Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

von Zweigbergk: "Jag var nog lite för snäll"

Foto: Cornelia Nordström

Första gången hon fick frågan tackade hon nej.

Men den här säsongen vågade Helena von Zweigbergk, 54, kliva in i kupén - och på fredag är hon i final i "På spåret".

– I takt med att man blir äldre känns det inte lika läskigt att riskera att framstå som lite korkad, säger författaren och journalisten.

Tvåbarnsmor som är snäll mot både barn och djur

NAMN: Helena Johanna von Zweigbergk.

ÅLDER: 54 (fyller 55 om nio dagar).

YRKE: Författare, journalist.

BOR: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.

FAMILJ: Maken Bengt Ohlsson, 50, författare och krönikör. Holländska vallhunden Ludde,4. Sönerna John, 21 (fyller 22 17 mars, med andre maken Anders Falkirk) och Erik, 14, med Bengt Ohlsson. Två bonusbarn.

SOMMARSTÄLLE: Gammalt församlingshus på Gotland.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I en lägenhet på Östermalm i Stockholm som nummer två i en skara på tre systrar. Pappan fick senare två döttrar till.

MAMMA ÄR: Maud Hallberg, 84, pensionerad lärare (hade hand om vuxenundervisning för invandrare).

PAPPA VAR: Jurgen von Zweigbergk, journalist på Sydsvenskan och Gotlands Allehanda.

UTBILDNING: Pluggat litteraturvetenskap, filmvetenskap och psykologi. Poppius journalistskola.

KARRIÄR: Vikariat på Expressen. Programledare för "Filmkrönikan" i SVT. Recenserat film i Dagens Nyheter och Amelia. Har sedan 1990-talet medverkat i "Spanarna" i P1. Programledare för "Oförnuft och känsla" i P1. Skrivit deckarserien om den kvinnliga prästen Ingrid Carlberg. Hyllades för romanen "Ur vulkanens mun" (2008). Medverkat i antologierna "Happy, happy - en bok om skilsmässa" och "Mor mamma morsan". Krönikör i Amos.

AKTUELL: Tävlar på fredag i finalen av "På spåret" med parhästen Göran Everdahl. Kritikerrosade romanen "Än klappar hjärtan" har precis kommit ut i pocket. Medverkar i nyligen släppta antologin "Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0".

INKOMST: 627 900 kronor.

GODA EGENSKAPER: "Jag är snäll mot barn och djur".

SÄMRE EGENSKAPER: "Vill vara till lags så mycket att jag nästan blir självupptagen".

HISSAR: "Vänlighet, snällhet. Det framställs som lite fånigt att vara det, men jag tycker att det är jättebra egenskaper".

DISSAR: "När folk vill missförstå och visar tendens till hånfullhet".

Min drömmiddag

Helena Seger, tvåbarnsmor och sambo med Zlatan Ibrahimovic. "Hur har hon det och vilket slags vardag lever hon i? Jag är jättenyfiken på henne".

 

Soran Ismail, komiker. "En av de bästa och klokaste personer jag vet. Han lunchar med en Sverigedemokrat och tycker att man ska se människorna bakom ideologierna".

 

Patricia Tudor Sandahl, psykolog och författare. "Hon har skrivit så bra om åldrande och är hur klok och härlig som helst.

 

 

 

Det äter och dricker vi:

"Något praktsvenskt som matjessill, gräslök och färskpotatis, som är något av det godaste jag vet. Eller köttbullar och gräddsås. Till detta dricker vi öl. Och så satsar vi på en efterrätt med blåbär".

PS Så var mötet

Helena von Zweigbergk hoppar ur taxin vid Centralstationen. Hon har precis avslutat sitt morgonpass i bassängen på Forsgrenska badet, där en kvinna anklagat Helena för att förstöra nattsömnen genom att skriva så bra böcker att man inte kan lägga dem i från sig. Och jag kan bara hålla med. Jag älskade von Zweigbergks fyra deckare om fängelseprästen Ingrid och gav romanen "Ur vulkanens mun" toppbetyg när den kom. De senaste nätterna har även jag sovit alldeles för lite, då jag sträckläst nya "Än klappar hjärtan" och fascinerats över Helenas många radioavsnitt av "Oförnuft och känsla".

