Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Då och då måste man välta bord!”

Bo Strömstedt var Expressens chefredaktör åren mellan 1977 och 1991. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM / EXPRESSEN

Författaren och journalisten Bengt Lindroth, som själv var anställd på Expressen 1985–1994 (av vilka sex år chef för ledarredaktionen), skriver här om Expressens tidigare chefredaktör och tidningsmakare Bo Strömstedt. Artikeln skrevs ursprungligen för Nordisk Tidskrift (häfte 1, 2017) och inledde en serie om ledande publicister i Norden.

TEXT: BENGT LINDROTH 

– Då och då måste man välta bord!

Jag minns inte sammanhanget när Bo Strömstedt (1929–2016) fällde orden, men det var en dag inne på hans rum i tidningshuset i Marieberg i Stockholm. Rummet varifrån man någon gång kunde höra frikyrkosång, en psalm, något mer svängigt, eller en Evert Taube-melodi framförd på tramporgeln som stod där inne. Bo var min närmaste chef när jag arbetade som ansvarig för ledaravdelningen, de sista åren innan han slutade 1991. Uppmaningen handlade om vikten av att bryta den tråkiga lunk som ledarskriverier alltför lätt hamnar i. 

När jag senare läste memoarerna, Löpsedeln och insidan (1994), framgick redan på första bladet att egentligen var detta ett tema Bo Strömstedt slog an redan som tioårig pojk på sin farbrors gård i Värmland. Lille Bo hade med blyertspenna satt ihop en tidning på egen hand, Knusserud Runt, och rent av skrivit en ledare: "Får man vissla under middagsvilan?" Farbror Ernst hade förbjudit detta för att inte bli störd under sin dagliga tupplur. Bo protesterade via det fria ordet och menade att ”man f i c k vissla under middagsvilan, att man alltid fick vissla när man kände behov av det”, och i självbiografin la han till att ”i alla år har det förblivit min publicistiska princip”. 

Att vissla när behovet påkallar, gärna i kyrkan eller på någon annan sakrosankt plats i samhället där det annars helst iakttogs tystnad, eller att välta hela bordet när middagskonversationerna i det offentliga Sverige blivit alltför förutsägbara, var en av publicisten Bo Strömstedts förtjusningar. Men han var mycket mer än busvisslare. Hans samlade gärning kräver fler rubriker: skribenten och tidningsmakaren, demokraten och ideologen Bo Strömstedt. Därtill var han också nordist, också om han mig veterligen aldrig satte den etiketten på sig. 

En lagerkransad Bo Strömstedt tog plats vid tramporgeln för att demonstrera sina färdigheter för Astrid Lindgren, sonen Niklas, Camilla Lundberg och kulturministern Jan-Erik Wikström. Foto: OKÄND

 

Skribenten och tidningsmakaren

Bo Strömstedts insats måste förstås mot bakgrund av Expressens hela historia. Tidningen startades hösten 1944 av familjen Bonnier, som redan ägde Dagens Nyheter (DN), plus ett smärre imperium av specialtidskrifter och veckotidningar. Förutom en prestigefylld bokutgivning. Ivar Harrie, den framstående humanisten från Lund, blev dess första chefredaktör och slog fast linjen: en orädd, frisinnad och kulturradikal orientering med beteckningen ”liberal”. Bakom det nyskapande journalistiska arbetet stod den dynamiske Carl-Adam Nycop; tidningen skulle å ena sidan vara ett folkuniversitet, skriva enkelt om högt och lågt, uppträda som den enskilde medborgarens tjänare och partner mot maktmissbruk och myndigheter, förmedla både bildning, skvaller och sensationer. Tilltalet skulle vara käckt och fräckt – 1961 blev den glada getingen dess symbol – och bygga mycket på bilden och fotot. Hela landet skulle bevakas via rikskorrespondenter och regionupplagor på ett vis ingen annan tidning gjorde. 

Expressen blev en succé. Och snabbt en del av det moderna svenska folkhemmets framgångssaga efter krigsåren. Upplagan steg från 57 000 exemplar till 343 000 mot slutet av 1950-talet. Två tredjedelar såldes utanför Stockholmsområdet. Många av dem som fanns med på redaktionen under dessa entusiastiska och banbrytande tider kom att räknas som legender i medie-Sverige. Naturligtvis mötte Expressen en hel del förargelse hos ”de etablerade” medierna, inklusive Bonniers eget flaggskepp Dagens Nyheter. Tidningen hade dock starka beskyddare inom ägarfamiljen och stundom – ändå in på 1990-talet – var det faktiskt Expressen som drog in de pengar som också DN knaprade på under magra år. 

