Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Vi visste inte om Lion skulle överleva”

VÄRMDÖ. Det här är bilden av en lycklig och samman­svetsad familj. SVT:s sportprofil Chris Härenstam, 38, hustrun Malin Härenstam, 38, och de tre barnen.

Nu berättar de om veckorna av ovisshet och förtvivlan på ett sjukhus i Turkiet där de inte visste om sonen Lion, 6, skulle överleva.

- När vi gav honom namnet Lion visste vi inte om det var ett namn som skulle följa honom eller om det skulle stå på en gravsten, säger Malin Härenstam.

Chris Härenstam kommenterade i går kväll Tyskland-Portugal i fotbolls-EM, och ska senare i sommar jobba med OS i London. Malin Härenstam satsar på något nytt sedan hon nyligen bytte SVT mot arbetet som kommunikationsdirektör på Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA.

Efter allt som hänt familjen säger Chris Härenstam att numera betyder ingen fotbollsmatch i världen mer än barnen och familjesammanhållningen.

Lion kämpade för sitt liv sedan han föddes för sex år sedan.

Love föddes en och en halv månad för tidigt.

Hope hade lika bråttom.

Gravid i 29:e veckan

Malin Härenstam var gravid i 29:e veckan och egentligen skulle de väl inte ha åkt på den där semestern till Side i Turkiet, men de var kära, lyckliga och sorglösa.

Plötsligt hände det som inte fick hända. Malin blev dålig och efter några dagar blev hon allt sämre. Läkarna gissade först på urinvägsinfektion.

- Vi var där för att sola och bada. Jag fick ont i magen, men jag förstod inte vad det var. Vi ringde läkare i Sverige som sa att vi skulle vila under helgen och söka läkare på ­måndag. Men till slut förstod jag att något var fel och vi åkte till en vårdcentral, därifrån fick vi åka ambulans till ett sjukhus. Några minuter senare var Lion ute, säger Malin Härenstam.

Expressen hade nyheten. Det var hösten 2005. Malin och Chris var ytterst nära att förlora sitt första barn.

Hon förlöstes akut och fick själv skador.

- Babyn fördes till ett annat sjukhus. Han hade svårt att andas eftersom hans lungor inte var utvecklade. På första sjukhuset hade de ingen kuvös och personalen hade knappt varit med om någon förlossning, säger Chris Härenstam.

50 procents chans

Det var kritiskt för babyn, som bara vägde 1 500 gram. Han kunde inte tillgodogöra sig någon mat eftersom mag-tarmsystemet inte vuxit färdigt, och lungorna var heller inte färdiga för att andas på egen hand.

Läkarna gav babyn 50 procents chans att överleva.

- Det var en stor chock. Vi var inte mentalt förberedda på vad som skulle hända. De första två veckorna handlade det mest om att Lion skulle överleva - det visste vi ju inte om han skulle göra, säger Chris Härenstam.

På telefon fick de kontakt med en eldsjäl till barnläkare på Danderyds sjukhus - Alexander Rakow. Han befarade hur det kunde gå för det lilla barnet och upprördes av hur svenska myndigheter skyllde ifrån sig. Familjen bad UD om hjälp med ambulansflyg hem. UD hän­visade till landstinget - som hänvisade till UD.

I två veckor slets Malin och Chris Härenstam mellan hopp och förtvivlan.

- När Lion började äta mat och fick behålla den efter två veckor började han också öka i vikt. Då började vi tro att det kanske kunde gå vägen. Efter fem veckor kunde vi åka hem. Då var det Alexander Rakow som på eget bevåg tog med sig syrgastuber och flög till Turkiet för att hämta hem babyn, som fick namnet Lion.

- Sedan dess är Alexander Rakow en mycket, mycket nära vän till oss - han var med också när Love och Hope föddes och vårdade dem på neonatalavdelningen. Om alla vore som Alexander skulle vi ha en god jord, säger Chris.

Det är eftermiddag och bara timmar tills Chris Härenstam ska träffa Zlatan och grabbarna i landslaget. Dessförinnan har han tränat Ingarö IF:s P05:or där både Lion och Love spelar.

- Jag är målvakt i laget och ska börja ettan i höst. Jag kan redan läsa lite grand, säger Lion, 6.

"En otrolig vi-känsla"

Från början var föräldrarna rädda för att han kunde ha fått hjärnskador på grund av syrebrist. Men Lion bär inga spår av traumat under sina först månader i livet.

Chris säger:

- Lion är aldrig sjuk, jag tror att det beror på de första tuffa åren. Han är mentalt stark, en snäll kille. Månaden i Turkiet har, tror jag, gjort både Lion och oss starka. Vi har en otrolig vi-känsla i vår familj, vi är väldigt tajta. På förskolan säger fröknarna att våra barn tar hand om varandra, pussas och kramas.

Malin säger:

- När man står i ett läge när man inte vet utgången och klarar det, så stärks man.

Chris:

- När man inte vet om ens barn kommer att överleva - alla som har barn förstår - då blir man ruggigt stark om det slutar lyckligt. Jag har tänkt på det: om jag kommenterar en VM-final eller EM-match och säger något mindre bra, så spelar det ingen roll. Det är skit samma numera. Det enda som är viktigt är att barnen mår bra, och mår de bra så mår jag också bra. Mår barnen inte bra, så märks det på mitt agerande i jobbet eller som medmänniska.

Vill säga något med namnen

Malin säger att det var på grund av alla svårigheter - och av tacksamhet för att barnen fick leva - som de gav dem starka namn: Lion, Love, Hope...

- När vi gav honom namnet Lion visste vi inte om det var ett namn som skulle följa honom eller om det skulle stå på en gravsten. Love blev ett kärleksbarn och sedan kom den efterlängtade Hope, vi ville säga något med deras namn också, säger Malin.

Nyligen åkte de tillbaka till Turkiet.

- Det var en stark upplevelse att komma tillbaka till det första sjukhuset. Läkaren kom ut och mötte oss och kom ihåg oss. Han blev väldigt rörd och fick en fin kontakt med Lion. Det kändes bra att visa läkaren att det slutat gott, säger Malin som arbetar med en roman - inspirationen fick hon av vad som hände Lion.

Chris går också och grunnar på en bok.

- Naturligtvis ska jag skriva om hur mycket jag älskar Lion och hur fantastisk den här resan har varit, säger han.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!