"Vi måste modernisera vår syn på arbetstid"

I det gamla Rådhuset i Simrishamn inledde socialarbetaren Gudrun Schyman sin politiska karriär på 1980-talet, som fullmäktigeledamot för Vänsterpartiet.

I dag är hon återigen fullmäktigeledamot i samma gamla rådhus. Samtidigt partiledare för Feministiskt initiativ.

- Vi har kongressbeslut på att vi inte längre är talespersoner, utan vi tituleras partiledare.

- Det blev så förvirrat. De andra partierna har ju partiledare och så har de talespersoner i enskilda politiska frågor, så vi beslutade att vi är partiledare och sen kommer vi också att ha talespersoner i specifika politiska frågor.

I veckan fyllde hon 67 år.

Du kunde varit pensionär och tagit det lugnt nu. Varför inte?

- Nej, jag förhåller mig ju till omvärlden, inte till siffror. Omvärlden kräver att jag trappar upp, och det är det som jag snarare håller på med. Och jag tycker ju att det är väldigt roligt att kunna göra det. Jag tycker att det är fantastiskt roligt att kunna bygga den feministiska och antirasistiska folkrörelse som Feministiskt initiativ kommit att utvecklas till. Det är det viktigaste jag har gjort i min politiska karriär.

– Det ligger nog inte för mig att trappa ner, inte ännu i alla fall. Sen har jag den stora förmånen att jag är frisk. Jag har krafter. Och du vet, man blir mycket smartare och klokare ju äldre man blir. Mycket, mycket bättre, helt enkelt.

När Expressen möter henne på Kafé Kagan, bara ett stenkast från Rådhuset på Stortorget i Simrishamn, har hon stressat från ett möte med prästen Jonas Ahlner i Borrby i Östra Hoby församling.

Som om inte partiledaruppdraget tog tillräckligt mycket tid.

Har Gudrun Schyman blivit religiös?

- Ja, det kunde man tänka sig, haha. Nej, men jag tycker det är väldigt roligt att ha samtal över gränser, och det här är någonting som jag var med och drog igång för två år sedan. Det heter "samtal pågår". Vi pratar om aktuella samhällsfrågor utifrån våra respektive perspektiv. Jag står för det sekulära och han för det religiösa. Men ofta kan i enas i vad vi ser som lösningen på olika saker. Det är intressant att botanisera i de här mellanrummen tycker jag. De gränsöverskridande samtalen sätter i gång mycket tankar och idéer. Och vi gör de här samtalen inför publik.

Det kostar 80 kronor att lyssna på partiledaren och prästen i samtalet som arrangeras av Borrby Bokby. Men då ingår "fika (utan moralkakor)", enligt reklamen.

Gudrun Schyman tror varken på gud - eller kungen. Det är hög tid för honom att lämna över tronen till kronprinsessan Victoria, tycker hon.

- Ja, det tycker jag absolut. Han, till skillnad från mig själv då, tycker jag faktiskt ska gå i pension, hahaha.

Varför då?

- Jo, men jag tycker att hon är väldigt, väldigt bra. Jag skulle ju önska att vi avskaffade kungahuset, det vet väl alla vid det här laget. Jag tror att Victoria skulle mycket troligt bli vald till president. Och jag skulle verkligen unna henne att få känna det förtroendet ifrån svenska folket. Jag skulle gärna rösta på henne, för jag tycker, i den mån jag lärt känna henne, att hon är en väldigt klok person.

Hon skulle göra ett bättre jobb än kungen?

- Ja, det tror jag. Han kan väl med ålderns rätt dra sig tillbaka, och vila på lagrarna. Jag menar, det är väl ingen som har uppfattat att han har varit på rätt plats i livet. Han har ju inte gett uttryck för det. Och har han då möjlighet att med pensionsålderns rätt dra sig tillbaka så tycker jag att han skulle unna sig det.

I augusti förra året sa du: ”Vi lever i ett feministiskt genombrott. Det är nu det sker. Vi kommer in i riksdagen". Men du hade fel, det blev inga riksdagsplatser. Varför lyckades ni inte?