 

Författarinnan Margaretha Strömstedt med sin man Bo. Foto: METTE MUHLI

All time high vad gäller upplagan nåddes mot slutet av 1980-talet. Vi anställda fick upptryckta t-skjortor – Bo Strömstedt var den första att dra den på sig – på vilka budskapet var att nu ska vi över 600 000 exemplar. Expressen var då redan störst i Norden. Men det målet nåddes inte. Tvärtom, efter chefredaktörens avgång lurade bakom hörnet en hiskelig nedförsbacke och en fantastisk färd närmade sig slutet. 

 

Bo Strömstedt mönstrade på för denna lyckosamma seglats som ung litteraturstudent i Lund i 1950-talets början, med en djupt frireligiös bakgrund. Han drevs av ett intellektuellt sökande, där poesin var det litterära uttryck som tilltalade honom mest ty ”poesin är som religionen, en ficklampa som rör sig över gränsen mellan det man kan förstå och det man inte kan förstå” (ur "Löpsedeln och insidan"). Han flyttade upp till Stockholm, blev tidningens lyrikrecensent och mellan 1961 och 1976 chef för kulturredaktionen och därefter för hela tidningen under femton år. Med denna känslighet för ords valörer och texters rytm och andning blev det naturligt – eller ett tvång – för Bo Strömstedt att vakta över Expressens språkliga yttre. Han var från tidig morgon – då vaktmästarna körde hem korrekturavdragen till bostaden och väntade medan han läste – och in på sena kvällen en daglig rättare inte bara av ledare, kultur- och opinionsmaterial, utan av alla nyhets-, nöjes- och sportsidor, rubriker och bildtexter. Sedan åren på kulturen hade han lärt sig att redigera. Respekten för honom var stor hos det hårdkokta folket vid deskarna. Han kunde blanda sig i deras hantverk, vilket sannerligen inte har gällt alla chefredaktörer. 

 

Jag mötte de här sidorna hos Bo Strömstedt när jag hösten 1985 lämnade min första ledare till påseende. Den, och de flesta andra av mina texter i två veckors tid, återlämnades med mängder av strykningar och omformuleringar. Jag kom från radion, det skrivspråk jag en gång ägt hade blivit missbildat. Men det tycktes inte vara ett helt hopplöst fall och en dag sa han med ett leende: ”roligt att du lärt dig skriva så snabbt”

”Inte sällan har jag försökt undervisa unga journalister om dikten, lyriken, som journalistisk läromästare”, skrev Strömstedt när han slutat på Expressen och blev gästprofessor i journalistik vid Göteborgs universitet. Han brukade säga att ”om Johan Ludvig Runeberg sökte till Expressen som sommarvikarie skulle han omedelbart anställas”. Fänrik Ståls sägner framhölls som ett lysande och livfullt reportage om 1808–09 års krig, precist i ord och rytm, träffsäkert i personteckningar och bataljmålningar. Ett exempel på Bo Strömstedts känslor för det nordiska. Hans mamma var från Åland och föräldrarna hade som predikanter rest i de finländska svenskbygderna. 

Eftersom Expressen och dess löpsedlar i många kretsar mest förknippades med enbart lösnummer- och vulgärskriverier, där enklare nöjen, kändisar och sport, och inte minst kriminaljournalistik och skandaler påstods vara enda idén, blev det viktigt att tidningen var välskriven. Ingen skulle angripa den för språklig försumpning, också om prosan blev rakare och snärtigare. Dessutom var det angeläget med goda och utåtriktade kultursidor som det övriga offentliga Sverige, hur mycket somliga än ogillade tidningens innehåll i stort, inte kunde nonchalera. Redan 1946 publicerades författaren Stig Dagermans märkvärdiga reportageserie Tysk höst om den grådystra tillvaron på södra sidan Östersjön efter att nazismen besegrats, ständigt återutgiven i bokform. ”Det litterära” skulle höra hemma i Expressen. 

Bo Strömstedt i illustratören Helen Rasmussens tappning samt som tecknad byline på Kultur.

En av Bo Strömstedts stora insatser blev att som kulturchef säkra att den linjen inte bara bestod, utan att konstarterna och humanioran gavs rikligt spaltutrymme, växte till en lika stark del av Expressens identitet som någonsin det gängse kvällstidningsstoffet. Saken var nämligen den, att vid hans tillträde fanns krafter på redaktionen som ville platta till kulturstoffet, ”förfolkliga” det och redigera in det i samma mallar som tidningen i övrigt. Bo Strömstedt såg till – med gott stöd av likaså nyutnämnde chefredaktören Per Wrigstad (sedan Carl-Adam Nycop trängts åt sidan) – att kultursidorna blev sin egen tummelplats, oftast befriade från alla akademiska tvångströjor. 

