Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi är för alltid din tidning, Jeanette

Jeanette Bonnier satt i styrelserna för bland annat Svensk Filmindustri, Expressen och DN. Hon blev 82 år. Foto: Peter Jönsson / FOTOGRAF PETER JOENSSON
"Med Jeanette Bonnier följer också en del av Expressens själ och skäl", skriver Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Foto: Ylwa Yngvesson
Jeanette arbetade som reporter på bland annat Expressen. Foto: / OKÄND
Med Albert Bonnier på utdelningen av Expressens kulturpris i Stockholm 2010. Foto: Christian Örnberg
Bonnier gästade programmet "Pihlblad & Svensson". Foto: Cornelia Nordström
Jeanette Bonnier på Expressens årliga kulturfest. Foto: Christian Örnberg
Hon var gift med Jörn Donner fram till 1988.
Bonnier var en privat person, men berättade i SVT:s "Min sanning" om dotterns olycka och död.
Hon satt i samma soffa som Sting när hon intervjuades av Skavlan. Foto: Mark Allan \ Invision \ Tt / INVISION TT NYHETSBYRÅN
Jeanettes föräldrar Birgit Flodquist och Albert "Abbe" Bonnier Jr. Foto: Jan Collsiöö / PRESSENS BILD PRESSENS BILD
Expressen har halat flaggan under söndagen på grund av Jeanette Bonniers död. Foto: Expressen
1 / 12

Expressen är bäst.

Bara så.

Det räckte för henne.

Jeanette Bonnier är borta. Hon somnade in i går, efter en tids sjukdom, bara 82 år gammal.

Jag skriver ”bara”, för Jeanette må ha fötts redan 1934 som dotter till Albert Bonnier Jr och Birgit Flodquist, men hon var ännu ung i sinnet.

”GUD VILKEN BRA TIDNING NI GÖR!”, står det i hennes sista mejl till mig.

Det var alltid versaler. Klarspråk. En gång när Bonniers höll årsmöte på Nedre Manilla och jag satt utanför i biblioteket och väntade på att få komma in för att berätta om Expressens nya satsningar, öppnades plötsligt dörren – mitt under genomgången av resultatet – och ut stegade koncernens största ägare. Hon tände en cigarett trots att det var rökförbud och konstaterade:

– Siffror är tråkiga!

– Heeender det något kul på Expressen, då?

Jeanette Bonnier var världsvan, hon bodde väl i bland annat Schweiz och Portugal, men när hon pratade gick det inte att ta miste på stockholmskan.

På Expressens styrelsemöten ville hon ofta diskutera. Varför tar Expressen.se inte betalt på nätet? Visst är kulturchefen Karin Olsson och hennes sidor fantastiska! Vad tycker vi egentligen om Expressens magasin jämfört med Aftonbladets bilagor?

Efter en utläggning om något, inte sällan våra magasin som låg Jeanette varmt om hjärtat, så brukade det ändå landa i… tja… att Expressen nog var bäst ändå.

För det här är ju faktiskt hennes tidning.

– Du vet att jag älskar Expressen? sa hon ibland.

Det visste jag.

Det sägs att hon lekte på golvet nedanför, när hennes pappa och Carl-Adam Nycop satt i sofforna och resonerade sig fram till ”den nya kvällstidningen”, som Expressen marknadsfördes som 1944.

Den blev väl lite sisådär, i ärlighetens namn, när den lanserades för 72 år sedan och Abbe Bonnier skrev brev på brev till Expressens ledning med förslag på förbättringar: ”Redaktionen kan inte skriva!!! Det får du lära den!”, skrev han bland annat i marginalen i premiärnumret som uppfordrande skickades till Nycop.

Jeanette Bonnier. Foto: / SVEN LINDWALL EXP

Vid något tillfälle för några år sedan skulle det städas i arkiven på Expressen, och då lyckades jag säkra några original. Mediehistoria, förstås, och inget att förfara: ty den som kan mest om historien, kan ju bäst förutse framtiden. Vi ska kämpa på i 72 år till.