- Nej, det räckte inte till på slutet där. Det kan man ju fråga sig varför det inte gick. Vi hade väldigt små resurser jämfört med alla andra partier, men det hade ju inte hejdat oss under våren. Vi gjorde en fantastisk valrörelse inför EU-parlamentet, och där kom vi ju in med råge. Men människor är friare i det valet, för att det handlar ju inte om regeringen i Sverige, utan där röstar man mer utifrån sina egna åsikter och vad man vill se. Det skulle man ju önska att det var det som låg till grund i riksdagsvalet också, men då kommer de här maktpolitiska frågorna in och så kommer blockpolitiken med sin kalla hand som läggs över alla ställningstaganden, och då är det svårare.

Demoskops väljarbarometer för juni visar att ni skulle fått 1,9 procent om det vore val i dag. Kommer vi att få se Gudrun Schyman i riksdagen igen?

- Ja, det är jag alldeles övertygad om. Tittar man på vad valforskningen säger så kommer ett parti som har fått två procent eller mer i ett riksdagsval in i nästa val. Så har det varit med alla andra partier som en gång varit nya och som kommit in. Så det är klart att vi gör det.

Om vi leker med tanken att ni hade fått en procent till i valet i höstas. Vad hade då sett annorlunda ut jämfört med i dag?

- Jag tror att vi hade fått en betydligt bättre diskussion och planering inför hur vi ska nå målet om jämställdhet och frihet från alla former av diskriminering. Det hade varit en mycket tydligare röst i riksdagen för detta, och det hade också blivit ett stabilare regeringsunderlag för den regering som nu sitter. Vi var ju tydliga med att säga att vi ville byta regering. Så det hade kunnat bli annorlunda på många sätt. Vi hade också kunnat få en mycket mer konstruktiv debatt om hur vi ska ta hand om människor som kommer hit, nyanlända, och vilken syn vi ska ha på det. Jag tror att hela diskussionen om lönediskriminering mellan kvinnor och män hade fått en annan prägel. Nu passar ju alla och hävdar att det inte är politikens område. Det hävdar ju vi att det är i allra högsta grad. Så det hade påverkat kunskapsnivån ska jag säga, för när vi kommer in så måste alla andra partier läsa på.

Så vilket betyg ger du Stefan Löfven och regeringen så här långt?

- Jag tycker att det svajar. Det är väldigt bra att de deklarerat sig som en feministisk regering och jag tycker det är bra att Margot Wallström har sagt att hon ska bedriva en feministisk utrikespolitik. Men, det förpliktigar ju. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken så förpliktigar det på det viset att man måste ta upp hela våldsproblematiken som vi har i våra samhällen, i alla våra relationer. Det gäller både de intima relationerna och de internationella relationerna. Ska vi förstå våldet måste vi förstå att det har ett och samma syfte alltid, och det är makt och kontroll.

- Då måste vi se att det hänger ihop hur vi ser på mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, hur vi ser på mäns våld mot män i samhället, hur vi ser på maskulinitet, militarism, nationen som begrepp. Rusta ner militärt och rusta upp med säkerhetspolitik för människor. Då skulle Sverige vara en röst i världen för långsiktig avmilitarisering av konflikter, tidig identifiering av konflikter, sätt in det som man brukar sätta in efter krigen, demokratiåtgärder, humanitära insatser, utbildning, ta med kvinnor i hela diskussionen på ett annat sätt. Så det där är regeringens akilleshäl kan man säga, värnandet om militarismen och värnandet av Sverige som vapenexportör. Där bidrar vi till att vi ser de krigen som vi ser runt om i världen, och att vi får de flyktingproblem som vi ju får.

Men Stefan Löfvens allvarligaste misstag var, enligt Schyman, att han inte bildade ett jämställdhetsdepartement och en jämställdhetsmyndighet.

- Jag tror att det är helt nödvändigt om vi ska få någon ordning på de här frågorna. För som det nu är ligger jämställdheten och skvalpar på olika departement och jämställdhetsministern ska samordna. Ansvaret ska ligga på alla, men det betyder att ingen tar det. Det finns ingen myndighet som följer upp och ser till att det som har sagts också blir gjort. Den här politiska infrastrukturen som man har på alla andra politikområden måste till för att det ska kunna ske ett utvecklingsarbete och för att man ska kunna följa upp och mäta.