Lyrikern och Expressen-medarbetaren Lars Forsell beskrev en gång detta så här: 

Var Sak

På Sin PlatS:

SkridSkorna

I iSSkåpet 

 

Och HumaniSmen

I ExprESSen. 

 

Listan över de personligheter som under Bo Strömstedts tid sågs på kultursidorna blir till ett mäktigt klipparkiv att gräva i: Evert Taube, Astrid Lindgren, Werner Aspenström, PO Enquist, Lars Gustafsson, Sven Delblanc, Bengt Anderberg, Ingmar Bergman, Nils-Petter Sundgren, Anders Ehnmark, Harry Schein, Kerstin Ekman, Jan Myrdal, Vilhelm Moberg, Bo Widerberg m fl, m fl. 

Den här delen av Bo Strömstedts verk har förts vidare fram till idag. Traditionen består, också om Expressen i övrigt utsatts för omkastningar och kriser. Och eftersom eviga konkurrenten Aftonbladet inte varit mycket sämre på den här punkten gäller omdömet svensk kvällspress – eller som det en gång hette, tabloidpress – som helhet. Den skiljer sig från gelikarna i Danmark, Finland och Norge (möjligen är norska Dagbladet ett undantag, fast det ju ursprungligen var en morgontidning av broad sheet-format som krymptes till kvällsblaska). 

 

Bo Strömstedt slänger Henning Sjöströms bok i bordet under en tv-debatt. Till höger dåvarande chefredaktör Per Wrigstad. Foto: PER KAGRELL

Demokraten och ideologen 

Jag tror ”passion” är nyckelordet som låser upp och synliggör mekanismen bakom Bo Strömstedts prestation under nära nog fyrtio år på Expressen. Hans uppväxt i frikyrkomiljö satte djupa spår. Men det var inte någon trosförkunnelser han ville sprida. Nej, det var ”bluesen i predikotonen” (hans egna ord) och missionshusens anda av frisinne och folkrörelse han förde med sig in i redaktionslokalerna. Liksom oppositionslustan mot det auktoritärt statskyrkliga och monarkistiska. Känslan för de vanliga människorna. Känsligheten då det gällde att ibland storma mot dem han anade var falska predikanter. Ett lysande exempel var hans angrepp hösten 1975 på stjärnadvokaten och mediamannekängen Henning Sjöström. I en osande anmälan av Sjöströms roman Mördarna i byn anklagades författaren på goda grunder för att ha brutit sin tystnadsplikt som advokat för egna syften: ”Först tar han betalt av klienterna och sedan tar han betalt av bokköparna som får läsa vad klienterna sagt”. I en minnesvärd tv-sändning slängde Strömstedt boken i bordet, grep till den predikantton han på så nära håll studerat, och den smått chockade men inte mindre dramatiska Sjöström blev efter den showen aldrig samma självklart beundrade gestalt som förr. Hans bana började slutta utför. 

Den aktade finansministern Gunnar Sträng var en annan nationalikon som året efter – valåret 1976 – fick känna på vad den passionerade Bo Strömstedt var istånd till med Expressen som scen. Kultursidan uppläts åt Ingmar Bergman som i april skrev sitt avskedsbrev till Sverige, efter att ha blivit överrumplad och hämtad av skattepolisen mitt under pågående repetition på Dramaten. Sverige blev uthängt som ett maktridet högskatteland och fick skämmas inför världen. Samma vår, på samma tidningssidor, publicerade Astrid Lindgren sin saga om ”Pomperipossa i Monismanien”. Den sved förmodligen ännu mer i den annars så robuste Gunnar Sträng. Han beskylldes för att ta ut 102 procent i marginalskatt på hennes inkomster, vilket visade sig vara sant trots finansministerns inledande förnekande. Gunnar Sträng beskyllde i sin tur Astrid Lindgren för att gå i danske populisten Mogens Glistrups fotspår. Några månader senare förlorade så socialdemokraterna regeringsmakten för första gången på 44 år. I Olof Palmes ställe blev Thorbjörn Fälldin statsminister för en borgerlig ministär. Samtidshistorikerna tvistar ännu om vilken betydelse Expressen bör tilldelas som dramaturg under den heta valrörelsen. 

