svensson och bad säljaren om att få köpa den herrgårdsgula trävillan, trots att han och sambon Alexander Brasch bara kunde matcha det högsta budet. 

– ”Snälla, ni måste välja oss!”, bönföll jag, skrattar ClaesMikael.

De hade blivit störtförälskade i huset i den historiska bruksorten Österbybruk dit de kört på slingriga vägar från Stockholm några dagar tidigare. I så gott som orört skick sedan 1900-talets början stoltserade villan med mästerliga finsnickerier och munblåsta fönsterglas.

På insidan fanns gamla skurgolv, ursprunglig planlösning och kakelugnar bevarade i varje rum. En för hustypen extraordinär takhöjd gav rummen rymd, och under lager av flagnande, övermålade tapeter och papptak fanns hela den gamla originalstommen bevarad. 

Exakt när huset byggdes är det ingen som vet, men att här bodde en mjölnarfamilj under senare hälften av 1800-talet, är dokumenterat, och likaså att det är så huset fått namnet Kvarnbacken.

– Vi hade letat fritidshus i flera år, men när vi kom hit till Kvarnbacken räckte det med en skymt av gavelns vackra fönster och spektakulära snickerier för att vi skulle bli helt hänförda, säger Alexander. Här var ursprunget bevarat och byggnadens unika karaktär hade värnats i över hundra år. Vi såg direkt vad det här skulle kunna bli.

Vi såg direkt vad det här skulle kunna bli.

Säljaren var även hon byggnadsvårdsintresserad och hade påbörjat arbetet med en upprustning av huset enligt traditionella metoder. Ett arbete som ClaesMikael och Alexander två år efter övertagandet är på god väg att färdigställa. Täta och skadliga plastmaterial som hindrar huset från att andas, har rivits ut. Under papptäcken fanns underbart breda brädtak som nu plockats fram, och i varje rum värmer en kakelugn som restaurerats. Stilbrytande snickerier har bytts ut, väggarna har lerklinats eller fått pärlspont målad med linoljefärger i jordiga toner.

Ett hus som detta – vars egenheter sällan är praktiska, och där faktorer kring vad som är rätt för huset ur arkitekturhistorisk synpunkt ofta har företräde – äger man av känslomässiga skäl. Det är de överens om.

– Att bo här är som en hobby. En livsstil där ingenting sköter sig självt och där man har en konstant lista över saker som ska göras, skrattar Alexander.

– Här får vi också utlopp för den antikälskande sidan av oss, tillägger ClaesMikael. Till vardags bor vi i en postmodernistisk lägenhet i Stockholm, där den här typen av allmogeantikviteter skulle bli en totalkrock. Här har vi i stället en plats för alla de saker man bara hittar en gång i livet.

Att bo här är som en hobby. En livsstil där ingenting sköter sig självt och där man har en konstant lista över saker som ska göras

I inredningen råder minutiöst välordnad maximalism i barockens anda. I alla riktningar landar blicken i stilsäkert arrangerade stilleben, stora såväl som små, som genomgående är byggda kring kulturhistoriskt intressanta föremål. Intresset för antikviteter, design och det unika har alltid funnits.

– Tanken på ett unikum är tilltalande, säger Alexander. Där ingen del är massproducerad, och det inte finns två identiska exemplar. Det intresset har vi båda med oss sedan barnsben, men det var alla de vackra, historiska miljöerna vi besökte under husletandets gång som gjorde att intresset för antikviteter drog igång på riktigt. Det blev som en nyförälskelse.

Alexander berättar om hur inredning med svenska 1700- och 1800-talsantikviteter blivit en stark trend de senaste åren. Föremål som i årtionden stått undangömda på logar eller staplats på hög hos antikhandlare går numera åt som smör i solsken. Något som både har för- och nack­delar.

Tanken på ett unikum är tilltalande, där ingen del är massproducerad och det inte finns två identiska exemplar.

– Det är bra att dessa föremål blir uppskattade igen, men samtidigt är det lite farligt när antikviteter blir en stark trend och behandlas som vilken inredning som helst, säger Alexander. Det finns handlare som lite opersonligt pratar om ”varulager”, som om det fanns flera likadana föremål, eller som kanske målar om möbler i färgskalan som är populär just nu. Det är ju trots allt historiska föremål, och en del av vårt kulturarv det handlar om. Unika föremål som aldrig kommer att kunna tillverkas igen, och som fått sitt unika utseende efter att ha brukats år, efter år, efter år.

Alexander tycker att man ska köpa antikviteter av kärlek till just det specifika objektet, och inte för att man vill ”bocka av en inredningsbox” i en tillfällig trend. 

– Förr var det kinesiska och franska antikviteter som gällde, och nu är det de svenska antikviteterna som är bland de mest eftertraktade internationellt. Antikhandlarna har sin ekonomi att tänka på, och säljer ofta sina dyrbaraste antikviteter till högstbjudande kund i utlandet. Ska vi behålla den delen av vårt kulturarv behöver svenskar börja förstå dess värde och betala lika mycket för antikviteter som vi gör för annan inredning.

Typiskt är det Alexander som hittar objekten och ClaesMikael som hittar en plats åt dem i hemmet. Att Kvarnbacken börjar bli färdigmöblerat har inte minskat intresset att leta efter vackra antikviteter.

Ska vi behålla svenska antikviteter i Sverige måste vi börja förstå deras värden och betala lika mycket för dessa som för annan inredning.

– Vid sidan om våra ordinarie jobb som designers har vi startat ett gemensamt projekt under namnet Diorama interiör som ännu är under utveckling. Drömmen är att vi ska kunna driva en verksamhet där vi kombinerar vårt intresse för antikviteter, kulturhistoria och inredningsdesign. Vi vill genom handel med antikviteter och tjänster som konsulter inom inredning kunna förmedla vårt intresse vidare, och med det även medverka till att föra värdet av det svenska kulturarvet in i samtiden, avslutar ClaesMikael.

Styling: ClaesMikael Svensson 

LÄS MER: Kalle gjorde om tornhustrean i Vasastan till en etta – med extra allt

LÄS MER: Ulrika flyttade från villa och började om i vindsvåning på 160 kvadrat