- Det är ett allvarligt fel som de gör i organiseringen av politiken, och det visar att man fortfarande ser på de här frågorna som någon slags sidofrågor och särintressen. Och det är ett elände. Det var en generalmiss tycker jag, och av det följer sen att andra frågor inte blir lika effektivt hanterade.

På er hemsida kan man läsa att det är fullt möjligt att vara medlem i Feministiskt initiativ även om man är medlem i ett annat parti. Så Sverigedemokrater och moderater är också välkomna?

- Det kräver naturligtvis att man delar den politik som Feministiskt initiativ ger uttryck för på samma hemsida. Vi har ju ett politikdokument som är ganska omfattande som talar om både hur vi ser på grundproblemet och hur vi ser på hur de här frågorna ska hanteras inom olika politikavsnitt, arbetsmarknad, sjukvård, socialtjänst, ja allt. Vi tar ju ställning i alla frågor som andra partier, men med en annan analys i grunden och delar man inte den så ska man ju inte gå med. Och det gör naturligtvis att Sverigedemokraterna inte kan gå med.

Ett av era förslag i höstas var att inom sex år sänka arbetstiden till 30 timmar. Varför är detta en viktig fråga?

- För att vi måste se till förändringarna i samhället. Vi måste modernisera vår syn på både arbetstid och på annan tid. Vi kan inte säga att vi lever för att arbeta, utan vi arbetar ju för att kunna leva. Och våra liv är mycket större och inrymmer mycket mera saker. Den här arbetstiden som vi har nu går ju långt tillbaka, där det var en som arbetade i en familj och en som var hemma eller bara jobbade deltid. Vi gick en gång i tiden från 48 timmar till 40 timmar. Det var ett sätt att ta ut produktivitetsökningar i samhällsekonomin. Det var en välfärdsfråga, en generell arbetstidsförkortning. Det handlar om att sänka arbetstiden i stället för att sänka skatten till exempel. Moderaterna var emot redan då, annars fanns en stor bred överenskommelse. Men tiderna har förändrats.

Hur mycket jobbar du själv en vanlig vecka?

- Jag har ju inga vanliga veckor, det är väldigt varierande. Framför allt reser jag ju väldigt mycket, och skulle jag räkna in restid blir det ju ofantliga arbetsdagar. Men det är det ju ingen annan som gör, så varför skulle jag göra det. Så om jag tittar på effektiv arbetstid så håller jag mig nog inom ramen, det tror jag.

Nationalekonomen Stefan Fölster har tidigare hävdat att en sänkning av arbetstiden till 30 timmar skulle innebära att antalet arbetstimmar sjunker med minst 15 procent, reallönerna minskar med 3 900 kronor per månad och de offentliga utgifterna ökar med drygt 250 miljarder kronor. Vad säger du om de uträkningarna?

- Man kan ju räkna på många olika sätt, och vi sitter nu själva och ska ta fram en egen rapport om arbetstidsförkortningen, till Almedalen. Man kan ju räkna bredare. Man kan ta in välfärdsvinster i kortare arbetstid, som tar ner kostnaderna på många andra håll – inte bara för arbetslösheten utan också för stressrelaterade sjukdomar och så vidare och så vidare. Det intressanta är att i Sverige i dag är det den privata sektorn som går före. Vi har paradexemplet med Toyota där de gick över från ett skift till två skift, sänkt arbetstid och inga lönesänkningar. Kunderna blev nöjdare och de som jobbar blev nöjdare. Det finns också ett dataföretag en bit uppåt i landet som har gjort likadant.

Så näringslivet är föregångare?

- Näringslivet är faktiskt föregångare, inte de stora företagen, men de små, de kreativa.

Toyota är ett stort företag?

- Ja, Toyota är stort, det håller jag med dig om. Men just den här verkstaden som det handlade om var inte så jättestor. Och det här andra företaget var inte så jättestort.

Du har tidigare sagt att du inte vill ha pengarna i högsätet. ”En ekonomism har nästlat sig in i politiken”. Vad menar du med det? 

- Jag menar att man ofta sätter pengarna som mål. Och det har vi ju inte som regel. Det finns väl de som har som mål i sina liv att bli miljonärer, men det är ganska få. De flesta av oss väljer arbete utifrån ett genuint engagemang. Vi vill vara på ett område där vi känner att vi kan utvecklas som människor, där vi kan få verka i vår fulla potential, där vi kan få vara kreativa och så vidare. Jag är ju ett exempel på det själv. Jag är ju socialarbetare, det blir man inte rik på. Det blev man inte då, och det blir man inte nu heller. Men det finns ett samhällsengagemang och ett mänskligt engagemang som ligger i grunden, och det är ju det mest värdefulla i hela det yrket.