 

 Men med Jeanette Bonnier förloras också en del av Expressens själ och skäl, och därför är Expressens traditionella blåram på förstasidan i dag svart.

I natt, när nyheten om hennes bortgång blev känd på redaktionen fick vi tänka till och tänka om fast kanske inte i den ordningen, ska jag tillstå, för det var bråttom; digitala plattformar må vara snabba och smidiga men att efter midnatt också göra om en tidning med ny löpsedel, förstasida och fyra insidor är ingen lek; de här raderna skriver jag strax efter klockan 03 på söndagsmorgonen och jag tror, och jag vet att det låter bisarrt, att Jeanette skulle ha älskat det. Hon var ju E x p r e s s e n .

Många ord kommer nu att skrivas och sägas om Jeanette som både mediefurstinna och konstmecenat.

Ja, hon ägde tio procent av hela Bonnierkoncernen – mest av alla – och satt i styrelserna för inte bara Expressen, Albert Bonnier AB, Dagens Nyheter och Bonniers konsthall. Tills alldeles nyligen satt hon också i Bonnier AB:s styrelse.

Och, ja, hon skapade Bonniers konsthall på Torsgatan som finansieras av Maria Bonnier Dahlins stiftelse.

På mitt skrivbord på våning fyra i Expressenhuset i Marieberg, där också Dagens Nyheter och Dagens industri är lokaliserade på våningarna två respektive tre, ligger nu en färsk inbjudan från just Jeanette och stiftelsen. Den uppkallades till minne av hennes enda barn som omkom i en bilolycka 1985, vilket hon bland annat berättat om i SVT-programmet ”Min sanning”, och konsthallens framtid har hon förstås redan försäkrat sig om.

Jeanette var gift med läkaren Bengt Thomasson, regissören Hans Dahlin och författaren Jörn Donner, men vi här på Expressen kände nog att hjärtat klappade lite extra just för oss.

Peter Wolodarski, tidigare ledarskribent på Expressen, idag chefredaktör för Dagens Nyheter, skriver i söndagens DN:

”Expressen, som hennes far Abbe slogs för att starta under andra världskriget, älskade hon gränslöst, DN respekterade hon.”

 Abbe Bonnier Jr:s tidning repade sig efter de första premiärnumren, blev störst i Sverige, senare också nummer ett i Skandinavien. En sanslös framgångssaga som väl i modern tid bara kan jämföras med – i sina framgångsepoker – titlar som Daily Express (England), Bild-Zeitung (Tyskland), The Sun (England), Verdens Gang (Norge) och några till.

 

Expressens premiärtidning

Men sedan gick det lite knackigare under några år. Då, 2002, när Expressen gjorde sitt sista förlustår, sedan dess har vi gått med vinst hela tiden, lackade det dock mot en kvarts miljard kronor back och dåvarande vd:n Bengt Ottosson skulle presentera en sparplan som skulle slå hårt mot verksamheten men säkra framtiden.

Många ägare skulle möjligen kräva mer, större besparingar och därmed inskränkningar i journalistiken, men inte Jeanette Bonnier. Inte av Expressen.

– Det är ju bara pengar, sa hon.

Och om man köper en Picasso-målning redan som 13-åring, eller kanske till och med 12-åring, har man onekligen medel. Men också fingertoppskänsla. Jeanette Bonnier förstod alltid att Expressen, där hon började som reporter som 18-åring, stod för något annat än exempelvis bokförlagen och morgontidningarna.

– Sätt henne i reporterrummet – alltid lär hon sig någonting, sa redaktionschefen Sigge Ågren när grundarens dotter skulle anställdes.

Själv sa hon, i senare intervjuer, att det blev mycket schack… läromästarna var reportrarna Edward Matz och Lasse Widding.

När andra dömde ut kvällspressen, konstaterade Jeanette i offentligheten att den minsann skulle överleva alla andra genrer. För den engagerar ju. Idag har Expressen 2,4 miljoner läsare per dag och de blir hela tiden fler.

 Jeanette Bonnier var reporter på Bildjournalen, Veckojournalen och Filmjournalen. Men det går inte att överdriva hennes betydelse för Expressen.