Konferensdeltagarna på Royal Viking tittar nyfiket på Helena von Zweigbergk när hon beställer in räksallad och vatten och hovmästaren kommenterar hur imponerad han blev då hon kunde alla papegoj-varianter i "På spåret".

SJ:s presstjänst har på nolltid fixat fram en tågvärdsuniform till mig och en SJ-medarbetare på perrongen där vi ska fotografera frågar om jag är onykter när jag hänger ut med mössan från Göteborgståget. Han lugnar ner sig när han får veta att jag bara druckit vatten och att jag är journalist. Helena skrattar gott.

 Förra gången du fick frågan om att medverka i "På spåret" tackade du nej. Varför?

– Av ren skräck att inte klara av det och behöva blotta min okunskap. Det var på Oldsbergs tid för sex-sju år sedan när jag var programledare för "Filmkrönikan" som jag avböjde. Jag hade knappt sett programmet då. Då kändes det fullkomligt omöjligt, särskilt med tanke på att jag inte kunde något om geografi.

– Den här säsongen fick jag välja vem jag skulle tävla med och det blev självklart Göran Everdahl, min drömpartner från "Spanarna". Om man känner sig liten och tanig på väg till läxförhöret i skolan så är det som att ha Rocky bredvid sig. Göran är fruktansvärt rolig och kunnig.

Hur kan du kunna saker som gulhättad amazonpapegoja och knäcka Greta Garbo i "Vem där?"-kategorin på 13 sekunder?

– Barnens skolböcker och läxhjälp är bästa knepet. Jag har exempelvis stor nytta av att jag läst "Burfåglar i färg" 20 gånger för sönerna när de var små. Annars hade jag inte känt igen de olika papegojorna.

– Med åren har geografiintresset faktiskt triggats i gång. På tåget till Göteborg där "På spåret" spelas in satt Göran och jag med en atlas och memorerade floder, städer och bergskedjor. Och så har jag nytta av att jag rest så mycket i Sverige med mina böcker.

– Mest orolig var jag nog för ordvitsarna, men på senare tid har jag blivit korsordslösare och det har jag nytta av när jag ska försöka avkoda frågorna.

Men jag anar att det är en sak att kunna något hemma i soffan och att en helt annan att få fram rätt svar i tv?

– Nja, i vissa stunder kände jag mig faktiskt mer skärpt när vi satt i buren. Det blir en overklighetskänsla, där man ser landskap flyta förbi. Ibland kan det vara lättare när man har det där totala fokuset.

I radioprogrammet "Spanarna" avslöjade du i höstas att det finns ett område där du inte alls känner dig smart, nämligen när det gäller praktiska och tekniska saker.

– Ja, jag talade om den praktiska uppgivenheten. Jag kan känna mig som en idiot, för jag delar Iphone-konto med min son och får alla hans sms och appar för att jag inte vet hur man fixar ett eget konto. Samtidigt är jag inte är ensam om att känna den här uppgivenheten. Det här är en av de spaningar som jag fått mest gensvar för. Många människor skäms för att de inte har koll. Samtidigt ställs det väldigt höga krav i dag för att kunna sätta på en tv eller få en dator att fungera. För att åka buss i Stockholm ska man exempelvis kunna ladda upp pengar på ett kort eller ha en speciell app i mobilen.

– Jag hanterar datorn, Ipaden och smartphonen varje dag för jag gillar de möjligheter som tekniken ger. Men jag lyckas som sagt var inte alltid fatta hur man gör.

Några andra svagheter?

– Jag är dålig på att planera och stressar lätt upp mig.

 Sedan har jag varit dålig på att hålla i pengar. Jag shoppade för mycket. Jag har jobbat på det beteendet och tog för några år sedan ett köpfritt år för att jag märkte att jag inte blev glad av att handla. Det var en väldigt bra detox.

