Olle Wästberg har i 60 år befunnit sig i centrum av den svenska samhällsdebatten. Som ungdomspolitiker, riksdagsledamot, statssekreterare, chefredaktör och toppdiplomat.
I sin memoarbok ”I tidens skugga”, som nu utkommer på Ekerlids förlag, ger han en inblick i spelet bakom ett av de mest dramatiska besluten i Sveriges moderna politiska historia.
Han skildrar sina hemliga möten med ledande socialdemokrater som ledde fram till krisuppgörelsen 1992 mellan den borgerliga regeringen och den socialdemokratiska oppositionen – som räddade Sverige ur landets svåraste ekonomiska kris sedan 1930-talet.
– Vi fick ärva finanskrisen av Socialdemokraterna. Det var en eländig situation vad gällde budgetunderskott, valutautflöde och många andra problem. Vi kände ett starkt behov av att drastiskt minska statens utgifter, säger Olle Wästberg, 76.
Ränta 500 procent
Sverige drabbades 1990 av en djupgående finans-, bank- och fastighetskris som bland annat berodde på avregleringar under de socialdemokratiska regeringsåren i slutet av 1980-talet. Fastighetspriserna kraschade, den svenska kronans värde rasade – och Riksbanken höjde under tre dagar i september 1992 marginalräntan till 500 procent i ett försök att försvara kronan och den fasta växelkursen.
Olle Wästberg var då statssekreterare i finansdepartement som representant för Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) i den borgerliga regering med M, C, FP och KD som tillträdde efter segervalet 1991. Statsminister Carl Bildt (M) styrde koalitionen som inte hade egen majoritet utan var beroende av att partiet Ny demokrati inte röstade mot regeringen.
Wästberg förklarar att Bildt ansåg att regeringen kunde få igenom ett krisbeslut i riksdagen med hjälp av Ny demokrati. Men Folkpartiet med partiledaren Bengt Westerberg i spetsen sade bestämt nej till samarbete med det högerpopulistiska och invandringsfientliga partiet.
Möten på Frälsis
Då tog Olle Wästberg kontakt med S-företrädare på det ekonomiska området för att sondera möjligheterna till en blocköverskridande krisuppgörelse om besparingar och åtstramningar.
– Jag hade preliminära kontakter med Göran Persson, Leif Pagrotsky och Jan O Karlsson. Jag tyckte att regeringen hade intresse av att S skulle förstå att det var akut kris. Det ledde fram till den stora överenskommelsen 1992, säger han.
I boken beskriver han sina möten med Göran Persson:
”Vi åt lunch några gånger på Frälsningsarméns kafé – ett ställe där man kunde vara säker på att inte träffa på några journalister. Jag var tämligen generös med statistik och annan information som finansdepartementet hade.”
– Mötena var inget jag berättade om för Bildt innan vi hunnit dithän att vi skulle göra överenskommelsen med S. Då blev vi en officiell grupp. Tidigare var det hemligt, inofficiellt, det var en viss fördel att ses på Frälsis, säger Olle Wästberg.
– Skälet att S gick med på överenskommelsen var att de utgick från att de skulle ta över makten om två år. Då var det bra för dem att ha det gjort. Som finansminister fullföljde Göran Persson avtalet, säger han.
Många toppjobb
Olle Wästberg och andra borgerliga företrädare anser att deras regering fick ärva finanskrisen efter Socialdemokraterna, medan S anser att regeringen Bildt förvärrade krisen.
Wästberg berättar i ”I tidens skugga” om sin framgångsrika karriär och om en rad toppjobb där han trivts förträffligt. Bland dem generalkonsul i New York, generaldirektör på Svenska institutet och vd på Aktiefrämjandet. Som statssekreterare, riksdagsledamot och medlem av Folkpartiets partistyrelse i 30 år.
Han engagerade sig tidigt mot apartheid i Sydafrika och för befrielserörelser i södra Afrika, han försvarar Israel. Han har varit medlem i många statliga utredningar och ordförande i Demokratiutredningen. Han var ansvarig för att sprida internationell kunskap om Raoul Wallenberg inför 100-årsdagen av dennes födelse.
Men en stor besvikelse sticker ut: att han efter kort tid fick sparken från det han kallar sitt ”drömjobb” som chefredaktör på Expressen.
Liksom många unga ledande folkpartister i sin generation drogs han till liberala Expressen. Per Ahlmark, Staffan Thorsell, Ernst Klein, Thomas Hammarberg och flera andra hade antingen ledande befattningar på tidningen eller medarbetade flitigt i den.
Största besvikelsen
Redan som 19-åring vikarierade Wästberg på ledarsidan och fortsatte sedan i många år att medverka på kultursidan och med utlandsreportage. Han hoppade av jobbet som statssekreterare när han 1993 fick erbjudande om att bli chefredaktör på Expressen.
Av samma anledning avstod han också från att kandidera till posten som ledare för Folkpartiet. Wästberg fördes fram som tänkbar partiledare flera gånger under sin karriär, bland annat av Per Ahlmark som han ägnar kapitlet ”Min politiska idol” i sin bok.
”Jag tackade omedelbart ja. Min långa bakgrund med medarbetarskap i Expressen gjorde det till ett drömjobb … Jag kände djupt för Expressen. Tidningen grundades 1944 för att stå emot nazismen och den hade under hela sin existens stått på den liberala sidan”, skriver han i boken.
– Expressen blev min allra största besvikelse. Jag manövrerades bort som chefredaktör av vissa i den ekonomiska och redaktionella ledningen och av en medlem av ägarfamiljen, säger Olle Wästberg som var chefredaktör 1993–1995.
Ville släppa fram kvinnor
Han säger att han blev motarbetad när han ville släppa fram kvinnor till chefsjobb och när han tidigt ville att tidningen skulle ha en sajt på nätet. I boken skriver han att han fick sparken bland annat för att tidningens vd ansåg att han inte ”styrde tillräckligt”.
”När jag fick sparken var vi trots allt fortfarande Sveriges största tidning”, heter det i boken.
Ett toppjobb har dock Olle Wästberg tackat nej till. Han erbjöds att bli chef för Skansen och ringde därför den tidigare Skansenchefen Hans Alfredson för att höra hur det var att arbeta där.
”Djuren är ju snälla”
”Jag ringde upp honom och frågade hur det varit. Han svarade: ”Ja, djuren är ju snälla'”, skriver han i boken.
Han tog i stället jobbet som generaldirektör på Svenska institutet, som han erbjöds vid samma tid.
Olle Wästberg har hela sitt politiska liv varit engagerad i Folkpartiet/Liberalerna – och är i dag oroad över sitt partis framtid. Ett kapitel i hans bok heter ”Det liberala partiets katastrofer”. Där reder han ut den historiska bakgrunden till Liberalernas prekära läge.
Fortsätter rösta L
”Historiskt är det helt klart att Folkpartiet/Liberalerna förlorat på att sätta regeringsfrågan i centrum och vunnit på att låta de liberala sakfrågorna dominera”, skriver han.
Han är starkt kritisk till planerna på att bilda regering med stöd av SD, men tänker fortsätta att rösta på partiet. Detta till skillnad från förre partiledaren Bengt Westerberg, säger han.
– Jag vill inte känna mig medskyldig till att partiet som infört demokratin åker ur riksdagen. Så jag röstar på Liberalerna. Det finns en framtid för liberalismen men inte säkert för Liberalerna, säger Olle Wästberg.
