Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så bra var Metallica – getingbetyg låt för låt

Expressens recensent ger Metallica fyra getingar för showen de levererade på STHLM Fields.

Här är Martin Carlssons getingbetyg på Metallicas spelning under STHLM Fields.

Se vilken låt som fick fullpott – och vilka som kunde ha gett mer gåshud.

Metallica – Sthlm Fields, Stockholm

Publik: 51 868.

Vem: Metallica bildades 1981 och är tidernas största metalband. Upphovsmän till musikstilen thrash metal. Basisten Cliff Burton dog i en bussolycka i Småland 1986 och.

Vad: Metallica fortsätter sin sommartradition med nostalgikonserter i Europa, denna gång med en låtlista framröstad av konsertbesökarna.

Turné: Oslo 1/6, Horsens 3/6.

Glad: Roligt att Metallica ett kvarts sekel senare fortfarande kan få så många att applåderar i tron att "Harvester of sorrow" är över trots att slutklämmen återstår.

Sur: "Whiskey in the jar" i stället för "The four horsemen" känns minst sagt snopet.

Fråga: Hur mycket nytt vågar Metallica spela nästa gång när de nu vet vad publiken verkligen vill höra?

"Battery"

Thrash in i kaklet och det för Metallica så typiskt feta liveljudet från första sekund.

 

"Master of puppets"

51 863 människor tittar på skärmarna och ser i kors. Som tur är gör Metallica inte detsamma.

 

"Welcome home (sanitarium)"

Kvällens första lugna favorit är också den bästa. Stämningen!

 

"Harvester of sorrow"

En lite skitigare föregångare till ”Sad but true” men inte alls lika uttjatad.

 

"The unforgiven"

Ballad nummer två passar verkligen James Hetfields 50 år gamla stämband.

 

"Lords of summer"

Ny, bara demoinspelad låt. Kan med redigerad vers/refräng bli en panglåt. Bättre 1986-riff än något på ”Death magnetic”.

 

"Ride the lightning"

Den nutida temposänkningen klär inte thrashvidundret som studsar fram snarare än örfilar sig fram.

 

"Sad but true"

Vem bryr sig om hur Lars Ulrich spelar när han har metals överlägset fetaste, mest karakteristiska trumljud live?

 

"Fade to black"

Varför måste Hetfield lägga in en publikfriande ”wooaaaw”-kör à la Iron Maiden i slutet av ballad nummer tre?

 

"...And justice for all"

Progressiva meck och tech-Metallica anno 1988 gör sig rättvisa även 2014.

 

"One"

Soldater går sakta över skärmarna i en ”Band of brothers”-snygg bildsättning av thrashballaden.

 

"For whom the bell tolls"

Slitvarg med fint lir av Kirk Hammett på ”White zombie”-utsmyckad gitarr (skräckfilmen, inte bandet).

 

"Blackened"

En frisk fläkt. Basisten Robert Trujillo kliver fram som sångare i kvällens enda låt som företrädaren Jason Newsted varit med och skrivit.

 

"Nothing else matters"

Finstämt, men Tori Amos gjorde faktiskt balladen vackrare live häromveckan.

 

"Enter Sandman"

Jag väljer att mentalt rösta bort låten för att i stället njuta av Ulrichs hästsvans. Ingen annan världskänd hårdrockare vågar variera frisyren så mycket med så lite hår.

 

Extranummer

"Creeping death"

Bandets mest pålitliga thrashklassiker kryper fortfarande in under skinnet på en.

 

"Whiskey in the jar"

Med så överbelastat mobilnät på området måste sms-röster från radiolyssnare ha fått denna styltiga cover att i slutminuterna gå om ”The four horsemen”.

 

"Seek and destroy"

De svarta badbollarna har blivit lika obligatoriska som denna låt blivit en för rutinmässig avslutning.