I en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius, tidigare reporter här, berättade hon om sin tid på Expressens redaktion:

”– Det hade varit ett mord i Stockholm och mördarn var inte fasttagen. På den tiden var Expressen hemskt nära sina läsare. De fick ringa till Expressen och man hjälpte dem och så. Vi hade en vaktmästare som hette ”Kopparn”. För han var rödhårig. Han var en ganska känd fotbollsdomare och rätt slagfärdig sådär. Han satt i den där hallen som var i Klara, en magnifik hall med två trappor som gick upp. Så kommer en man in där och går fram till Kopparn och säger: ”Jag är mördarn.” Kopparn tittade på honom och sa: ”Mördarn till höger!”

Jeanette Bonnier skrattar högt.

– Han var iskall, Kopparn! Och det var verkligen mördaren som kom in där.

Han ville ge upp hos Expressen?

–  Ja. Han gick inte till polisen, han gick till Expressen. Så Expressen hade en enormt nära ställning till sina läsare.”

## Den här historien säger också något om henne. Jeanette Bonnier var också n ä r a .


Ett exempel till: i höstas tar Jan Spångberg, ordförande för Expressens journalistklubb, semester några veckor och reser runt i USA med sin hustru. På en restaurang i Seattle sitter ett par bredvid som lyssnar på svenskan på bordet intill.

– Vilket språk talar ni?

Systrarna Jeanette och Charlotte Bonnier. Foto: Roger Vikström / SCANPIX SWEDEN

Det ena leder till det andra och till slut kan konstateras: mannen kände igen uttalet, han hade arbetat i New York, för en svensk familj som hade konstbutik på Madison Avenue där, för en fantastisk kvinna som han aldrig glömmer – Jeanette Bonnier.

Jan Spångberg kunde konstatera att världen minsann är bra liten, att han satt i samma (Expressen-)styrelse som henne.

Det talas i dagens mediebransch mycket om konsolidering, stiftelser, börsbolag och – sammantaget – om en sorts ansiktslöst kapital, där man inte riktigt vet vem som äger en tidning.


Så var det inte med Jeanette Bonnier. Hon ägde (mest) och hon tog ansvar, och som publicist in en koncern som verkat sedan 1804 representerade hon något fantastiskt; en insikt om att siffror och bokstäver ska respektera varandra, inte alltid blandas, och att man måste vara långsiktig om man ska vara kvar i denna business om 212 år…

Jeanette var ju inte direkt ”ansiktslös”, tvärtom, men hon respekterade och värnade istället det som gjort Bonniers så unika. Förståelsen för det särskiljande, det som inte bara skapar mångfald utan också en marknadspotential. Hon tryggade den utvecklingen genom att både vara en tydlig representant för familjen, och – påstår jag! – samtidigt engagera sig i själva verksamheten.

 Det är svårt att föreställa sig Expressen utan Jeanette Bonnier, men jag lovade henne en gång att ”vi ska vara långsiktiga med Expressen, vi ska ta hand om tidningen”.


Jag säger så ibland, till fler än huvudägaren, för att påminna om att det må råda olika trender och företagskulturer i en koncern in 16 länder med 8 000 anställda, men vi på Expressen kommer att göra vårt. Vi ska, som styrelser med Jeanette Bonnier i rummet slagit fast, bli den ledande digitala nyhetsaktören.

När vi byggde om på Gjörwellsgatan beslöt Gunilla Herlitz, Expressens vd, att vårt nya stora konferens- och styrelserum ska heta ”Jeanette”. Det var självklart. Så rätt.

 

På Expressen döps rummen efter stora händelser, exempelvis är ”KYSSEN” som avser kungens och Silvias bröllop 1976 störst. Men ”Jeanette” har redan satt sig som namn.

Vi har alltså lovat långsiktighet. Jag tänkte inte så då, men nu känns det som det finaste jag kunde ha sagt till Jeanette Bonnier.

Häromveckan utsågs Expressen till ”Årets dagstidning”, men det var ju faktiskt fel.

Expressen var ju Jeanette Bonniers, och kommer alltid så att vara.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!