Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här är stunden när SVT-reportern bestämmer sig för att ta med flyktingpojken hem

"Ta mig med er". Så sa den 15-årige syriske flyktingpojken Abed till SVT:s reporter Fredrik Önnevall.

Fotografen stängde inte av kameran.

Videon visar Fredrik Önnevalls vånda inför beslutet, som dock går snabbt att fatta. "Jag insåg att det bara var jag som kunde hjälpa honom", säger han till SVT.

Teamet var i Grekland för att spela in dokumentärserien Fosterland, som skildrar människor i nationalistiska rörelser i Europa, när de mötte Abed i Aten.

Seriens två första avsnitt finns att se på SVT Play.

Här kommenterar SVT:s programdirektör Önnevalls beslut att ta med Abed till Sverige.

  1. Läs Fredrik Önnevalls egna ord om det svåra beslutet:

    Detta händer inte, tänker jag...


    Jag har långsamt sjunkit ihop till en hög på golvet, och försöker få tag på tankarna men de virvlar utom kontroll. En pojke har nyss vädjat om min hjälp. Jag har reagerat med ryggmärgen, det är omöjligt. Jag försöker nu formulera varför men alla argument faller till marken. Inget biter, varken på honom eller mig. Jag är rädd. Precis som så många andra jag träffat genom den här serien. Vi är alla rädda och det är tydligt vilken förödande effekt det har.

    I flera månader har jag följt ett antal människor som alla påverkas av de nationalistiska strömningarna i Europa. I vissa fall politiker som själva kallar sig nationalister, i andra fall människor som upplever sig som måltavlor. Jag har hittat värme hos människor jag bara trodde besatt kyla, och beslutsamhet där jag räknade med vekhet. Alla har haft egenskaper jag både gillat och starkt ogillat. Dessa personer skulle troligen beskriva mig på samma sätt. Vi är alla komplexa och motsägelsefulla, inte svarta eller vita, och det skapar ett märkligt band.

    Nu står jag här med ett val som bara jag kan fatta. En pojke har precis bett oss rädda honom ur den knipa han befinner sig i. Han är i färd med att smuggla sig ur Grekland genom att hoppa ner på en rullande lastbil. Pojken försöker spela oberörd men biter oavbrutet på sin telefon.

    Händelser och platser virvlar upp.

    Skolkorridorer där man inte vågade hjälpa. Händelser på stan när man tittade bort då man borde klivit in. Och senare i livet, katastrofer jag rapporterat från och mött människor i trasor. Tillfällen då ens djupaste väsen uppmanar att hjälpa, men där man säger till sig själv, det är inte mitt ansvar. Det var ju fler där, varför hjälpte ingen annan?

    Vad gör det med oss, dessa vägskäl? Krymper jag en liten bit vid varje tillfälle? Vem blir det kvar till slut? Nu står jag här med valet igen, ska jag riskera kritik och kanske rentav jobbet för att hjälpa en pojke i nöd eller ska jag lämna honom åt sitt öde? Vad riskerar jag då? Det är jag som ska leva med beslutet långt efter att alla andra har glömt händelsen. Denna gången finns det ingen annan att skylla på, det är bara jag och mina kollegor som kan hjälpa honom. I det läget klarnar blicken och alla andra roller får stå åt sidan. Det finns en enorm kraft i människans förmåga att känna empati. En kraft större än människans förmåga att känna rädsla. Den känslan av klarsynthet i en pressad situation, som stod över alla andra invändningar och farhågor kommer jag alltid bära med mig.