Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Angelicas gripande text om kriget: "Hör du bomberna?"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Angelica Håkansson, krönikör och frilansjournalist, skakades om efter en diskussionsövning i skolan för flera år sedan.

Uppgiften gick ut på att skapa förståelse för hur det känns för människor som lever i krigsdrabbade områden. Inspirerad av den gamla skoluppgiften skrev hon nyligen en stark krönika.

– Jag hoppas att läsaren ska bli lika omskakad som jag blev, säger hon.

Angelica Håkansson, 23 år och krönikör på Skaraborgs läns tidning, skrev en krönika om det fruktansvärda som människor upplever som lever i krig.

Texten baserar hon på en skoluppgift där hon och klasskamrater tvingades föreställa sig hur det skulle kännas att omringas av bomber, våld och död.

– I den debatt som är nu om flyktingkatastrofen upplever jag att det finns väldigt många arga röster som pratar om flyktingarna som om de var inkräktare. Det verkar som att de har svårt att se att det bakom varje flykting finns en människa, säger hon.

Texten sprids i sociala medier – bland annat av Navid Modiri, som är välkänd för sitt engagemang för samtal och antirasism.

– Jag hoppas att läsaren ska bli lika omskakad som jag blev. Det var en så omskakande upplevelse. Det hade kunnat vara jag – och så vill jag att folk ska känna när de läser. Det ska öppna upp för nya perspektiv, säger hon.

Med tillåtelse från Angelica Håkansson och Skaraborgs läns tidning kan du läsa krönikan i sin helhet här:

"Luften skärs itu av ett ljud du aldrig hört förut.

Kväver allting annat.

En explosion.

Ljudet skingras, och följs av någonting annat. Av chock, fasa och panik som sipprar ut genom ett alldeles för trångt struprör. Du inser att det är någon som skriker. Ljudet får varenda nervtråd i kroppen att dra ihop sig i värkande kramp. Rivande stötar skickas ut från vartenda hjärtslag. Tiden stannar. Stannar i några sekunder. Sedan dundrar den på, som ett skenande tåg. Fler explosioner skär sönder luften. Fler skrik kastar syra på nervtrådarna.

Och inom de närmaste dagarna kommer du att uppleva en rädsla så stor att den riskerar att spränga hela bröstkorgen i spillror; Rädsla för dina älskades liv. Rädsla för ditt liv.  Och du kommer att inse att gårdagen är ett blad som någon rivit ut och bränt upp. Inse att alla skyddsnät, planer och kartor är borta. Inse att varenda liten punkt i det som varit din verklighetsbild har slagits omkull. Inse att ni inte kan vara kvar.

Och frågan är: Vad ska du göra?

Om du flyr: Till vilket land ska du fly?

Vad hoppas du ska hända där?

Ovanstående rader är inspirerade av en diskussionsuppgift som jag fick framför mig på skolbänken för många år sedan. Just den texten må ha varit kortare och mindre detaljrik än raderna ovan, men jag minns att orden högg tag i mig som en taggig piska. Trängde sig förbi vartenda lager som låg runt mig - förbi alla färger som min verklighetsbild var målad i. Slog omkull allting. Målade om allting.

Perspektiv.

Vad skulle jag ha gjort?

Just denna fråga blev nyckeln. Nyckeln som släppte in mitt medvetande till denna nya dimension. Som transporterade mig till en plats där jag själv kunde se explosionerna, höra skriken och känna den där övermänskliga rädslan.

Dessa upplevelser fanns nu i boken om mig. Orden skrevs av mig, och om mig. Och ur orden skapades kedjor som fästes i mitt hjärta. Kedjor som gick mellan mig och alla de människor som upplevt bomber och skrik.

Empati.

Förståelse.

Och jag tänkte att dessa kedjor är livsviktiga.

Och jag tänkte att allting börjar med nycklar.

För utan nycklar kan vi inte förstå. Och utan förståelse kan vi inte hjälpa.

Och jag tänkte att många nycklar får vi automatiskt via våra erfarenheter. Tänkte att varenda gång vi upplever någonting - oavsett om det är en situation målad i sorg, rädsla eller glädje - så får vi också förståelse för människor som upplever liknande saker. Då binds kedjorna mellan oss och dem.

Men jag tänkte också att det finns nycklar som inte kan nå fram på det sättet. Att det finns händelser som vi aldrig själva varit med om, och att det därför finns nycklar vi inte kan skapa på egen hand. Att vi behöver hjälp.

Att vi behöver sådana texter som min lärare lade framför mig för så många år sedan. Att vi behöver samtal och berättelser som ger oss de där färgerna vi inte har. Som hjälper oss att transportera oss ur vår egen verklighet.

För bomberna faller, även om inte vi kan höra dem.

Och just nu flyr människor till oss. Människor vars gårdag brutalt rivits ur deras bok och bränts upp.

Och de behöver vår hjälp.

Och för att hjälpa dem behöver vi förstå.

Och för att förstå, behöver vi nycklar.

Och vi behöver lyssna."


Du kan läsa fler krönikor från Angelica på SkLT.se.