Julia, 27: Så här är det att leva med schizoaffektivt syndrom

Få en bättre Premium-upplevelse – ladda ner Expressens app 

Som barn var Julia Pivén blyg och reserverad. Tonåren präglades av både depressioner och ångest som orsakats trauman, något som hon inte vill gå närmare in på. När hon hade fyllt 19 år blev hon inlagd på en sluten psykiatriavdelning.

Sedan 2013 har hon drabbats av återkommande psykoser med vanföreställningar och hallucinationer, men när hon har sökt hjälp upplever hon att ingen har lyssnat. Under hela hennes vuxna liv har hon bollats runt på olika mottagningar – det var inte förrän under förra året som hon till slut fick hjälp och diagnostiserades med psykossjukdomen schizoaffektivt syndrom. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Lever i olika verkligheter

På grund av sin psykossjukdom dras Julia in i olika världar. Det är främst psykossymtomen som varit svåra för henne – under en psykos förvrängs sinnesintrycken och hon kan helt plötsligt tro att hon är avlyssnad, eller så går in i roller och personligheter som egentligen inte har med henne själv att göra. 

– Ibland har jag trott att jag har varit militär eller diplomat, ibland hackergeni eller revolutionsledare. I friskt tillstånd är jag ganska logisk av mig, så det är väldigt svårt för mig att processa när mina verkligheter inte går ihop. Logik biter inte på psykos och jag har läst av budskap i iakttagelser som inte på något sätt har varit kopplade till verkligheten.  

Hon hör också röster som oftast, men inte alltid, är elaka. De kan vara uppmanande, uppfostrande eller moraliserande och de för ofta diskussioner med varandra utan att Julia själv kan kontrollera dem. 

När hon umgås med sina vänner kan även de säga fruktansvärda saker till henne. Men bara i hennes värld. Inte i verkligheten. 

– Efter min senaste, och allvarligaste, psykos 2019 var det jättesvårt för mig att förstå att allt som jag sett och hört under det senaste året aldrig hade ägt rum. Jag återhämtar mig fortfarande från den psykosen. 

Skriver och målar för förändring

I sin bok ”Hysterikan: En konstnärs berättelse om psykos” skildrar Julia sin kamp för överlevnad i en värld som på många sätt är skrämmande och obegriplig. Med sina texter och målningar berättar hon också om kampen att få hjälp, om längtan efter att bli förstådd - både av sig själv och andra - och hur konsten och skapandet blivit en läkande kraft.  

Hon har valt att berätta om sina erfarenheter för att visa på människan bakom diagnosen och för att bidra till förändring. 

– Psykiatrin har makten att frihetsberöva och medicinera mot ens vilja, men det är ingen som tar ansvar för ens mående. När man kommer ur en psykos har man massor av känslor och ångest som man behöver hjälp att hantera, men det finns ingen som fångar upp en. Psykiatrin i Sverige behöver ett större helhetstänk och involvera anhöriga i mycket större utsträckning. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Julia har fått hjälp att lära sig leva med sin psykossjukdom – vanföreställningar och hallucinationer har blivit en del av vardagen. Och trots att hon har dåliga erfarenheter av psykiatrin är hon tacksam för att hon mår bättre nu än för några år sedan. Varje dag jobbar hon med sjukdomsinsikten, något som blivit hennes räddning. 

– I dag förstår jag att jag är sjuk och det är den insikten som gör att jag kan dra en gräns mellan vad som är den verkliga verkligheten och inte. Det är inte lätt, men nu har jag livskvalitet och vågar tänka på framtiden utan att utgå från att jag kommer att dö i självmord.