Ankomsttavlan på Lvivs centralstation ändrar tiden från 13.00 till 12.48. Tåg 119 från Mariupol rullar in tidigt på spår 3.
Hundratals krigsflyktingar har efter en månad av intensiva strider och via ryskkontrollerade humanitära korridorer evakuerats hit till den relativa säkerheten i västra Ukraina.
De som är kvar i Mariupol lever under fruktansvärda omständigheter utan mat, vatten och mediciner. Kyiv Independent rapporterar om att matbristen nu är så stor att invånarna börjat dö av svält.
De flesta som går av tåget är kvinnor och barn. De flesta har ingen aning om vart de ska ta vägen eller vad som väntar nu.
43-åriga Olga säger att hon vill ta sig till Polen där sonen Maksim väntar. Med sig har hon sin mamma Natalia och barnen Ksenia, 10, och ettåriga Artimii. Under den månad som kriget rasat har de tvingats ta skydd nere i husets källare.
– Vi var 50 personer som trängdes i källaren. Vi trodde att vi skulle bli begravda där, säger Olga.
– Mariupol finns inte längre. Det är borta. Det är bara en grushög som är kvar, säger Olga medan hon låter sig tas om hand av volontärer på tågstationen.
Maken fastnade i Ryssland
Olgas man jobbar i Ryssland och fastnade där när kriget bröt ut. Han har telefonkontakt med familjen hela tiden. Även under belägringen ringde de varandra, ständigt. Olga berättar hur de båda grät under samtalen. Hon säger att maken också ska försöka ta sig till Polen för att återförenas med sin familj.
När kriget började för exakt en månad sedan spekulerades om att de städer som har band till Ryssland skulle falla omedelbart. Men det är just de städerna som har bjudit på det hårdaste motståndet.
Före kriget bodde cirka 400 000 människor i Mariupol, i dag tros cirka 100 000 finnas kvar där, de som ännu inte kunnat fly.
Ryssland hävdar att man har evakuerat flera tusen från Mariupol till Ryssland. Ukraina anklagar Ryssland för att ha tvångsdeporterat dem.
Olgas mamma Natalia lyfter Artimii i sin famn. Tioåriga Ksenia tittar nyfiket på allt. Det är som att hon nästan svävar över tågperrongen av glädje.
Familjen följer en volontär en våning upp på tågstationen. På dörren står ”VIP” skrivet med stora bokstäver. Ytterligare en volontär öppnar dörren till den stora hallen. Här ligger hundratals madrasser utspridda över golvet. Hit förs de som ska åka vidare och som inte har någon som kan ta emot dem i Lviv. De registreras, får mat och tilldelas en plats i väntan på nästa transport.
Andra sonen väntar i Polen
Olga längtar efter att få träffa sin son Maksim i Polen.
– Han flydde till fots under kriget. Han lyckades att ta sig till områden som kontrolleras av ukrainsk militär och de hjälpte honom vidare. Nu är han i Polen och väntar på oss, säger hon.
Ksenia säger att hon haft svårt att sova under månaden i källaren. Dels för att ljudet av bomberna gjorde det omöjligt, dels för att hon var så hungrig.
– Det var första gången i mitt liv jag hörde hur bomber låter. Förut hade jag bara sett det på filmer. Jag var rädd hela tiden, säger Ksenia.
Hennes mamma berättar att de som hade hamstrat mat tog allt med sig ner till källaren där alla fick dela på det. Men snart började den ta slut.
– Vi åt en gång om dygnet för att spara på maten. Alla gick hungriga, säger Olga.
Ksenia hade precis börjat i en ny skola när kriget bröt ut. Kvar där hemma i lägenheten ligger alla hennes böcker och leksaker. Hon vet inte om skolan har klarat sig. Det är den hon är mest orolig för nu.
– Jag hoppas att skolan står kvar. Den är ny och fin. Jag vill inte att de bombar den, säger Ksenia.
”Går inte att återvända”
Olga fick inte med sig mycket från sitt hem i Mariupol. Bara vinterkläder och några saker som betyder särskilt mycket för henne, makens morgongåva till henne - ett litet guldsmycke – och familjens fotoalbum.
– Det går inte att återvända även om kriget tar slut nu, säger hon.
– Mariupol är borta. Man måste bygga upp staden på nytt. Ingen vet om det går att göra det, säger Olga.
I en rullstol i ett hörn i den stora hallen sitter en gammal kvinna med bandage över ett infekterat sår på ena kinden. Hon heter Galina. Det här är andra gången i sitt liv hon tvingats fly sitt hem utanför Kiev.
– Jag var fem år gammal när kriget började förra gången. Då bombades vi av Hitler. Nu är det Putin som gör det.
Hon understryker:
– Det är inte Ryssland. Det är Putin som gör det.
Galina kan inte gå och hon har bara lite av synen kvar, hennes dotter hjälper henne med allt.
– Jag var tio år när kriget tog slut och vi kunde åka hem igen, säger Galina.
Hon och dottern har de väntat i Lviv i några dagar nu. De är på väg till Tyskland.
– Jag trodde aldrig att det skulle bli krig igen, säger hon.