Efter maktskiftet klev så Bo Strömstedt upp till posten som chefredaktör. I den egenskapen orkestrerade han bl a två uppmärksammade kampanjer som berörde grannländerna. 

Den här sortens kampanjer eller gags älskade Bo Strömstedt. Att få välta bord.

1978 skulle Finlands 77-åriga president Urho Kekkonen återväljas för fjärde gången. Expressen dundrade på med en ledare med rubriken "Kekkonen är en fara för Finland". Skribenten Bengt Appelgren, själv finländare, syftade på presidentens politik gentemot Sovjetunionen. Visserligen hade de goda relationerna med Moskva gagnat republiken, men undfallenheten var på flera områden för stor och självcensuren i medierna plågsam, hette det. Reaktionen i Helsingfors blev omedelbar. De fem riksdagspartier som ställt sig bakom återvalet av Kekkonen lät partisekreterarna sätta ihop en upprörd protest mot Expressen. Sällan har väl en publicistisk kommandoattack träffat så sårande och mitt-i-prick, triumfen i tidningshuset i Marieberg var stor. 

Det var likaså en munter Bo Strömstedt som senhösten 1989 for till Oslo med en stor säck på ryggen, likt jultomten, som han lämnade in till justitiedepartementets vaktmästare. Den var fylld av läsarprotester som Expressen samlat in i opposition mot att Norge tillät jakt på ungsäl genom klubbning. Den här sortens kampanjer eller gags älskade Bo Strömstedt. Att få välta bord. 

 

Chefredaktörskapet betydde ansvar för tidningens hela inrikespolitiska linje, möjligen efter konsultationer med Bonnierfamiljen – med vilken han hade ett nära och gott förhållande – och hans tolkning av ”liberal” var den som skulle gälla. Bo Strömstedt gjorde aldrig någon hemlighet av att han ogillat ledarsidans dittillsvarande profil där ”trafiken av unga folkpartister varit för tät”, också om han tidvis gav ordförandena Per Ahlmark och Ola Ullsten plats som krönikörer, om än inte som partipolitiska polemiker. ”För mig har det alltid varit en självklarhet att liberal inte är ett annat ord för folkpartistisk” (ur "Löpsedeln och insidan"). Återigen, det var frisinnet det handlade om. Med tillägget att där ingick klara anarkistiska tendenser. 

”Ledarsidan ska vara som en väggtidning. Ibland som ett klotterplank”, sa han också till mig nån gång. Lite oförutsägbar från dag till dag också i sin grafiska form. 

Därför var det helt konsekvent av Bo Strömstedt att till daglig chef för ledarsidan välja tidningens musikkritiker Alf Thoor, som hade jobbet till sin pension 1988. Utnämningen överraskade den välskrivande och blide humanisten Thoor lika mycket som omvärlden. Typiskt var också att Bo Strömstedt i den kanske största politiska sakfrågan de åren, kärnkraften och kärnkraftsomröstningen 1980, vägrade att låta sig fösas in i någon av de fållor partipolitikerna snickrat ihop när de bad svenska folket ta ställning till Linje 1, 2 eller 3. Ett vedervärdigt spel, menade han, och desavouerade ledarredaktionens förord för alternativ 2. I stället satte han in en egen och osignerad text under rubriken ”Om vi ändå hade sluppit!”

Efter att journalisten Per Wendel avslöjat Ebbe Carlsson-affären får statsminister Ingvar Carlsson svara på frågor. Foto: PELLE ERICSSON

Annars torde ett samarbete mellan socialdemokrater och liberaler vara vad som i praktisk parlamentarisk politik bäst motsvarade Bo Strömstedts sinnelag. Också om han stod på ständig vakt mot främst socialdemokraternas tendenser till egenmäktighet. T ex när han 1988 lät reportern Per Wendel nosa upp Ebbe Carlsson-skandalen lagom till riksdagsvalet samma år. Justitieminister Anna-Greta Leijon hade i hemlighet utrustat sin kompis och det socialdemokratiska etablissemangets hjälpreda Ebbe C. med fullmakt att å regeringens vägnar bedriva privatspaning efter det ouppklarade mordet på Olof Palme två år tidigare. Avslöjandet kostade henne statsrådsposten. 

