Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Vi måste sätta stopp för det dödliga våldet"

<p>"Nu måste regeringen, politikerna och polisen tillsammans med föräldrar, föreningar och kommunerna dra i gång en Haverikommission", skriver Alexandra Pascalidou.<br></p>Foto: Anders Wiklund/TT
Två bröder mördades i Rinkeby i Stockholm på fredagen.Foto: Alex Ljungdahl

"Jag är förtvivlad. Och förbannad", skriver Alexandra Pascalidou om dubbelmordet i Rinkeby.

I går morse var jag i Malmö för att tala om Tryckfrihetsförordningen. Taxiföraren som körde mig från Sturup var en gammal kompis från Rosengård. Vi talade om allt som gått snett i våra förorter. Innan jag klev ur hans bil visade han mig sin underarm där han tatuerat in våra döttrars namn. ”Jag svär, jag är orolig för hennes framtid. Det är för henne jag kämpar”, sa han.

På eftermiddagen tog jag och min dotter Melina t-banan hem till Rinkeby. En ung kille från Kirgizistan som satt mittemot oss frågade vilket språk vi talade. Han berättade att han känner sig väldigt ensam. Hans familj är död och några vänner har han inte lyckats få efter fyra år i landet.

Ändå var han glad för att han äntligen lyckats få ett jobb. Han ska börja leverera mat genom Uber Eats. För brödsmulor.

På Rinkeby Torg är det som vanligt fullt med folk från världens alla krigs- och krisdrabbade avkrokar. Många köar till Frukt- och Grönsaksståndet. Julgranen är pyntad med ett fåtal lyktor. Det är mörkt och kallt och min dotter säger: ”Om de lyste upp torget mer skulle det inte se så ledset ut”.

På Bhai Bhai-livs reas pitabröd och telefonkort ut. Mammas port doftar mat från Gambia, Iran, Bosnien, Grekland, Chile. Och lite Sverige. Mamma har bakat lussebullar. Mina systrar från Fruängen och Kista ansluter med sina ungar. Min systerdotter Jordana berättar att hon drömmer om att bli försvarsadvokat. När barnen är trötta rör vi oss hemåt.

Så vaknar jag till nyheten om dödsskjutningarna som ägde rum en halvtimme efter att vi lämnat. Några hundra meter från mamma. Ganska nära min pappas lägenhet. Två unga förlorade liv. Tvärt avbrutna med skottsalvor från automatvapen. Någon jävla uppgörelse, viskar någon. Inte igen. Nu får det vara nog. Nu måste det här bli den sista droppen blod som spills på våra gator.

Nu måste vi sätta stopp för det dödliga våldet. Nu måste regeringen, politikerna och polisen tillsammans med föräldrar, föreningar och kommunerna dra i gång en Haverikommission.

För allt som gått fel.

För allt de i alla år försummat.

För att de låtit segregationen cementeras.

För att de låtit utanförskapet förgifta förorterna.

För att de trots våra varningar låtit parallellsamhällen växa fram.

För att de söndrat skolorna och splittrat dem i etniska enklaver och religiösa rum där fler lärare än på andra håll saknar behörighet.

För att samhället retirerat i stället för att rusta upp.

Vem tar dessa människors oro på allvar?

Vem bryr sig om föräldrarnas och barnens rädsla?

Varför kommer polisen bara när liv inte längre går att rädda?

Varför dyker polisen inte upp när oroliga föräldrar ringer och rapporterar om knark- och vapenhandel mitt på ljusa dagen?

Varför öppnar de inte en polisstation på torget?

 

LÄS MER: Carolinas son mördades i Akalla - nu har hon fått nog av våldet i Järvaområdet: "Folk måste vakna"

 

I dag har jag talat med många frustrerade förortsbor. En av dem är fyrabarnspappan Zoki. Hans son var barndomsvän med killarna som mördades. Någon misstänkt är ännu inte gripen. Pappan berättar att hans son i dag fyller 20 år men har ställt in kalaset för att han sörjer sina förlorade vänner. Och det är inte första gången.

Två bröder mördades i Rinkeby i Stockholm på fredagen.Foto: Alex Ljungdahl

En annan pappa säger: ”Vi flydde från Somalia för att rädda våra barn. Inte förlora dem i världens fredligaste land”.

Min syster Sofia som tidigare nattvandrat tillsammans med andra föräldrar säger: ”Vad ska vi ta oss till? Måste vi låsa in våra tonåringar för att skydda dem?”

En mamma säger: ”Hade det hänt på Östermalm hade det blivit kaos. Nu är det ingen som bryr sig. Det är som med terrorattackerna. Löpsedlar när det sker i Paris. Notiser när det sker i Beirut”.

Det är redan för sent men nu har ni chansen, ni som lever på våra skattepengar. Ni som säger att ni lyssnar på missnöjet och tar folkets oro på allvar. 
Kavla upp ärmarna och sammankalla kriskommittéer och haverikommissioner med representanter från bostadsbolag, boxnings- och brottningsklubbar, moskéer, kyrkor, föräldraföreningar, skolor, arbetsgivare, socialtjänst poliser och politiker.

Rensa upp i knark- och vapenträsket.

Ställ mätbara krav på alla inblandade parter.

Ge människor värdiga levnadsförhållanden.

Ge ungar möjligheter att fylla sin fritid med vettig verksamhet. Även dem som passerat 18 år och portas på krogarna i stan.

Ge killar på glid alternativ och vägar ut. En före detta kriminell jag talade med i dag sa: ”Vi visste inte ens att det fanns en annan värld bortom betongen”. Segregationens osynliga murar skymmer sikten. Riv dem.

Det finns tusen saker ni kan göra. Det finns forskning, statistik, utredningar och exempel från andra länder. Det handlar bara om att vilja. För vi vill inte sörja flera förlorade liv. Det är nog nu. I Rinkeby och Rosengård och alla andra fattiga, försummade förorter runtom i landet där liven inte verkar vara lika mycket värda.

 

Alexandra Pascalidou

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.