– Precis som min romanfigur Sandra i "Än klappar hjärtan" har jag släpat efter med en skatteskuld. Skulden betalar jag av på varje år, men det är ganska lätt för kulturarbetare med ojämna inkomster att hamna i hennes och min situation. Det är jättepinsamt att inte kunna hålla i pengar och nu har jag blivit bättre på den punkten.

Du har varit med i P1:s "Spanarna" ända sedan 1990-talet. Hur får du dina uppslag?

– Det gäller att hitta saker som folk har framför näsan, men som ingen riktigt har formulerat än. Det ska nästan vara för självklart, då är det som bäst.

– Ofta har jag en tanke och vill hitta fler exempel så att det ska vara roligt och ha en klo. Jag går ut och går och spanar i matvaruaffären. Så jobbade jag exempelvis fram spaningen om att saker i billighetsaffärer ofta har med lyx att göra, medan grejer i tjusiga butiker kan se ut att vara hämtade i en statarlänga från 1800-talet.

– Just nu har jag för mycket att göra för att hinna spana regelbundet, men i sju-åtta år var Jonas Gardell, Jonas Hallberg och jag med i radio varje fredag och då hade man en sorts radar som hela tiden stod på.

Du växte upp i en "omodern lägenhet på Östermalm" med mamma och en äldre och en yngre syster. Hur var det?

– Vi gick i privata "Nya Elementar för flickor" (senare Ahlströmska skolan, kommunal, reds anm), där mamma undervisade. Men vi hade inte alls de pengarna som de andra eleverna hade. Det som var positivt med skolan var att barnen var rätt udda. Min familj var på inget sätt nödställd, men det var på sätt och vis lite jobbigt att de andra var så rika. Jag började jobba som blombud redan som elvaåring för att få pengar att gå på disko och köpa kläder. Jag fick tidigt känslan av att jag skulle klara tillvaron själv.

Du skriver i antologin "Mor mamma morsan" om den förbannade snällheten, som du var "både för liten och för otillräcklig för att hantera"?

– Kanske var det en aggressionshämning eller ängslighet att jag hela tiden skulle dela med mig och ge och ge? Jag tog på mig mycket och ville ordna upp allt.

Du skriver också att du hade behövt en pappa att bråka med?

– Mina föräldrar skildes när jag var tre år och pappa flyttade till Skåne, där han senare skaffade en ny familj. Han var en typisk skilsmässopappa. Vi träffades på loven och min bild av honom blev väldigt idealiserad. Han var skojig, planerade fantastiska saker vi skulle äta och göra och satsade mycket på de stunder då vi sågs. Under våra långa middagar återberättade han böcker.

– Men det var mycket som var uppblåst också, som jag har fått ta itu med när jag blev vuxen och nu är han död sedan sex år tillbaka.

Vilken skillnad hade det gjort om du fått ha en vardagsrelation till Jurgen?

– Jag hade nog haft mer realistiska förväntningar på livet och på mina egna förhållanden. Jag visste inte hur man gjorde när man levde ihop. Det hade varit jättebra att ha en pappa att få bråka med.

Du har liknat skrivandet vid att leka med Barbie och dockskåp?

– Författarskapet är väldigt, väldigt likt känslan av när man var liten och satt med dockorna och lät dem interagera. Plötsligt börjar romanfigurerna att prata.

Samtidigt har du i likhet med huvudpersonerna i din roman "Sånt man bara säger" haft drömmar om uppbrott och gillat cowboys?

– Jag hade mycket fantasier om det som barn. När jag blev äldre läste jag Erica Jong och Kerstin Thorvall och trodde att hela meningen med livet var att bryta upp, från tvåsamhet och män. Det var så man skulle göra.

Och du har brutit upp från två äktenskap?

– Ja, och från många andra förhållanden också.

I skilsmässoantologin "Happy, happy" berättar du om hur det är att mista halva tiden med barnet?