- Den här iden om att vi ska ligga där och dra vår sista suck och vara glada över att vi hade budgeten i balans, jag köper inte det. Och jag tror att det är väldigt få som köper det, egentligen. Det här synsättet att det är pengarna som är målet hänger också ihop med konsumismen, som är det som ska vara drivkraften i samhällsutvecklingen, ökad materiell konsumtion, det går ju inte. Det går åt skogen, eller rättare sagt skogen försvinner väl… och det ställer till sådana enorma problem så att jag tror att väldigt många i dag är medvetna om att vi måste tänka om i relationen mellan arbetsliv och liv, och vi måste tänka om och inse att vi har ett jordklot, inte fem. Vi måste ställa om.

Tillbaka till inrikespolitiken då: Hur stort militärt försvar anser Feministiskt initiativ att vi behöver?

- Vi ser på lång sikt att vi ska nedrusta och målet är ju global avrustning. Och vi menar det på fullt allvar.

Hur avrustar man Vladimir Putin?

- Ja, det kan man ju fråga sig. Det måste ju ske genom rörelser också i det landet, men också genom internationella rörelser. Jag tycker det är intressant om vi nu tittar på den Europeiska unionen. Det fanns uttalat en fredstanke i detta, nämligen att konflikterna mellan Tyskland och Frankrike, där man tidigare hade bekrigat varandra och där militarismen var verktyget, inte var så klokt. Nu skulle vi pröva ett annat sätt, vi ska samarbeta. Jag tror att det är ett bra tänkande och att det tänkandet behöver sprida sig. Därför är det väldigt beklagligt att militarismen fortfarande är en så viktig del av den Europeiska unionen, i förhållande till länderna utanför.

Du talar om kommande konflikter, men vi har ju ett pågående krig i östra Ukraina. Ryssland har annekterat Krim och detta i strid med internationell rätt. Hur menar du då att vi och omvärlden bör svara på detta?

- Jag tänker inte tala för hela världen, men när det gäller Sverige så tycker jag att vi ska tala om brotten mot folkrätten som sker, och vi ska på olika sätt stödja demokratiutveckling. Jag tycker inte vi ska vara det land som deltar i internationella konflikter med vapen, av det skälet att det skulle försvåra för oss att vara den röst som på lång sikt vill bygga ett annat synsätt på säkerhetspolitiken.  Jag tycker att vi skulle använda oss av det faktum att vi är ett alliansfritt land, och ta det som grund för att föra en förändrad, förnyad och mer utvecklad säkerhetspolitisk debatt.

- Det är beklämmande att se hur alla partier i riksdagen nu har rasat tillbaka in i nationalism och militarism och lägger bud efter bud på ökade försvarskostnader. Jag tror inte att vi blir tryggare av att vi befäster Gotland och bestyckar Jasplanen. Putin står inte vid gränsen, så är det ju. Vi måste inte vara ett land som gör som alla andra, det vill säga skickar vapen. Vi kan också göra något annat, framför allt kan vi arbeta på lång sikt.

Med allvarliga konflikter följer också stora flyktingströmmar till Europa och till Sverige. Ni vill öppna gränserna helt och ge alla möjlighet att röra sig fritt. Hur ska det gå till rent praktiskt?

- Det är ju också målet precis som när jag säger att global avrustning är målet. Och det är viktigt att koppla ihop de här sakerna, för det som människor nu flyr ifrån – och nu mer än någonsin – är ju väpnade konflikter. Det är ju vapnen, krigen och militarismens härjningar som ligger till grund för de här stora flyktingströmmarna, det hänger ihop och det måste vi se. Vi tycker att Sverige ska vara ett land dit människor kan komma som flyr undan det väpnade våldet och förtryck av olika slag.

Hur driver ni frågan om fri invandring i Europaparlamentet i dag?