Alldeles särskilt glödde Bo Strömstedts passioner då det gällde yttrande- och tryckfrihetens eller offentlighetsprincipens helgd. Han var en ”tryckfrihetsfundamentalist”, påstod DN:s politiske chefredaktör Svante Nycander i en diskussion. Kanske avsågs därmed Bo Strömstedts envetna kritik – också sedan han slutat som chefredaktör – av vad han och andra menade var regeringen Ingvar Carlsson bristande engagemang för att värna yttrande- och tryckfrihetens grundlagsskydd i Sverige under överläggningarna om medlemskap i EU. Att detta till sist ändå särskilt omnämndes i förhandlingsprotokollen var till stor del den envetne Bo Strömstedts och hans meddebattörers förtjänst. 

 

Mot slutet av tiden som chefredaktör uppfylldes dagarna av den s k mut- och spelskandalen. Tidningens sportredaktion väckte uppståndelse med en serie artiklar om läggmatcher och spelfusk i bandy och ishockey – dittills okända fenomen i Sverige – utan att säkert kunna belägga påståendena (sedermera har de visat sig korrekta). Vissa lag utpekades. Det räckte för att tryckfrihetens övervakare i landet, justitiekanslern Hans Stark, ryckte ut och åtalade ansvarige utgivaren för brott mot tryckfrihetsförordningen. Opinionerna runt om i landet vändes den här gången massivt mot tidningen och dess förmenta slarv och sensationsmakeri. Men Bo Strömstedt friades. 

– Alla var emot oss. Alla var säkra på att jag skulle få ett långt fängelsestraff, vilket var eggande nog, kommenterade han flera år senare. 

Själv minns jag den kväll på redaktionen när det stod klart att åtal skulle väckas. Där rådde lugn och det som hördes var främst chefredaktören själv som vankade runt med händerna i byxfickorna, visslande som en vårglad lärka. Den sortens strid som nu väntade älskade han. 

 

Expressens vd och chefredaktör 1986, Åke Ahrsjö och Bo Strömstedt. Foto: KARL MELANDER

Till sist, om bilden jag tecknat av Bo Strömstedt tycks väl ljus och utan skuggor, beror det på att han faktiskt var den mest imponerande gestalt i branschen jag mött. Därtill något av journalistisk privatlärare för mig personligen. Jag vågade och kunde mer därefter. Men för rättvisans skull bör påpekas att Expressen under hans årtionden också hade sina bekymmer. Några av tidningens framstående medarbetare skrev kritiska arbeten om kvällstidningen som symbol för en allmänt kommersialiserad, hänsynslös och snaskig samhällsutveckling. Reportern Maria-Pia Boëthius gav 1979 ut romanen Svensson, Svensson och Anders Ehnmark och PO Enquist författade 1976 Chez Nous som både blev pjäs på Dramaten och spelfilm. Att erfarenheterna från Expressen inspirerat dem var uppenbart. 

Med facit i hand, med vetskap om det ras i upplaga och läsarförtroende som tidningen snabbt råkade ut för sedan Bo Strömstedt lämnat den, är det lätt att se vilka sprickor i bygget som förbisågs och kunde ha hanterats annorlunda. Inte heller hans trogne kumpan och vän Åke Ahrsjö, tidningens chef för ekonomi och administration som stannade några år längre på sin post, såg dem. Utmanaren Aftonbladet hade i mitten av 1980-talet ökande framgångar med sin Söndagsbilaga; en välgjord separattidning av Amelia Adamo, med känt folk i porträtt och reportage, med trender och livsstilar och samlevnad, mat och resor. Ett förebud om den genre som sedan raskt infiltrerade all allmänjournalistik. Ägarna Bonniers oroades redan då över att konkurrenten ibland erbjöd ett attraktivare val för läsarna. Expressen var trög med att ta upp tävlan, om man ens någonsin lyckades med det på allvar. Kanske var detta helt enkelt en sfär aningen bortom Bo Strömstedts publicistiska magnetfält. 

I början av 1990-talet inleddes avregleringen av radio-tv-monopolen, många av de nya kanalerna övertog de grepp ifråga om kändisar, kriminalreportage, skvaller och fränare tilltal som kvällstidningarna varit ensamma om. Expressens rikskorrespondenter hade successivt dragits in och tidningen blivit en Stockholms- eller storstadstidning bland andra. It-revolutionen skapade snart nya villkor för all medieverksamhet. Expressen stod länge handfallen i det nya landskapet, inte minst i jämförelse med Aftonbladet. Storheten sedan Bo Strömstedts dagar tonade sakta bort mot det förflutnas horisonter. Men en storhetstid var det, sannerligen. 

Källa: Nordisk tidskrift, 2017, häfte 1, Nordiska publicister: Bo Strömstedt

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!