– Det är fruktansvärt svårt att skiljas när man har ett gemensamt barn. Varannanveckaslivet är jättejobbigt. Jag upplevde ett upprepningstvång, där jag var orolig att min son skulle behöva gå igenom samma sak som jag gjorde när mina föräldrar separerade. Min äldste son var bara tre år när vi separerade, men han har till skillnad från mig haft en i högsta grad närvarande pappa.

– Jag har upptäckt att man måste få göra på sitt sätt. Folk lägger sig i för mycket vad den andra föräldern gör. Det gäller förstås inte hur långt som helst, men barn har väldigt lätt att ställa om och anpassa sig till olika omständigheter.

I pocketaktuella romanen "Än klappar hjärtan", som hyllats av kritikerna, tar frånskilda Astrids son Viktor studenten, precis som din son John?

– Boken handlar inte om John, men idén väcktes när jag satt och tittade på studentplakatet med texten "Grattis John". Jag blev djupt berörd på skolgården av alla unga människor som skulle ut och skapa sina vuxna liv.

– Jag ville skriva en bred släkthistoria och var intresserad av att berätta den ur olika perspektiv. Att det blev tre systrar låg nära till hands i och med att vi var tre systrar när jag växte upp.

– Ofta har jag en idé om hur slutet ska vara, men så blir det aldrig så. Det känns som att en film startar i huvudet och några gestalter får liv. Sedan ser jag inget annat, jag fjärmar mig. För att kunna vara så sann och ärlig som möjligt när jag berättar behövs fiktionen.

Din författarmake Bengt Ohlsson är aktuell med romanen "Swing", om partnerbyten, och du har fått beröm för dina "nyansrika skildringar av vardagsrelationers dubbeltydigheter". Vad har ni för regler när ni skriver, vad gäller att involvera partnern?

– Det händer att vi känner igen oss själva när vi läser varandras manus och det kan vara jättesvårt. Vi vet båda hur vi är, saker kan komma från verkligheten men vi förstorar upp dem när vi skriver. Det kan vara en liten gnagande känsla och man blir direkt avslöjad när man känner varandra så väl som vi gör. Det har hänt många gånger att vi blivit sura. Men ingen av oss har någonsin sagt att det där måste du ta bort.

– Min syster Amelie lever precis som en av personerna i min senaste roman med en kvinna, men hon tyckte att jag borde ha lånat lite mer från hennes historia. Andra kan vara tvärsäkra på att det är just deras katt jag beskrivit i en bok.

– Om mina söner skriver jag däremot aldrig. Det har hänt att jag gjort om berättelser att handla om döttrar så att det inte ska råda någon som helst tvekan om det. "Än klappar hjärtan" har jag tillägnat min äldste son, men jag tror inte att han har läst den. Vårt riktiga liv är något annat.

Berätta om talet du höll till din mamma när hon fyllde 80!

– Jag blev så berörd att jag var tvungen att skicka henne talet efteråt. Det handlade om vem hon är och vad hon betyder för mig. Mamma blev glad, men var också vemodig över att fylla 80 och bli äldre. En dag kommer man att förlora varandra.

Vad skulle du önska att dina söner sa eller skrev till dig när du fyller 80?

– Att jag har varit någon sorts glädje, ett ljus, i deras liv. Någon som gav trygghet. Jag hoppas så gärna att de klarar sig och ska vara glada även den dag då jag inte finns.

I Amos skrev du en krönika om pojkars tuffhet?

– Flickor är förstås utsatta på ett sätt, men det är pojkar också, på ett annat. De föds inte tuffa och hårda. Redan på dagistiden tyckte jag att personalen kunde prata om killar som grupp och utgå från problem. Många gånger kan det nog vara tufft att vara kille. Jag som har vuxit upp med bara systrar har lärt mig massor av att ha söner, exempelvis vad en dumper ("anläggningsmaskin avsedd för transport av massor över svår terräng", reds anm) är. De har berikat min världsbild.

Släkten von Zweigbergk erhöll adelsbrev av Axel Oxenstierna, men är inte introducerad vid Riddarhuset. Hur har du påverkats av att heta som du heter?