- Genom att tala om det som mänskliga rättigheter i de olika utskott där vi sitter. Vi har ju placerat oss så där, så att vi inte sitter i marginaliserade grupper, utan vi sitter i de utskott där man diskuterar mänskliga rättigheter. Men jag vill säga att den hanteringen som sker i Sverige i dag är väldigt problematisk och ofta väldigt dålig. Jag ser ju det här på den lokala nivån. Simrishamns kommun tar emot många, och det tycker jag är bra. Vi är överens i fullmäktige, inte alla partier men det finns en klar majoritet. Men Migrationsverket jobbar ju helt i luften och inte i samarbete tätt med kommunen och inte i samarbete tätt med Arbetsförmedlingen.

- Det är så ryckligt och det är så kryckigt, och det är framför allt inte medskickat några pengar från staten. Detta är ju en nationell angelägenhet. Vi ska vara ett öppet land, och då måste vi hjälpas åt. På den nationella nivån måste man ta det ekonomiska ansvaret och se till att det kommer ner till kommunerna. Det är så illa skött, och det ger ju näring åt de som vill stänga gränserna.

”Konsten och kulturen har en av de bärande huvudrollerna i det samhälle vi vill ha”, skriver ni på er hemsida. Samtidigt argumenterar ni för att icke-kommersiell fildelning ska vara laglig. Hur menar du då att musiker och filmskapare ska få betalt för sitt arbete?

- Vi menar ju att vi måste hitta en mekanism som gör att upphovskvinnor och upphovsmän får betalt. Vi har ju när det gäller böcker - biblioteksersättningen - det är ju ett sätt att lösa det. Vi har det när det gäller musiken, Stimersättningen. Det går ju naturligtvis att hitta någon form av mekanism för detta, och det finns ju sådana diskussioner. Det innebär att olika organisationer måste gå samman, man måste organisera sig lite bättre. Men det behöver inte finnas en motsättning i detta, för det är ju självklart att människor som gör saker, som har kreativiteten som utgångspunkt och som har kreativiteten som sitt levebröd i sitt skapande, måste ha rimliga arbetsförhållanden med rimliga ekonomiska villkor.

Köttproduktionen måste minska säger ni. Hur ska du få människor att äta mindre kött?

- Dels genom information. Folkbildning är ju grunden till all förändring, och här handlar det om att visa på att det inte är hållbart. Produktionen och konsumtionen skapar så stora problem, och sen har ju vi föreslagit en köttskatt. Vi tycker att det är rimligt. Vi ska också se till att ställa om i jordbruket, i produktionen. Vi ska förändra vårt synsätt, att gå från att köttet är norm till att det inte är det. Vi lägger förslag i kommunerna om att man inte ska ha en köttfri dag i veckan, utan en köttdag i veckan. Man förändrar tankemönstren.

När åt du själv kött senast?

- Det var så pass länge sen att jag inte kommer ihåg. Jag äter väldigt lite kött, och det är inte av någon princip, utan för att jag inte tycker om det. Jag är ingen som går och längtar efter blodiga biffar. Jag äter mycket grönsaker och fisk, och det beror ju på att det är det som är tillgängligt här. Jag har aldrig varit särskilt köttälskande, måste jag säga.

Ni vill ha en ny samlevnadsbalk som ska ersätta äktenskapsbalken. Två eller fler personer ska kunna ingå samlevnad – men ni väljer att inte tala om månggifte? 

- Nej, för det är ju inte syftet med det. Alla som har något behov av att utmåla oss som extremister börjar ju genast prata om det, men jag har inte sett och jag har inte hört att det finns något krav i det svenska samhället på att reglera månggifte. Det vi vill åt är ju en modernisering av det som i dag heter äktenskapsbalken för många lever i dag på andra sätt, två eller flera, i generationer eller med vänner eller vad det nu kan vara, och då gäller det att kunna ha en lagstiftning som tryggar individen, som gör att ingen blir satt på pottkanten när man gör ekonomiska gemensamma investeringar.

Så vilka är de viktigaste argumenten emot månggifte då?

- Jag har aldrig varit med om att debattera frågan. Jag tror att det viktigaste argumentet är att det inte finns på dagordningen. Jag har inte mött några grupper i samhället som överhuvudtaget, inte ens enskilda, som säger att det är ett väldigt krav att vi ska införa månggifte. Det har jag aldrig hört måste jag säga.

