Yelenas förtvivlan: ”Putin förstörde min sons kropp”

Hennes sorg blandas upp av svart ilska mot den ryska ledningen som startade kriget och ryckte hennes son German ifrån henne. Han bärs ut i en svart plastsäck och läggs varsamt i en kista. 

Det tog lång tid innan 22-åringens kropp kunde grävas fram ur cementmassorna som blev kvar av den sjuvåningsbyggnad som utgjorde militärhögskola i Charkiv där han studerade.

– Han var inte ens färdig militär när de dödade honom, säger mamman Yelena otröstligt. 

Hon bor i Mykolajiv där hon hoppas kunna begrava honom så värdigt som det går.

Pojken förvarades i en tegelbyggnad bland tiotals andra kroppar. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

De döda människorna bär fortfarande samma kläder som de hade sina sista sekunder i livet. Ofta söndertrasade, delvis brända och nerblodade. 

– Se här, den här hade en balaklava, säger kriminaltekniker Zolotoriov, som mannen i svarta kläder presenterar sig som.

De kroppar som han visar upp ligger uppradade på betonggolvet.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Staden Mykolajiv – en av Ukrainas viktigaste hamnstäder – saknar inte anledning till sorg och oro. Den utgör det sista hindret i ryssarnas offensiv mot Odessa och mot det möjliga målet att ta hela kustremsan ned till Moldavien.

I dag är staden omringad i nästan alla väderstreck, men i stället för att falla har invånarna och den ukrainska militären bjudit på hårt motstånd och ibland till och med kunnat kosta på sig enstaka motoffensiver. Inne i staden radas högar med bildäck upp och sandsäckar omger sjukhus och myndighetsbyggnader.

Priset för motståndet finns i den gamla tegelbyggnaden i centrala Mykolajiv, i form av bleka, svullna och blodiga lik. 

Senast i helgen sköts en raket in i en skola i centrum. Ett affärscentrum attackerades också. Flyglarmet går gång på gång. 

– Varje dag, varje timme tar vi emot nya kroppar. Det har varit ett barn på tre år, ett annat 17 år, yngre och äldre…, säger det forensiska centrets direktör Olga Dierugina, 46.

– Sedan den 24 februari har vi över hundra militärer och 32, eller kanske 35 civila.

Kvinnan i luva och varma vinterbyxor försöker redogöra sakligt för verksamheten. Men det tar bara någon minut innan hon brister ut i gråt.

– Det är svårt att jobba här. Varje dag ser vi döda kroppar, vi ser anhöriga som gråter. Dag efter dag. Och under tiden bombar de i staden, säger hon. 

Bårhusets chef bor numera på sin arbetsplats för att få verksamheten att fungera. Om inte hennes sju kolleger gör sitt arbete så gott de kan så fråntas otaliga anhöriga sina möjligheter att begrava och sörja de döda.

Därför arbetar alla hårt med att identifiera kropparna, mestadels under koncentrerad tystnad, iklädda gröna förkläden och plasthandskar. 

Byggnaden de arbetar i är från Sovjettiden, en kvarleva i rött tegel med fresker från det stora fosterländska kriget som andra världskriget kallas.

– Vi tar DNA-prover, kollar tänder, blod, bröstben – och så klart ifall de har identitetshandlingar, förklarar Olga Dierugina och pekar på en svart, förkolnad kropp som ligger på golvet i entréhallen.

Endast en känga på foten påminner om att det var en man med kläder, arbete och liv.

– Han var en gästarbetare från Bangladesh, säger Olga Dierugina.

I mängden finns också några ryska soldaters kroppar. Ukrainas regering har bett Internationella Röda korset om hjälp med att skicka hem de ryska kropparna.

”Föräldrar i Ryssland borde få en chans att begrava dem med värdighet. Låt inte Putin dölja vidden av tragedin”, twittrade Sergiy Kyslystsya, Ukrainas representant i FN, redan i början av invasionskriget.

Under tiden ilar Olga Dieruginas medarbetare fram och tillbaka med skallrande bårar i metall, med nya lik som ska identifieras. Det är synbart svårt att hänga med i krigets förödande takt. I rummet intill ligger kropparna ibland på hög, staplade på varandra. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Alla i olika grad av förstörelse. Den söta lukten av död fyller korridorerna. Här och där vittnar en tatuering, en frisyr eller ett klädesplagg om hur personen var som människa innan raketen eller granaten slog ned.

Döden svämmar över allting, ända ut på gårdsplanen där det också ligger ett tiotal säckar med döda. De anställda måste vara uppmärksamma så att de inte snubblar på kropparna.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Vanliga skåpbilar används som likbilar. En militär ambulans kommer också in på sjukhusområdet och lastar ur två svarta säckar.

– Det där var mina kamrater, säger Aleksey.

28-åringen står i grön uniform och luva lite vid sidan av. Hans bröder är också mobiliserade mot invasionsarmén.

– I dag var det jag som fick ta på mig den här uppgiften, säger han.

Resten av tiden är det att försvara Mykolajiv från att falla. Faller hamnstaden riskerar ryssarnas nästa mål bli hans hemstad Odessa.

Om två veckor ska han bli pappa till en liten flicka.

Bårhusets direktör Olga Dierugina vet inte hur länge hon kommer att orka hålla stånd. I alla fall inte om bombningarna fortsätter att intensifieras. Hemma har hon en 14 år gammal dotter vars liv hon fruktar för. Hennes syster har redan lämnat landet.

– Jag hoppas att vi möts i en annan tid, säger Olga innan hon rusar vidare.

Niclas Hammarström & Magnus Falkehed