– Det låter lite väl krusidulligt, lite högtravande, och känns lite småfånigt. Speciellt när jag var yngre och ville vara med i coola klubben var det jobbigt att heta som jag gjorde.

– Det positiva är att man får en historia med namnet. Det finns mycket berättat om mina förfäder.

Du är kusin med förre justitieministern Thomas Bodström och Cecilia Bodström, som är kanalansvarig på P1?

– Våra mammor är systrar. Cecilia är en av mina närmaste vänner och betyder jättemycket. Vi har liknande arbetet och ger varandra mycket stöd. Vi har jobbat på Expressen ihop och skrivit en reportagebok om prostitution.

– Thomas var den första killen som jag såg på nära håll. Han var som en elvisp. Min syster Charlotta och jag fick mer eller mindre sitta på våra grejer för att hålla dem på plats när han var i närheten.

"Än klappar hjärtan" har hamnat på DN:s "Bäst just nu-lista" och fått finfina omdömen. Hur förhåller du dig till recensioner?

– Samma dag som recensionerna ska komma är jag väldigt spänd på att se om det blir tummen upp eller tummen ner. Sedan brukar jag få en bibba recensioner från förlaget, men jag drar mig för att läsa mer och är rädd att saker ska klibba fast. Det är bara någon enstaka gång som en recension har gett mig något, det kan vara en analys eller ett sätt att se som varit bra.

– Bakom ointresset ligger någon form av styrkrädsla. Svårast är det inte att hantera om någon skulle tycka att det var uselt, utan om det finns en ton av hånfullhet eller ironi.

Och ändå exponerar du dig för andras tyckande. Du har berättat att du kan känna en blyghet inför att ta plats och berätta en historia. Varifrån kommer modet?

– Ja. Direktsändningar klarar jag nästan inte av längre, jag blir så nervös. Men det känns inte som att jag som författare har ett så publikt yrke. Så mycket av mitt liv är en kufig tillvaro där jag skriver hemma och går ut med hunden. Visserligen är jag med på en hel del författaraftnar, men det är bara trevligt.

– Jag hade tidigare uppfattningen att jag är en sådan som inte kan berätta en historia och har svårt att bre ut mig. Först när jag började skriva såg jag att jag faktiskt kunde hantera en berättelse.

– Fortfarande är det förenat med lite obehag när jag tar plats och brer ut mig. Jag tror alltid att det ska straffa sig när jag tar plats.

Det var författaren och förläggaren Måns Gahrton som bad dig börja skriva böcker. Berätta!

– Han ringde mig och frågade om jag ville skriva för hans förlag Semic, antagligen för att Liza Marklund precis slagit igenom. Jag var smickrad och glad, för jag hade gjort några försök tidigare men fastnat vid tio sidor.

– Även om jag var journalist kändes det larvigt att ha en sådan deckarhjälte när Liza Marklund hade det. Jag funderade över en psykolog, men tyckte att det var för bundet kring rummet. Så kom jag på att mina deckare skulle handla om fängelseprästen Ingrid. Det var intressant att besöka ett kvinnofängelse, där internerna på ett sätt sitter fast och samtidigt befriar sig när de är borta från killarna och kraven. Många av de kvinnliga fångarna jag träffade upplevde en väldig ensamhet. Manliga fångar blir mer omhändertagna och får fler besök.

Men så bytte du från förlag från Semic till Norstedts?

– Romanen "Tusen skärvor tillit" som kom 2005 funkade inte på Semic. Nästan ingen recenserade boken. Norstedts gillade boken och hörde av sig och jag har fortsatt skriva i det stallet.

På vilket sätt blev "Ur vulkanens mun" (2008) en vändpunkt?

– Den blev lite grann av ett genombrott. Fram till dess var jag nog lite för snäll och försonlig. "Ur vulkanens mun" skrev jag i ett tillstånd av oavbruten genans. Det var en frigörelseakt.

– Jag ville beskriva medelklasslivet på fullaste allvar, Annas kamp för att klara den där situationen. Jag skrev om början på boken säkert 50 gånger innan jag var nöjd med tonen.