Då behöver man inte ha några argument emot?

- Det kan man väl skaffa sig då, men alltså synsättet har vi ju inte, så varför ska vi hålla på med det? Det är bara ett sätt att komma bort från kärnfrågan, nämligen en modernisering av äktenskapslagstiftningen. Det handlar ju om att bryta med föreställningen om äktenskap och kyrkan som hör ihop, och hela den traditionen. Och det är ju det som skaver. I stället för att prata om det så börjar man mumla om månggifte, det är ganska löjligt tycker jag.

För bara några veckor sedan blev det känt att det borgerliga styret i Stockholms läns landsting vill höja priset på SL:s månadskort.  Ni vill att det ska vara helt gratis med kollektivtrafik. Men en del menar att gratis kollektivtrafik skulle leda till att människor som i dag cyklar eller promenerar skulle välja tunnelbana eller buss i stället. Trycket på kollektivtrafiken skulle öka och därmed kräva fler investeringar som måste finansieras. Hur ser du på det?

- Jag tror att det där resonemanget är fel. Jag tycker för det första att man inte ska säga gratis, utan det ska vara avgiftsfritt, allting kostar och det ska betalas. Nu är det ju frågan om hur vi ska betala. Ska vi var och en betala i biljettsystem och i luckor, och allt vad det för med sig, eller ska vi betala det gemensamt. Jag tycker att det var en väldigt befriande tanke som Leif Pagrotsky presenterade nyligen, när han sa att kollektivtrafiken i en storstad är lika självklar som en hiss i ett höghus. På samma sätt tycker jag faktiskt att man kan resonera om detta. Och det finns också ekonomer som har räknat på det som visar att det lönar sig, för man spar in i andra änden.

Samtidigt sågades delar av hans resonemang av hans egna partikamrater i Stockholms läns landsting?

- Ja, men det är väl inte så att alla socialdemokrater är nytänkande och fria i tanken. Han som har gått karriärmässigt i pension kan ju kosta på sig att ta ut svängarna, och jag tyckte det var otroligt bra att han gjorde det. Det var befriande, det var ju en självklarhet i detta. Det är därför vi framhärdar i att det ska vara avgiftsfritt. Det är en självklarhet att vi ska kunna resa och ta oss till och från jobbet. Storstäderna skulle ju ramla ihop om vi inte hade detta. Så varför ska vi var och en hålla på med våra små biljetter, det är väl klart att vi ska dela på kostnaderna. Och de som cyklar kommer att cykla och de som går kommer att gå, för det gör man för sin egen hälsas skulle i väldigt hög grad.

Hur vill du att Sverige ska ha förändrats till år 2022 – året då decemberöverenskommelsen slutar gälla. Det är sju år dit. 

- Jag undrar om den kommer att hålla så länge. Jag är tveksam till det, det kommer ju att vara ett val emellan. Och då tror jag att det kommer att bli en förändrad parlamentarisk situation, jag hoppas ju det, som gör att den där överenskommelsen… det kommer väl inte att heta att man bryter den, utan att man förändrar den på något sätt, antar jag.

Om du kommer in i riksdagen vid nästa ordinarie val 2018?

- Jag gör ju det.

Skulle du kunna tänka dig att sätta dig då och skriva under decemberöverenskommelsen?

- Jag har för lite inblickar i exakt hur den är formulerad. Men jag tycker att principen är helt okej, att den grupp som samlar flest ska få regera. Samtidigt ser jag ju nu med den här floran av tillkännagivanden, de står ju som spön i backen, att det till slut blir ett politiskt spel som jag inte tror imponerar på någon utanför riksdagen. Det är väl det skälet som gör att man kan ifrågasätta decemberöverenskommelsen. Om den får effekter som försvagar respekten för demokratin och försvagar parlamentarismen så är det ju inte bra. Sen hoppas ju jag inför kommande val att vi kommer bort mer och mer från den här blockpolitiken, alltså idén om att man redan innan valet ska definiera vem som ska gå med vem och varför.

- Det är mycket som behöver göras, men jag ser väldigt mycket fram emot att samma år som jag fyller 70 gå in i riksdagen igen. Jag tycker det ska bli jätteroligt.

LÄS OCKSÅ: Annie Lööf: Föräldrar mår bäst av att själva bestämma