Ungar som skriker och ungar som trilskas och ungar som inte vill sova. Det hålls statliga kurser i föräldraskap och det pratas högt om att sätta gränser. Jag tycker det luktar nåt slags medeltid. Eller i alla fall det sextiotal där jag själv var liten. När man trodde att nyfödda bebisar som lyftes upp när de skrek blev "bortskämda". När man skulle amma var fjärde timme. När man hela tiden skulle sätta barn på plats, de skulle varken synas eller höras och än mindre ställa till besvär. För det är inga mjukisvindar som blåser! I dag är trenden hårda tag.
Jag undrar om folk är rädda för närhet och för att ge sina barn kärlek? För att skämma bort dem med kramar och snälla ord och trygghet?
Livet är en bitch och när du blir stor gifter du dig med en. Så låter ett amerikanskt talesätt och det är så sant, så sant. Livet är stenhårt och det är fan att vara människa. Är det kanske därför som så många tror de måste härda sina kids intill det outhärdligas gräns? Inte dalta med dem när de är små, för vad händer då? Jo, de kanske går ut i livet och blir chockade. Så det är lika bra att ge dem en tuff start på en gång.
Jag tycker så himla illa om det där. Hur kan man INTE vilja dränka sin unge i välvilja och kärlek? Jag ska berätta vad vi har gjort. Helt stick i stäv mot alla "experter" och old school-anhängare som predikar hårdhet och stramhet. Vi har struntat blankt i allt sånt. Vi har låtit barnen sova i vår säng tills de blivit fem-sex år gamla (det har gått toppen, ingen är mörkrädd, ingen har sömnproblem, har aldrig haft.). Vi har aldrig tillämpat några sömnmetoder, och aldrig ammat efter klockan. Vi har lyssnat på våra barn och försökt känna efter hur det är. Att vara liten. Att vara ledsen. Att vara rädd. För det finns en motvikt mot de där stränga mallaporna till experter. Det finns till exempel något som heter "nära föräldraskap". Som går ut på att man ska sova ihop med sitt barn i familjesäng, och bära barnen nära kroppen, och vara med dem, känna dem, se dem. Inte sätta dem till världen och sen behandla dem som en förbaskad möbel som kan ställas in i ett mörkt rum och sen tillämpas "sömnmetoder" på.
Familjesäng är en klassiker. Att små människobarn ska sova ensamma i mörka rum är ett helt nytt påhitt, nåt slags manifest över att vi fått det materiellt bra så vi inte ska behöva ligga arton personer ihopträngda på en enda loppig brits. Fint så, det materiella välståndet är självklart härligt på många sätt men varför måste närheten stryka på foten bara för att vi inte längre lever i fattigdom?
Jag är säker på att människoungar mår bra av att sova ihop med sina föräldrar. Jag tror att många fler skulle slippa beklaga sig över sömnlösa nätter om de bara vågade satsat på en bred bädd och sen sova ihop.
Även vuxna behöver närheten. Det är bara det att det är så förbannat tabu att säga ett enda ord om att vuxna människor skulle kunna få ut något av att sova bredvid sina barn. Vi ska helst inte visa några känslor alls. Ungarna behöver oss, men inte behöver vi dem! För erkänner vi detta är vi plötsligt osjälvständiga och suspekta...
Ja, det är fan att vara människa i dag. Kära förälder, här får du lite pepp. Lita på att du är bäst på att trösta din unge. Sov nära varandra. Kramas. Härmed vill jag säga - revoltera mot alla fascistiska uppfostringsmetoder och så kallade sömnskolor!
