Barnen flockas tjutande kring den vattenfyllda plåthinken.
Innergården är som en stekugn i dag. Luften står helt still. De ljusbruna hyreshusen bildar en mur runt detta slutna universum. Persiennerna är neddragna i varenda fönster, asfalten bränner mot fotsulorna.
Sirpa Hotti radar upp eftermiddagsfika på bänken: färgglada muggar, kex och kaffetermos.
– Det blir nog en sommar här på gården igen, säger hon.
För en ensamstående, arbetslös fembarnsmor är sommaren intensiv.
Ungarna är hemma från skola och fritids, och måste ha två mål mat och mellis varje dag. På spisen puttrar tiolitersgrytor med korvsoppa.
Sju kilometer till badet
Närmsta badplats ligger sju kilometer bort – men eftersom familjen Hotti inte har råd med bil är det knepigt att ge sig iväg på utflykter.
Vattenhinkarna på gården får duga som svalka.
Kvalmiga dagar kan man ställa sig under köksfläkten.
När hettan och rastlösheten blir olidlig går de på ”Krillan”, det kommunala utomhusbadet.
– Med inträde till alla barnen, plus matsäck och glass blir det för dyrt, minst 300–400 kronor. Att åka och bada oftare än ett par gånger i månaden är otänkbart, säger Sirpa.
– Jag vill åka till Thailand, men mamma har inte råd. Hon har inget jobb, förklarar yngsta sonen Marcus, 6.
Klyftorna ökar
Det här är familjen Hotti.
En helt vanlig svensk barnfamilj i dag.
Enligt organisationen Majblomman lever en kvarts miljon svenska barn i en liknande ekonomisk situation som Marcus och hans syskon, med låg inkomststandard, på existensminimum eller bidrag.
Det innebär att man kanske inte får sin astmamedicin för att den är för dyr. Att man har tejpade glasögonbågar för att ens föräldrar inte har råd med nya.
Eller att man tillbringar varje sommardag på gården, för att man inte har någon möjlighet att ta sig därifrån.
Nu varnar Rädda Barnen för att klyftorna kommer att öka i och med lågkonjunkturen:
– Situationen för de mest fattiga familjerna är värre i dag, och barn till utrikesfödda och ensamstående är de stora riskgrupperna. För dem kan det bli väldigt knapert. Många är hänvisade till det yttersta skyddet och tvingas söka socialbidrag, säger Eva Svedling, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram.
Det är barnen i storstäderna som drabbas värst: i Rosengård i Malmö, Bergsjön i Göteborg och Rinkeby i Stockholm lever över 50 procent av barnen i hushåll med låg inkomststandard eller på socialbidrag.
Men hos politikerna verkar inte barnen vara på agendan,
Det senaste året har regeringen inte lagt en enda proposition där ordet ”barnfattigdom” överhuvudtaget nämns.
I Almedalen dök frågan upp i max en handfull av drygt tusen programpunkter.
”Kunde vara värre”
Så hur orkar de, alla dessa ensamma mammor och pappor som inte har råd och knappt får det att gå ihop, ständigt tvingas snåla, spara, köpa på extrapris och säga nej?
– Det är tack vare kaffet jag klarar det, säger Sirpa och ler.
– Jag är tacksam för det jag har. Då blir livet mycket enklare att leva. Och det kunde alltid vara värre.
Hon står upp hela tiden. Till och med när hon fikar. Ryggen pajade för 11 år sedan, när hon ramlade och krossade kotorna. På kvällarna känns det som om ett skruvstäd drar åt i ryggslutet, berättar Sirpa.
Jobbade natt
Sirpa är undersköterska och jobbade länge natt inom äldrevården och på mentalsjukhus. Då fick barnen vara på nattdagis. När dottern Hanna, 8, föddes med Downs syndrom och behövde extra stöd, blev det för tungt.
Nu lever de på underhållsstöd och vårdbidrag.
Eftersom familjen är trångbodd sover mamma i vardagsrummet. Det blir inte mycket till privatliv. Sent om natten, när barnen somnat, skriver Sirpa på sin mammablogg:
”Offer, jag? Vad snackar du om?” heter den.
– Jag kanske skulle kunna hitta ett nytt jobb, men det är svårt inom vården med ryggen. Köping är dessutom en varslad stad. Det skulle innebära flytt, kanske kvällsdagis igen, och vad är det för livskvalitet när man inte ens hinner träffa sina barn? säger hon.
Med Hanna blir det ännu svårare. Att slita upp henne från specialskolan och allt som är bekant och tryggt skulle vara för jobbigt. I en ny stad skulle Sirpa bli helt ensam, utan vänner.
– Det är också därför jag stannar. Det är ett medvetet val, som jag ”tvingas” till för att barnen ska må bra.
Sirpa har varit ensamstående sedan hon var gravid med yngsta barnet Marcus.
– Klart man har stunder när man tänker, nej, det här går inte, nu rasar världen, säger Sirpa.
Sprang sönder glasruta
Som när räkningarna hopar sig som mörka moln. Nyligen råkade Johannes, 9, springa sönder en glasruta för 3 200 spänn.
– Jag har lärt mig att inte få panik, utan ta ett djupt andetag. Dessutom går det mesta att få på avbetalning.
Men det värsta är ändå blickarna.
Som den där gången när Sirpa var på Hemköp och handlade mat. Alla barnen i släptåg, vagnen full med matkassar.
Då stannar några äldre tanter och stirrar.
De lägger huvudet på sned och liksom sjunker ihop av medlidande inför den fattiga familjen Hotti.
– ”Stackars er som har det så hemskt”. Det värsta jag vet är när folk tycker synd om en! Jag har fem underbara och friska barn. Egentligen är jag världens rikaste, säger Sirpa
Får en kasse burkar
Johannes får en kasse tomburkar av en granne och springer iväg för att panta. När det är som jobbigast med pengar blir barnen frustrerade: ”Alla andra får åka bort” kan det låta, och ”vad vi är fattiga”.
Sirpa kisar mot solen.
– Någon gång blir det vår tur, brukar jag säga. Vi står på en väntelista. Jag ser det så, att jag står i kö.