I ditt P1-program "Oförnuft och känsla" avhandlar du snålhet, svek och kärlekens värde och pris. Berätta om den nya säsongen som sänds i sommar?

– Det är ett odugligt program i den meningen att det till skillnad från många andra relationsprogram inte handlar om hur man exempelvis blir av med sin svartsjuka. Människor löser sällan sina liv på det sättet, de försöker leva i alla fall, med alla känslor och upplevelser. De som medverkar i programmet får vara som de är, snarare än hur de kanske borde vara.

– Folk gör dumma saker hela tiden, man vet det. Det är en konst att vara människa. Man är inget renoveringsobjekt.

– Jag har jätteduktiga medarbetare och vi hoppas att radiolyssnare i sommar kommer att lyssna medan de sitter och grillar och börja prata med varandra om det som tas upp. Det händer titt som tätt att folk har lyssnat på tidigare avsnitt i mobilen och kommenterar ämnen vi berört.

Du har fått frågan förut, men hur är det att ha en jobbarkompis och make i ett?

– Bengt och jag träffas i stort sett jämt eftersom vi har varsitt arbetsrum i lägenheten. Men vi är alltid knappa med uppgifter om det vi håller på med. Däremot läser vi varandras manus i ett första skede.

– Fördelen är att vi kan dela erfarenheten av att inte kunna dela det vi håller på med. Vi delar tystnaden kring projekten och känner till alla faser i skrivandet. Vi kan relatera till vilka grubbel, vilken hybris och vilka pendlingar man går igenom.

– Nackdelen är om vi släpper böcker samtidigt. Då blir vi nervvrak samtidigt och det ligger nära till hands att man jämför sig. Men vi har ett gemensamt bolag och delar på alla tillgångar.

Första gången du träffade Bengt för 17 år sedan betedde han sig på ett sätt som gjorde att han senare ringde och bad om ursäkt?

– Jag skulle intervjua Bengt på scenen, där några av Norstedts unga författare skulle presenteras. Bengt var en av dem. Han var hopplös och svarade goddag yxskaft. Men han ringde och bad om ursäkt och vi började prata när vi sågs på en middag hos gemensamma vänner.

Vad gjorde att du vågade satsa på ett tredje äktenskap?

– Vi blev så jätteförälskade. Det var så fantastiskt att bli sedd av Bengt. Det är svårt att förklara vad det är som händer när man blir kär, men det var som en stor våg.

– Jag är väldigt glad att vi vågade skaffa ett gemensamt barn, men under många år bodde vi inte ihop. Det var först när vår gemensamma son var fem-sex år som vi blev sambos. Eftersom vi bägge hade barn från tidigare äktenskap var det två familjer och två klaner som skulle mötas. Och det kanske var bra att vi inte jäktade på. Vi hade vardagen med våra respektive barn.

Bengt är relationsrådgivare i Amelia och rekommenderar ofta familjerådgivning. Vad har du för erfarenhet av det?

– Vi har haft stormiga perioder, som exempelvis när Bengt skrev en krönika om kulturvänstern och Bengt var hårt ansatt. Och en del tycks tro att allt i "Oförnuft och känsla" utgår från mig, trots att jag många gånger bara försöker gestalta en känsla med mina betraktelser. Samtidigt har vi haft en sorts kupa med barnen, där vi inte går på varandra för det vi säger och gör i andra sammanhang.

– Ibland har vi gått i familjerådgivning. Jag tror att det är bra att låta någon annan titta på ens mönster.

Och så är du aktuell med antologin "Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0", där du konstaterar att du aldrig gillat dig som nu. Det låter härligt!

– Så är det faktiskt, i alla fall varannan dag. Det är sorgligt när jag ser bilder av mig själv som ung och vet att jag då kände mig så fel.

– I grunden är jag en hämmad människa och jag tycker att det är svårt att vara öppen med saker som underliv och skämmigheter. Jag är inte alls frisinnad och öppen. Många gånger ångrar jag antologitexter som ska handla om mitt eget liv. Utan fiktionen känner jag mig väldigt naken och osäker.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!